Åttaåringen har varit hos en kompis. Samma visa som förra gången då hon var där. De skulle köra hem Åttaåringen kl 18, men mamman ringde 17.30 och undrade om Åttaåringen kunde stanna en timme till. Självklart. Samtidigt vet jag att mamman är helt slutkörd. Så kl 19.30 ringer jag för att höra hur landet ligger. Mamman svarar:
- De leker så bra, jag vill inte störa dem! Vi säger en timme till.
Fine. Jag ringde 20.30. Samma svar från mamman. Jag bad att få prata med Åttaåringen. Vi bestämde att de skulle köra hem Åttaåringen kl 21. Mamman var med på det också.
Mellan 21 och 21.30 väntar jag på att de ska komma (jag måste gå ned och öppna, för porten är låst), men ingen kommer. Jag vet hur lite/dåligt Åttaåringen (och jag) sov natten som var och jag vet hur tidigt vi ska upp imorgon. Jag ringer igen. Mamman säger:
- De leker så bra, jag vill inte störa dem! Du får säga till, jag vill inte.
Jag tänker: Våga vara vuxen. Jag pratar med Åttaåringen och säger till på skarpen. Moloket säger hon att hon ska be dem köra hem henne. De anländer kl 22.
På tisdag ska kompisen vara hos oss istället. Inte lika länge som Åttaåringen var hos dem idag. Det kan jag säga direkt. Och jag vågar stå för det beslutet när ungarna ifrågasätter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar