Soon my pet, soon

Nu längtar jag verkligen till att tunnelbanan ska börja gå igen. Det ska bli skönt att slippa trängas med folk på ersättningsbussen!

All is well. Well, well...

Släktingarna söder om New York är i Kalifornien, men tror att det ser okej ut hemmavid. Vännerna norr om New York klarade sig undan utan välta träd som kunde ha krossat huset. Stormen rev rätt bra i omgivningen ändå, så nu städar de runt huset. TV och internet är utslaget, men inte elen, så de känner sig lyckligt lottade. Däremot var de tvungna att köpa dagstidningen, för de inte kunde få nyheter på något annat sätt. Vilket roade mig en aning, eftersom det visade hur världsfrånvänd jag är, då jag varken följer nyheter på TV, internet eller i tidningar. Även om jag i helgen följde nyheterna, både på TV och internet.

Annars kan jag lyssna på en radiosänding någon morgon i veckan. Tioåringen vill inte alls ta del av någon form av nyheter längre. Hon anser att det enbart är tråkigheter, vilket jag är benägen att hålla med om. I morse till frukost fick vi via radion höra hur en man i Syrien hade lyckats rädda livhanken genom att han låg under sina kamrater som blivit skjutna till döds. Sedan hann han kravla sig ut innan kropparna brändes upp.

Ja, jag fattar. Det är hemskt. Jag vill ändå inte få de bilderna i huvudet till frukosten.

Papperstidningar är det knappt någon idé att öppna längre. Allt skit; olycka och elände, är uppblåst till enorma proportioner, medan bra saker som att en ridförening äntligen har fått ett nytt ridhus eller att någon har gjort något bra får en ynka liten notis utan bild.

Fall in line

Ännu en gång tänker jag idag på hur olika vi alla är, och hur vi måste tillåtas vara olika. En tvååring står framför mig med tre ankor; en stor och två små. Jag frågar hur många små ankor det är. Tvååringen svarar:
- Tre.
- Ja, det är tre ankor, men hur många små ankor är det?
Tvååringen funderar och svarar inom några sekunder:
- Två.
- Bra! Det stämmer.

Ett annat jämnårigt barn kan inte prata, har inte möjlighet att formulera ens ord för att förklara hur det tänker och vad det vill. Ändå kommunicerar vi relativt tydligt med varandra, barnet och jag. Det finns alla möjliga nivåer på kunskap, utveckling och vilja. Oberoende av ursprungsland och hemspråk. Visst, givet är att helsvenska barn har lättare att komma framåt i sin utveckling snabbare i ett tidigt stadium, men det finns även helsvenska barn som inte kan de sociala reglerna eller har ett tydligt tal. Barnen måste få vara sig själva och utvecklas med en bra självkänsla och självförtroende i bagaget.

Ändå måste vi kunna leva sida vid sida, vilket gör att vi måste anpassa oss till vissa givna ramar. Även i grundskolan, i högre studier, i vuxenlivet och vardagen. Det blir (oftast) lättare ju äldre man blir, då man förstår att man kan vara sig själv och inte måste göra precis som alla andra. Hur kan vi arbeta så att verksamheten är givande för varje enskilt barn, men ändå håller samman barngruppen, tänker jag, och vet inte svaret.

Laughing in the face of misery

Jag sneglar åt att svara på någon kontaktannons eller att skapa ett konto på någon kontaktannonssida. Sedan tänker jag på spänningsvärken jag får i nacke och axlar av frustration när jag grälar med Tioåringen. För att inte tala om den obefintliga egentiden. Hade jag alls någon egentid, så hade jag ju ägnat den åt just me, myself and I, och inte åt att lära känna en annan människa. (Jag försöker ännu att lära känna mig själv, ju.) Jag småskrattar lite halvgalet åt min galna fantasi; hur kan jag tänka att jag skulle kunna ha ett förhållande, och ett sunt sådant till råga på allt. Fåntratt. Idiot. Det är ju en omöjlighet.

En väninna tycker att jag ska läas en bok om förhållanden, och hur vi gör våra val av partners i livet. Jag skulle hellre vilja läsa en bok om hur man bemöter barn. När jag förklarar för min väninna att vi har upprättat någon form av överenskommelse hemma där Tioåringen och jag har rätt att säga till varandra när man anser att den andre låter sur och inte pratar med en trevlig ton i rösten, så säger min väninna att hon tycker att det låter som att vi är gifta. Ja, rätt oft akommer jag på mig själv med att tänka att skillnaden mentalt sett inte är så stor. Jag behöver bemöta Tioåringen på samma sätt som jag har bemött flera av mina tidigare män i förhållanden; pedagogiskt och metodiskt. Jag orkar dock sällan vara sån i 15 timmar per dygn.

What´s the point?

Dags att ansöka om lärarlegitimation från Skolverket. Mina kollegor som är barnskötare fnyser åt det hela - samtidigt som de (så klart) undrar vad de är värda och hur det ska visas. Med 30 år med praktisk erfarenhet än mig så förstår jag dem delvis. Samtidigt som jag tycker att de behöver vara öppna för nytänkade. Och då menar jag inte i form av legitimation och administrativa uppgifter, utan hur de ser på barnen och deras lärande.

Ser på Skolverkets sida att det kostar 1500 kronor att få ut sin legitimation om man har en examen daterad efter 1 juli 2011. Vi som har en examen innan det datumet behöver inte betala ett jota för vår legitimation. Hur kommer det sig egentligen? Det är ju inte direkt någon morot för de som nu håller på och utbildar sig. Inget säger ju att arbetsgivaren kommer att betala den avgiften...

Some things stick, most things don´t

För ungefär tolv år sedan läste jag in tredje året engelska för gymnasienivå på komvux. Då hade jag en kvinnlig lärare i engelska som var mycket bra. Hon och klassen kommunicerade via internet. I en kommentar skrev läraren:
"I'd like to continue on the topic of moments. There's something about certain moments, captured by a photographer or a painter. I "collect" frozen moments in real life - for a tenth of a second everything stops - when somebody says something or
drops something etc - or you really see something (although you've seen it a hundred times before) and then things go back to normal..."

Det där fastnade hos mig och har hängt med sedan dess. Antagligenför att jag fungerar på samma sätt som hon. Det dyker upp i mitt huvud då och då.

Better safe than sorry

What might Irene have in store for the east coast? I wonder how my friends "over there" are getting on. Better prepare for the worst.

Viva las circus

Var på Cirkus Maximum fredag kväll med Tioåringen. Det var en väldigt, väldigt bra show. Vi skrattade och vi häpnade.

Jag kände mig alldeles för stor där jag satt nästan längst fram och tyckte att jag skymde för de små barnen. Det satt dock vuxna bakom mig. Och naturligtvis kom en mycket större man och skymde framför oss.

Mest galet var när de körde motorcyklar inuti en stor boll. Tre motorcyklar! Bara japaner kan göra något sånt...

Så fick vi se en lama spotta också. Inte på oss dock. Utan på en pappa med en liten bebis. Jag lär mig aldrig att folk gör konstiga val. Ja, att köra upp en bebis i trynet på en lama ter sig konstigt för mig.


Med potentiellt cirka 500 platser á cirka 300 kronor så kan cirkusen tjäna en hacka. Plus 20 kronor per pers för att se djuren alternativt rida kamel i pausen. För att inte tala om försäljningen av all dricka, godis och leksaker. De får nog in en bra slant per kväll. Vilket i o f s är dem väl förtjänt.

We all want to be a part of the wolfpack

Det lär nog aldrig upphöra att förvåna mig hur snabbt och lätt (de flesta) barnen som kommer nya blir en del av vår grupp på förskolan. Utan mamma eller pappa närvarande är de flesta väldigt tappra och får efter en stund roligt och tittar på sina kompisar och gör som dem - på gott och ont. När jag sitter med femton sovande barn omkring mig så känns det ganska märkligt mäktigt på något sätt. Inte ur en maktsynpunkt, utan det är en flockkänsla, en sällsynt gemenskap. Har man inte själv gått på ett kommunalt daghem/förskola (och har bra minnen därifrån) så tror jag inte att man kan relatera till hur skönt det känns att somna, äta, leka och lära i grupp.

