Förhandlingsförmågan utvecklas

Nioåringen har nationella prov i skolan. Idag var det matematik och muntlig svenska. Easy peasy cheesy, tyckte Nioåringen.
- Matten var sååå lätt!

Svenskan gick ut på att de skulle komma med sex egna förslag på saker som två barn skulle ta med sig ut i rymden (årets prov baseras på historien om Nova och Troj, två barn som i det här momentet vann en resa till Kiruna och deras rymdcenter och sedan skulle resa till en planet i rymden).

När alla hade sex förslag så blev de indelade i grupper och sedan skulle varje grupp muntligt komma fram till sex gemensamma förslag, en diskussion som blev övervakad av två lärare. Nioåringens grupp bestod av henne själv och två pojkar i hennes klass. Fem av Nioåringens förslag lyckades hon få igenom som gemensamma (vatten, mat, rymddräkt, luft, kontakt med jorden). De tre första hade pojkarna också med sig som förslag. Några av pojkarnas förslag dissade Nioåringen med tydlighet.
- Som raket. Båda tyckte att de borde ha med sig en raket.
- Men...de reste väl i en raket?
- Ja, precis. Duh, liksom. Så det var inget problem, de fattade att vi inte behövde ha med den. Sen ville de båda ha med en månbil.
- Jaha?
- Jag sa att det inte behövdes, de kunde gå omkring istället, men de ville verkligen ha med en månbil. Ifall de blev trötta, sa de, men jag sa att de kunde sätta sig och vila då. Då sa de att ifall de hade fått ont i fötterna och verkligen, verkligen ändå ville fortsätta framåt. Så då sa jag okej da.