Respekt

Om man under sin arbetsdag flera gånger möter liknande situationer som den här, så blir man rätt slutkörd inom kort.

Nu hör jag ju att det här inte utspelar sig i Stockholmstrakten, vilket kanske visar att 08-ungarna inte är värst - eller att det är lika illa i de flesta delar av landet.



Tänk att mobiltelefoner ska vara ett sånt fasligt gissel. Många elever i skolan är som besatta av sina mobiler och kan inte fungera utan dem. De senaste två åren har jag funderat på skolövningar där man kan använda mobiltelefoner. Det borde gå att implementera dem i undervisningen på något sätt. Istället för att försöka bannlysa något som är här för att stanna, så kanske man kan vända det till något användbart. Jag har dock inte klurat ut riktigt HUR de ska kunna användas ännu.

Under en NO-lektion med 5:orna så fick de experimentera med elektricitet (i form av ett batteri, metalltråd och en lampa bland annat). När de var färdiga och stod och tittade på vad de hade åstadkommit hasplade en tjej försiktigt ur sig:
- Snälla Pinga, kaan jag inte få ta en bild till bloggen?
- Självklart, varsågod.
- Är det sant?
- Javisst.
- Hörrni, vi får ta bilder!
Nästan alla elever tar upp sina mobiler och tar kort på utrustningen de just använt. Endast ett fåtal har en blogg, men många fler ville fota. Så klart. Kanske tittar de senare på de bilderna och minns något om hur vi genererar el och hur det kommer till våra eluttag...

Lärares kollektiva fantasi?

Jag tror nog inte att det här är äkta, men många lärare önskar nog att det var det.

Ja, jo, jag vet: det ska finnas en god kommunikation mellan skolan och hemmet. Samtidigt ska inte lärare även behöva vara psykologer. Enligt min åsikt.

Ge mig en morot

Många elever idag är så otroligt beroende av att de får lön för mödan. Då menar jag att de får en belöning för att de lägger ned någon tid alls på att lära sig något. Det kan handla om stjärnor, som kan omvandlas till popcorn och en film i slutet av terminen, eller poäng som blir till en belöning i form av valfritt arbete en viss lektion, eller en utflykt eller att spela spel på datorn eller, ja, valen är många. Att enbart arbeta, studera, göra sina uppgifter för att det är kunskapen som är belöningen finns inte på världskartan för väldigt många elever.

Det finns fortfarande lärare som anser att elever som inte gör sitt "jobb" ska straffas ut - oavsett om det är en kollektiv bestraffning - och inte få uppmuntran. Det är ju dock ofta, som väldigt många lärare vet, ju uppmuntran som dessa elever behöver. De behöver det i så stor omfattning att lärarna ofta inte räcker till. Jag undrar hur det kommer sig att behovet är så stort. Kan det bero på att föräldrarna inte uppmärksammat barnet tillräckligt? Kan det vara för att barnet har spelat mycket TV- och dataspel, och därigenom vant sig vid att alltid få sin "belöning" omgående: när man vinner ett spel så blir vinsten belöningen, när man förlorar så blir "belöningen" att man klarat att alls spela spelet och - med största sannolikhet - har blivit bättre på att spela spelet.

Att läsa en bok går alldeles för långsamt och ger ingen belöning omgående.

Utmaningen

Det är en utmaning att dämpa de högljudda eleverna. Att uppmuntra dem som sköter sig och fokusera på dem som är tysta och gör bra saker istället för de elever som stör övriga, det är klurigt, tycker jag. Det är svårt när elever som inte tycker skolan är rolig (alternativt har det jobbigt hemma, en dålig dag eller vad det nu kan bero på) helt sonika kliver ut från klassrummet och drar iväg i korridorerna. Då blir jag rätt så splittrad. Det är också svårt att göra sig hörd när fem elever gapar rakt ut och inte kan ta in instruktioner, än mindre ljud, utanför sin egen kropp. Det värker i öronen efter varje arbetsdag och det är svårt att få till en miljö som inte skapar öronvärk. Det finns mycket som är påfrestande i skolan.

Det finns också mycket som är enormt givande, roligt och utmanande.

Den största utmaningen är nog ändå just att utmana. Att utmana de elever som arbetar i det tysta. Att se dem och ge dem beröm och uppskattning och få dem att gå vidare, framåt, uppåt och finna ut vad jag kan göra för dem så att de utvecklas och inte stannar upp. Det är det klurigaste av allt, men också det roligaste av allt.

Lugnet efter stormen

I morse var jag ensam på busshållplatsen på väg till jobbet. Igår var det jag och två till. Till skillnad från i början av veckan då det var 120-160 personer på busshållplatsen och omöjligt att komma med bussen. Mest förbannad blev jag när bussen var fullpackad och vi åkte vidare och på två hållplatser stod det två skolbarn (10-15 år) som inte ens försökte komma med och ingen försökte att backa för att få med dem, men när vi kom till ytterligare en station så var det vuxna som var mer burdusa och trängde sig in. Då fick plötsligt fem pers plats. Riktigt dålig stil.

På väg hem idag kliver det på en kvinna på bussen och håller fram en remsa. Chauffören säger mycket upprört att den kan hon inte åka på och att han nu ska ta den. Remsan är rabatterad, för barn, hon är vuxen. Ramaskri. Nästan så att ett slagsmål utbryter. Hot om att tillkalla polis. Kvinnan blir helt rabiat och hennes pojkvän kommer till undsättning. Tillslut är det fyra personer som hänger över chauffören och säger att hon får betala på något annat sätt, men att han inte kan ta remsan, det är hennes egendom, och chauffören ger tillslut med sig. Är det inte så kontrollanterna i spärren brukar göra; ta det ogiltiga färdbeviset? De tror att de är sända från en högre makt.

Enough already. Bring on the good times!

Titanic. Jag har pratat om filmen i över sex månader, och tycker att Åttaåringen och jag ska se den. Den är från 11 år, då borde den väl funka runt 9 år? Fast själv var jag ju runt 25 när jag såg den...

Jag har hört flera högstadie- och gymnasieelever tala varmt om filmen. Idag visade en lärare filmen för årskurs 3, alltså nioåringar. De skrattade mest när det var som mest känsligt i slutet, då Jack faller ned i vattnet. Efteråt sa en av eleverna till mig att "Titantic 2" gjorde år 2008. Jag ville inte skratta honom rakt i ansiktet, men ifrågasatte det hela starkt. Han hävdade att så var fallet. Jag försökte förklara orimligheten i det hela, men han vägrade ge med sig. Så jag gick hem och googlade. Han har blivit lurad. Imorgon innehåller lektionen: "Är allt man läser på internet sant?"

Jag lånade i alla fall hem filmen och började titta med Åttaåringen. När vi sett halva och det började bli katastrofögonblick då folk dör kved Åttaåringen och ville inte se mer, kanske aldrig någonsin.
- Mamma, jag vill inte se så himla sorgliga filmer mer, kan vi inte se på ROLIGA saker istället?

Självklart.

Be aware

Har du? Nej, men jag önskar att jag hade. Kroppen skriker efter det, men den har låst sig i stress och vägrar släppa ifrån sig något. Den samlar dock på sig än mer och magen är dubbelt så stor...

Skulle vilja be hela världen att ta ett kliv tillbaka.

Hur tänkte ni nu?

Tänkte oss in till stan idag, jag och Åttaåringen, för att äta lunch och gå på bio. Glömde kolla nyheterna innan vi lämnade huset på förmiddagen. Visste ju att det snöat mycket, men jag trodde inte att det skulle kunna vara riktigt så kaosartat i trafiken som det var. Tunnelbanan gick inte (sedan 05 i morse tydligen) och ersättningsbussarna var överfulla. Irriterade människor överallt. En kvinna sa så många syrliga kommentarer till en lokaltrafiksanställd informatör att den anställde började gråta. En sa att ersättningsgarantin gällde, en annan att den inte gjorde det. I vilket fall så är det ju försening i 20 minuter som gäller för ersättningsgarantin, och de anställda hävdade hela tiden att någon buss skulle gå inom 20 minuter.

Vi vände och åkte hem igen. Tre timmar down the drain.

Allvarligt. Det är inte svårt att sätta in lite fler ersättningsbussar...

Som en sommaräng

Timoteij.

Fyra blonda vackra flickor som sjunger en slagfärdig trall - OCH spelar varsitt instrument. Så svenskt det kan bli?

Just nu ser jag gärna att de vinner hela den svenska Melodifestivalen och de kan nog även vinna den stora i Norge. Deras låt "Kom" låter ju lite likt "Fairytale" emellanåt. Det kan gå hem.

Timotej.

Jag minns reklamen från barnsben, där en blond flicka med långt rakt hår går genom det höga gräset. Den jag ville vara, men aldrig blev. Jag fick använda schampoot istället. Jag minns flaskan exakt. Den vita, med lite udda form och dess breda gröna plastkork med platt topp. They don´t make´em like that anymore.

Potatismos

En nioårig elev klagar på att han är trött. Två dagar klagar han på att han sovit så lite. Ena natten sov han kanske en timme, nästa natt sov han kanske tre timmar. Han tränade styrketräning med sin pappa till sent på kvällen. De var på pappans jobb. Sedan satt eleven uppe båda nätterna och spelade dataspel större delen av natten.
- Du får äta ordentligt idag så bli du nog lite piggare.
- Nä, jag ska inte äta idag, det är så äcklig mat i skolan.
- Hur vet du det? Vet du vad det är för mat idag?
- Nä, men det är nästan alltid äcklig mat.
- Det tycker inte jag. Du får väl smaka i alla fall och se vad du tycker.
- Nä, jag behöver inte smaka.
- Hur ska du annars kunna veta vad det smakar?
- Jag vet att jag inte tycker om det, och du kan inte tvinga mig att smaka, eller äta, det har min pappa sagt.
- Jaså. Smakar du inte alltid på maten hemma då?
- Nej, men ibland lurar pappa och mamma mig.
- Hur menar du då?
- När de vill att jag ska äta fastän det är äckligt så säger de att jag ska få pannkakor med sylt efter maten, men sedan får jag inte det.
- Jaha ja.
- Pappa säger att jag inte måste äta den äckliga skolmaten. Så jag har med mig annat att äta.
- Jaså, vad har du då med dig?
- Riskakor.
- Jaha, men du kommer ju att vara jättehungrig på eftermiddagen.
- Nähää.
På eftermiddagen sitter eleven och hänger med huvudet och vill inte alls arbeta. Han är hungrig.

Jag funderar över hur elevens pappa tycker och tänker om skolan, och vad han tycker att skolan är värd. Elevens pappa är svensk. Dessutom arbetar han som polis.

Kanske är han en av dessa män.