Not quite there yet

Pingu frågar om jag är med på Facebook. Han som bara haft internet i ungefär ett år. Han som fram tills för ett år sedan fortfarande ansåg att internet var en fluga.
- Nej, jag vägrar Facebook. Fortfarande. Är DU med där?
- Ja, det har jag varit lääänge.
- Nä, det lär bara ta över livet, så jag ger mig inte på det.
- Det beror ju på hur mycket man är där.
- Så klart, men om man ändå i princip aldrig är där, vad ska man då alls vara med för?
- Tjaa, jag kan ju ha kontakt med farsan, faster, kusinen och flera andra där nu.
- Jag kan använda telefonen. Fejan blir väl aktuellt när Nioåringen blir tonåring och själv går med, då måste jag in och hålla koll på henne.
- Stor risk att hon kommer att vilja adda dig.
- She better! Fast vid det laget finns säkert inte Fejan längre, då finns det något annat av intresse.

Förra veckan frågade en väninna om jag var med, och försökte köra samma argument. Det är via Facebook man kan hålla koll och kontakt. Jag skulle bara känna mig pressad att göra just det, tror jag. De omkring mig fortsätter dock att nöta ned mig. Jag fortsätter att stå emot. Sedan kollar jag läget med Nioåringen:
- Är det någon i din klass som är med på Facebook?
- Ja, Mustafa, Maria, Kristina, Muhammed, Jesper...nästan halva klassen typ.
- Vad gör man på Facebook då...?
- Jaa, typ...chattar!
- Vill du vara med där?
- Näej! Det verkar inte så kul.
- Jag tycker att det är bättre att du LEKER med kompisar.
- Vill du ha Facebook, mamma?
- Nä, jag vägrar, jag vill inte.