Var och en står sig själv närmast

Inte förrän man själv har befunnit sig i en likadan situation som någon annan kan man verkligen förstå vad det innebär att befinna sig i den andres skor. Man kan ana sig till det, men man kan inte till fullo förstå, eftersom man alltid står sig själv närmast. Det är vad jag anser i alla fall.

När väninna efter väninna under de senaste åtta åren har fått barn har de alla kommit med kommentarer som
- Hur orkade du?
- Hur klarade du det?
- Hur överlevde du?
när de tänker på hur jag hade det som ensamstående med Åttaåringen (när hon var späd-/småbarn), och sedan - istället för att ha stöd av någon - även Pappans agerande att bemöta. Idag kan jag ju överseende tänka att det är först nu de kan till fullo förstå, för det är nu de själva kan inse vidden av hur situationen såg ut. Det ger dem perspektiv och de uppskattar än mer att deras respektive finns tillgänglig.

Jag tänker detsamma när det gäller Åttaåringens allergi. Vid vaje julavslutning av en aktivitet ska det alltid fikas, oftast saft och pepparkakor. Varje gång får Åttaåringen sitta där med ledsen min och jag förbannar mig själv varje gång för att jag inte konstant har någon form av kakor, som hon kan äta, i väskan.

Innan denna jul var det avslutning på Åttaåringens teateraktivitet och för första gången någonsin hade de pepparkakor som även Åttaåringen kunde äta. Men det berodde på att en av ledarna också var glutenallergiker. Alltså: de kunde sätta sig in i situationen till fullo, för att det låg dem själva nära.

Åttaåringen var nöjd och kunde slappna av när teatergruppen fikade. Alla barn började berätta om vinter, jul och resor. Plötsligt säger Åttaåringen något som etsat sig fast:
- När jag föddes var det 16 minusgrader ute.
Ett annat barn ställer sig vääldigt skeptisk till detta och frågar ledaren om det verkligen kan vara sant. Ledaren säger att det nog kan ha varit det.

Det var visserligen i mars. Fast idag är det ju också -16 grader. Tänk om det skulle hålla i sig i tre månader...