Love it

Just nu spelas bara låtar av Duffy, Adele och Eliza i mitt hem. Många låtar. Sköna låtar. Kaninen vill hålla för öronen. De blöder. Han ska förpassas till ett annat rum inom kort.

På tal om blod

Jag följer slaviskt Dexter på TV6. Tioåringen ser reklamen för programmet emellanåt (fastän vi byter kanal då) och märker att jag spelar in det. Tillslut kom den oundvikliga frågan:
- Mamma, vad handlar det där Dexter om egentligen?
- Tjaaa...det handlar om en polis, som också är en mördare, men han är egentligen snäll för han mördar bara människor som är mördare. Han tar rättvisan i sina egna händer, liksom. Fast det är ju inte okej egentligen.
- Jaha.
- Så det är ganska mycket blod och så, det är därför du inte får se på det.
- Mm...så när han har tagit död på alla mördare som finns då är det bara han själv kvar som är mördare...?
- Ja, så kan man säga.
- Så då måste han ta sitt eget liv.
- Ehm, ja, det borde han väl då...

A word from the wise

Tioåringen kom själv till mig för några dagar sedan och frågade hur vi kan göra för att få bort hennes absurda (mitt ord) rädsla för sprutor. Idag hittade jag en annons där BUP efterlyser barn i åldern 8-12 som lider av stark rädsla eller ångest för t ex spindlar, höjder eller mörker. Verkade passa som en handske. Men tydligen kan de inte hjälpa dem som lider av blod- och sprutfobi. Too bad.

Pay your dues

Jag kommer hem från ett kvällsmöte på jobbet. Tioåringen sitter med sin morfar i telefonluren. De pratar om att pappor bör göra sin plikt som pappa. Tioåringen är ganska pissed på Pappan som aldrig hör av sig. Morfar försöker inte att skyla över, utan drar paralleller till sin plastdotter, vars puckopappa uttryckligen sagt att det ju ligger lika mycket på henne att höra av sig. (Nej, ansvaret är den vuxnes, säger jag!) Sedan säger morfar att Tioåringen nog får räkna med att Pappan aldrig kommer att förändras. Själv tycker jag att han säger lite för mycket, och oftast när inte jag är i närheten. Allt hopp behöver inte krossas på samma gång, liksom.

Needless to say: jag påpekar inte att morfar inte alltid varit en den bästa av pappor...

Bättre än en trisslott

Min kollega berättade att hon sålt sitt guld. Kursen är hög nu. Så jag rotade fram några kedjor som jag aldrig använder och blev ganska mycket rikare. Very nice.

En BRA sak att ha

Ser på en dokumentär om Utöya och en flicka säger att hon stoppade ID-kortet i bhn, så att man skulle veta vem hon var ifall hon hittades drunknad. Snacka om att kunna tänka klart i en kaosartad situation! Bhn är bra till mycket. Under sommaren har jag använt den som mobilhållare och emellanåt som plånbokshållare. Fast det senare såg mest konstigt ut, då min plånbok är ganska tjock. Som om jag förstorat bara det ena bröstet, eller opererat bort det andra bröstet. När jag använder SL-kort så sitter det alltid tryggt inklämt i bhn.

Det var bättre förr

Jag har introducerat Tioåringen för MacGyver på TV. Det sänds ibland, och det är ganska harmlöst. En morgon när jag börjar tidigat och hon tittar på TV innan hon går till skolan så ringer hon och frågar:
- Det är ett program på TV som heter Magnum. Får jag se på det? Det verkar spännande.
- Ah, ja, det får du, det är okej.
Minnen ploppar upp. Jag tittade ofta på den serien. Jag minns väldigt lite våld och dödande i de här serierna.

