Inatt kom Åttaåringen in och la sig nära. Hon hade haft en mardröm. Hon hade drömt om mig. Att jag hade gått iväg och kommit tillbaka och med en exakt kopia av mig själv (en klonad jag, liksom). Det var omöjligt att se vem som var den "riktiga" jag och vem som var den där som kunde vara ond.
Hon har drömt liknande drömmar ett par gånger tidigare i sitt liv. Det sker när jag har haft (pms kanske och) hastigt skiftande humör och jag har sett hennes blick där rädsla flimrar förbi för ett ögonblick och hennes ögon säger att hon undrar vem jag är, och hur kunde det bli så tvära kast i mitt tålamod. Det är då jag mår dåligt, det är då vi pratar länge om vikten av att tala om för varandra hur man känner, istället för att få den andre att må dåligt. Det är då jag bedyrar min livlånga kärlek ännu en gång.
Det är också då jag undrar om jag är skapt för att vara lärare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Måste säga att det var en ganska underlig dröm. Kanske beror på någon oro för att du ska dra? eller kanske att du gått iväg och just den händelsen har påverakt mycket?
Hej Sarbaz. Vilken bra blogg du verkar ha!
Jo, det är sant, rätt underlig dröm, men ändå helt naturlig i mina öron (kanske för att jag tänker att hon och jag har någorlunda liknande psyke, jag vet inte). Jag har aldrig dragit/gått iväg, men hon har ju lämnats bort skrikande (till sin pappa t ex) som liten. Jag tror dock inte att det handlar som något så konkret, utan om KÄNSLAN. Känslan av att vara utlämnad, eller något i den stilen...
Skicka en kommentar