Åttaåringen vill sitta ifred i sitt rum och skriva. Hon gör någon form av lista som hon inte vill visa mig. Sedan kommer hon ut till mig och dröjande frågar hon:
- Mamma, om du var riktigt, riktigt arg och sur på någon som gjort dig något dumt, skulle du tycka att det var okej att hämnas på den personen?
- Alltså, hur menar du då? Nej, det tycker jag inte. Hämnd låter ju hemskt, inte alls trevligt. Det låter ju som att jag då skulle bete mig lika illa som den personen gjort mot mig - och då skulle jag ju vara precis lika dum. Det beror ju lite på vad som har hänt och vad den personen har gjort, men jag måste nog säga nej. Varför undrar du?
- Nej, det var inget. Får jag ringa till Nadja? (Åttaåringens klasskompis.)
- Alltså, vänta lite nu. Först frågar du om hämnd, sedan vill du ringa Nadja. Vad är det som har hänt? Har det hänt något i skolan?
- Nej, jag vill inte berätta...
- Men....vill du hämnas på Nadja, eller är det någon som har gjort Nadja något?
- .....
Efter en stund och rätt frågor så kom det tillslut fram att det var en kille som varit dum mot Åttaåringen och Nadja. Han hade förstört deras snöslott som de byggt på i flera dagar.
- Förstår du hur det känns, mamma? Som om jag skulle ha tagit hans mobiltelefon och trampat sönder den och tagit hans plånbok med pengar och kastat den i papperskorgen.
En lång diskussion om olika värde följde. Sedan ringde Åttaåringen på eget initiativ till Nadja och sa att de inte skulle planera någon hämnd (som Nadja uppmanat Åttaåringen att planera för), utan istället ska vi imorgon ha en diskussion med Fritidspersonalen som såg det hela.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar