Där Åttaåringen går på teater är det upprorsstämning. Personalen har fått reda på att det planeras nedläggning av lokalerna. Där har Vår teater huserat sedan typ 70-talet. Jag hör på teaterledaren att hon är så upprörd att hon knappt kommer att kunna hålla i gruppen ikväll, men det går tillslut. Vi är många som skriver på deras protestlista och ungdomarna (de som är ett antal år äldre än Åttaåringen) skriver ett väldigt bra klagobrev till den som är ansvarig. Hon heter Cecilia Frostenson och kom med en bra idé: det går att spara, så vi gör oss av med lokalen. De får hålla till i huset där det finns en stor sal. Utan kostymförråd och utan den riktiga scenen med åhörarstolar. Vad är det då för unikt med det hela? Gruppledaren är i chocktillstånd.
- Jag har ju ungdomar här som har gått här i åtta år. Hur tänker de när de lättvindigt hasplar ur sig en idé om nedläggning?
Beslutet om nedläggning ska tas redan på måndag, så de slipper protester. Tjosan. Vad skulle man kunna göra...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar