Under min praktik i skolan ber jag de 10-åriga eleverna att rita serier, men texta på engelska. Det är fascinerade att se att pojkarna ritar serier som handlar om krig, sport eller TV-spel (aldrig tidigare har jag tänkt på en serieruta som TV-skärmen, men det funkade ju ypperligt), eller så säger de att de inte kan rita alls.
Alla flickor kan - och vill - rita. De ritar alla serier med djur, levande frukter eller något annat från naturen (som t ex snögubbar). Att teckna något ur verkliga livet ter sig inte naturligt.
Åttaåringen har fått en dansmatta i julklapp. En sån där med pilar i fyra riktningar som man ska hoppa på när de olika pilarna visas på TV-skärmen. De senaste dagarna har Åttaåringen haft fyra vänner på besök. Två pojkar och två flickor. Alla tre flickorna koncentrerar sig till max för att försöka pricka de olika pilarna vid rätt tillfälle. Pojkarna hoppar frenetiskt runt utan något särskilt mönster och säger att de inte kan. Ändå samlar de rätt bra med poäng,bara på att blajja runt. Känns som en återspegling av verkligheten.
Boys will be boys, tänker jag, men det är ju lika mycket girls will be girls. Vi kanske borde lära lite av varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar