Tummen ur

Sakta börjar det sjunka in. Jag behöver inte prestera. Jag har inga fler skoluppgifter att göra. Jag behöver inte känna mig pressad att läsa några böcker. Jag behöver inte känna mig pressad över att få tag i några böcker. Jag behöver inte lämna in något till en lärare. Jag behöver inte leva upp till något. (Jag behöver visserligen känna mig en aning pressad över hur min ekonomi ska gå ihop, men det är en annan femma.)

Jag behöver egentligen inte ens sitta vid den här datorn, för jag har inget som måste göras här.

Så nu är det dags att göra något annat. Nu är det dags att möta framtiden. På måndag börjar jag som vikarie i en klass med Åttaåringar. Jag har blivit varnad: de är svåra att ha att göra med. Skolan har varit omskriven, men det ska visst vara bättre där nu. Klumpen i halsen får en spark i baken av lite djävlaranamma.