Se mig! Hör mig!

På biblioteket i förorten sitter det tre killar (ca 12 år) vid ett av borden. De pratar högt, de dricker läsk och det ser ut som att de har ätit hamburgare (för det ligger salladstrimlor på golvet runt bordet där de sitter). De börjar busa och puttar omkull bord och stolar. Ingen säger till dem. Jag tror att personalen har givit upp, de har ingen auktoritet där längre. Folk - som jag - som kommer in för att låna böcker tittar nedvärderande och förargat på killarna. Jag ser osäkerhet i ögonen på killarna när de ser en manlig bibliotektskund. Samtidigt tycker jag att killarnas uttryck skriker "JAg vill att du säger till mig! Bara visa att du ser mig."

På parkvägen på väg hem med Åttaåringen passerar vi två killar (ca 12 år). De flamsar, skriker, kastar sig på marken och lever om. Jag tycker de beter sig som ungar i den åldern, men visst, jag har ett halvt vakande öga på dem för att se vad de håller på med. Precis när killarna passerar oss och jag inte reagerar på deras stökiga beteende utropar en av killarna - rakt upp i luften, som om det är riktat till vem som helst, men tittar sedan på mig:
- Ingen BRYR sig om vad vi gör!!
När jag då vänder mig om, tittar på dem och säger att jag visst bryr mig, blir de så häpna att de tystnar helt, lugnar sig och går vidare.

Kanske tror de flesta av oss vuxna att dåligt uppförande kan ignoreras bort, men är det inte bättre att uttrycka sin åsikt? Kanske blir man nedslagen då, säger någon.
Ja, det vill ju ingen bli. Vilket samhälle vill vi ha?


Någon har kissat i form av ett hakkors i snön intill Åttaåringens skola...