Moment of truth

Kommer jag att få lärarlegitimation både för förskolan och grundskolan, som är den utbildning jag har gått, eller kommer Skolverket att anse att jag inte har rätt till båda delarna?

Spansk fluga

Vid Globen myllrar det av spansktalande människor. Många snygga brudar. Googlar på vem som uppträder i Globen ikväll och ser att det är Don Omar . Folk verkar färdas långt ifrån...eller? Vid Globens t-bana frågar en blod svensk tjej med en spansktalande kille ifall jag vet var Globen ligger.

Enough is enogh

I början av sommaren frågade Tioåringen Pappan om hon kunde vara hos honom någonting under sommaren. Han svarade att han skulle jobba hela sommaren, så han visste inte när han skulle vara hemma...men när ville hon komma då? Tioåringen kände sig inte så välkommen och lät det hela bero. I början av juli mailade och sms:ade Tioåringen och frågade om hon kunde komma till Pappan några dagar i mitten av augusti. Han har ännu inte svarat. I veckan gjorde hon det hela en gång till och sa:
- Vet du vad, mamma, om han inte svarar nu så tycker jag att det är skamligt. Han är ju helt sämst på att höra av sig.

Victim of circumstances

På t-banan vid Gullmars. Lyssnar på två vuxna som pratar med varandra. En man och en kvinna. De är ytligt bekanta, det förstår jag av vad de säger. Det hörs också på deras röster att de är en särskild sorts människor. De är slitna av missbruk, troligtvis alkohol. Mannen bekräftar det genom att nämna att han varit inlagd på en gård och arbetat med ett tolvstegsprogram. Mannen pratar om hur han har behandlat sina (nu nästan vuxna) barn under tiden som de har vuxit upp.
- Fan, man skadar dem ju, och då skadar man ju sig själv också. Vad ere för fel på hjärnan??
- Ja, men du, man gör ju så gott man kan...

Apparently

Under tiden på Gotland hörde Smilla och jag en låt på radion flera gånger. Den var jättebra, men ingen av oss visste vem som sjöng. Vi tog reda på det när vi kom hem. Låten var "Pack up" med Eliza Doolittle. Den är skön.

Tioåringen pratade med sin morfar och sa sedan:
- Vet du vad morfar sa?
- Nä, vad då?
- Att det finns en app som gör att man kan ta reda på vem som sjunger en låt, om man undrar.
- Jaså, hur funkar den?
- Man sätter mobilen mot högtalaren och sedan piper det till och mobilen talar om vilken låt det är.
- Det låter ju nästan för bra för att vara sant.

Jag vet ju knappt hur en app funkar. Ändå har jag funderat på olika appar sedan Telia rullar sin tävling överallt där det finns reklam. Jag tycker att det borde finnas en drinkapp, som hjälper en att blanda ihop drinkar, beroende på vilka ingredienser man har tillgängliga. Tioåringen har dock en idé om en sanningsapp. DET låter för bra för att vara sant.

A little bit of romance

Lånade en bok av Smilla när jag solade på Gotland. En bok från Harlequin. Det har jag inte läst på 20-25 år. Romatiskt skimmer under medeltiden. Den satt bra. Behövde drömma lite. Saknar närheten av en vuxen man.

Change of seasons

Storm utanför fönstret. Åskan har mullrat i nästan fyra timmar. Björken har redan gula blad och de faller nu över gräset. Hösten närmar sig. Lite väl tidigt, kan jag tycka, men det är ändå mysigt.

Psykosomatiskt

När vi packade för att lämna Gotland började jag få ont i halsen. På hemvägen var det som taggtråd i halsen och jag började nysa. Hela söndagen var det tjock bomull i huvudet, feber, ont i halsen och näsan rann och rann. Nej, det blev inget jobb den här veckan. Än. Får se om jag klarar att ta mig ur sängen i slutet av veckan.

Thirtynine going on forty...or twenty...

Både Smilla och jag fyller snart 40. Alla mina närmaste väninnor fyller detsamma inom kort. Egentligen borde vi väl gå samman och hitta på något tillsammans. Jag tycker att vi borde åka till Las Vegas. Eller något annat roligt ställe.

Jag tycker inte om känslan av att känna mig sliten, gammal. Kroppen är inte vad den borde vara. Jag har i alla fall kommit på ett mål med livet. Jag måste lära mig att busvissla.

Efterlysning

Sökte med ljus och lykta hela Visby igenom efter Tampax. Nada, niente, nothing.
Åhléns brukade ha, men söljer nu enbart sitt eget märke. Ica Maxi brukade också ha, men skulle nu ta in ett annat märke. Apoteket säljer bara sitt eget märke. Coop hade det inte, fastän personalen på H&M hänvisade dit. Konstigt nog har alla affärer ändå OB (vilket MÅSTE vara förkortning för OBEKVÄM). Inte ens på Boots - som i England har världens bästa utbud av Tampax - hade de en enda liten kartong. Dålig stil.

Generation W

På färjan sitter barn från tre år och uppåt med bärbara datorer, dsi och alla möjliga märken. The wireless kids. Treåringen närmast mig säger:
- Pappa, skärmen på min dsi ser nästan ut som din iphone, nej, mer som en ipad, eller hur?

Jag förbjöd Tioåringen att ta med sitt dsi på resan. Det var knappt att hon fick ta med mobiltelefonen, men hon använde den aldrig till spel ändå. Smillas barn hade både dsi och bärbar dator med sig, och de var villiga att dela med sig. Visst, de var utomhus också, så det gjorde ju inte så mycket.

Back on home soil

Det känns skönt att vara hemma igen. Fast det kändes skönt att vara borta också. Jag tänkte inte på jobbet en enda gång under veckan på Gotland. Jag levde i nuet. Även om veckan började med potentialt kaos; eftersom jag var oförsvarligt försenad hann vi precis med färjan (3 min till godo). (Förlåt Smilla!) Sedan spenderade jag överfärden intill en kvinna med hund. Jag öppnade med:
- Du verkar väldigt bekant.
- Jaha, ja...jag bor i Tyresö...
- Jaha...vilka känner jag i Tyresö...
- Ja, jag rör mig kring Stureplan också...
- Jaha, men det gör inte jag...
- Kerstin Dellert heter jag.
- Jaha du, då är det väl därför jag känner igen dig.
Sedan pratade vi väldigt mycket och Kerstin var väldigt trevlig.

Vårt boende var över förväntan. Fräscht och rymligt. Vi bodde nära en galen dam.
Det gjorde det lätt att hitta hem.

Vi gjorde Kneippbyn, där jag fascinerades över reglerna:
(och stavningen). Ködisciplin måste ju vara det svenskaste som finns (om det nu ens faktiskt är ett ord). Ändå var det preics som hemma i förorten: de svenska barnen vågade knappt säga ett knyst när de icke svenska barnen trängde sig i kön. Tioåringen klagade, men fick inget gehör. Hon tittade på mig och mig muckar man inte med. Här gäller svenska regler. Basta.

Vi gjorde grottan. Det var inte alls som jag mindes det från barndomen.

Där lärde jag mig att det finns armfotingar (inte att förknippas med huvudfotingar).


Jag lärde mig också att även Smilla uppmanar sina barn att spola två gånger, då det blir mycket papper i toan. (Kanske är det något de flesta morsor uppmanar sina barn att göra?) Dessutom lärde jag mig att det inte verkar finnas några mygg på Gotland. Eller knott för den delen. De kom inte in på kvällen i alla fall. Inga fästingar och inga mygg. Sounds like a good place to live. Bromsar finns det däremot.
- Mamma, varför heter den broms? Är det för att den bromsar människorna?

Det hade varit skönt med ytterligare några dagar på ön. Kanske jag borde ha googlat på aktiviteter innan vi åkte, då vi missade några saker; poolen vid Ireviksgården och att Pirata Pirata uppträdde i veckan t ex, men det var ändå en väldigt bra vecka.