Nioåringen har slut på önskningar till sin födelsedag. Släkt, vänner och kalasinbjudna barns föräldrar frågar efter tips på vad de kan köpa. Jag frågar Nioåringen, som är less på frågan vid det här laget. Vi har båda tänkt till ordentligt, men kan inte komma på något mer som hon kan tänkas önska sig nu. Jag tror att alla hennes önskningar kommer att gå i uppfyllelse, så att säga.
Vi har bokat laserspel på kalaset. Vilket lär äta ett stort hål i min plånbok. Okej, hon fyller jämnt. Så 11, 12, 13 och 14 får bli lugna kalas. Se på en rulle hemma eller dylikt.
Funderar på hur jag själv firade min 10:e födelsedag. Vi hade precis flyttat tyill andra sidan stan och jag hade bjudit mina klasskompisar till den nya (enorma) lägenheten. Vi hade pyjamasparty, mitt på dagen (eller vad det kväll?), både killar och tjejer. Det var kul. Det var som en avskedsfest. De flesta har jag inte sett sedan dess, även om jag har sporadisk kontakt med ett fåtal av dem.
Är det något fel på mig när jag inte kan minnas något annat kalas? Jag kan inte minnas en enda födelsedag, förutom den 10:e, upp till 18 år. Jag minns ett fåtal ögonblick; t ex när pappa kom fastän jag var hos mamma, men inte ett enda födelsedagskalas. Hade jag så tråkigt? Betydde de så lite? Inte en enda present, inte en enda kompis, jag minns ingenting. Som om jag aldrig hade några kalas. Ändå är jag ganska säker på att jag har haft kalas varje år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar