Pappan till Nioåringen hör aldrig av sig spontant. Nioåringen ringer självmant några gånger om året och pratar med honom. Så igår slog Nioåringen på sin mobil efter att ha haft den avstängd i två dagar. Direkt kommer ett sms om att det finns ett meddelande på svararen. Vem har lämnat meddelandet? Telefonnumret börjar på samma riktnummer som Pappans stad har, vilket jag (tyvärr) påpekar (och tänker för mig själv att jag måste skriva upp numret, då Pappan inte har lämnat något fast nummer att nås på). Nioåringen reagerar genom att hoppfullt och glatt utropa:
- Pappa!
Sedan lyssnar hon på svararen. Länge. Med en min som går från hopp till besvikelse. Hon ställer sig intill mig och säger bestämt:
- Nu stänger jag av det här meddelandet.
- Vad då? Vad sa han?
- Jag vet inte.
- Får jag höra.
Jag ringer svararen, lyssnar, och inser på några sekunder att Pappan sitter och har ett samtal med någon i jobbet, utan att veta att telefonen har ringt upp Nioåringens mobil. Så det var inte ens ett riktigt samtal, och Pappan menade absolut inte att ta kontakt med Nioåringen. Ingen gratulationshälsning, inget hur mår du, nada.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
men åh..tyvärr finns många ex av sådana pappor! Jag blir så trött-varför inte ta ansvar,borde finnas en lag om föräldraskap!
Skicka en kommentar