Musikmannen bedyrar sin kärlek i ord och på sätt jag aldrig någonsin upplevt tidigare i mitt liv. Ibland blir jag nästan stum. Vi har bestämt att ses igen, och trevande finner jag tillbaka till en del av den eufori som jag upplevde i början av sommaren.
I ett avslappnat samtal berättar han om sina drömmar och sina mål. Det finns flera, av varierande slag. Vissa glädjer mig, vissa skrämmer mig, men jag är glad att han har dem och att han delar dem med mig. Ett tomrum uppstår inom mig när han frågar efter mina drömmar och mål. Har jag några? Jag vet inte. Jag borde nog formulera några, för mig själv.
Det blir nog vi i alla fall, han och jag. Jag tar dock en dag i taget, en möte i taget, ett ögonblick i sänder. Jag tror att jag kommer att behålla de flesta av dessa stunder för mig själv framöver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar