Fall in line

Ännu en gång tänker jag idag på hur olika vi alla är, och hur vi måste tillåtas vara olika. En tvååring står framför mig med tre ankor; en stor och två små. Jag frågar hur många små ankor det är. Tvååringen svarar:
- Tre.
- Ja, det är tre ankor, men hur många små ankor är det?
Tvååringen funderar och svarar inom några sekunder:
- Två.
- Bra! Det stämmer.

Ett annat jämnårigt barn kan inte prata, har inte möjlighet att formulera ens ord för att förklara hur det tänker och vad det vill. Ändå kommunicerar vi relativt tydligt med varandra, barnet och jag. Det finns alla möjliga nivåer på kunskap, utveckling och vilja. Oberoende av ursprungsland och hemspråk. Visst, givet är att helsvenska barn har lättare att komma framåt i sin utveckling snabbare i ett tidigt stadium, men det finns även helsvenska barn som inte kan de sociala reglerna eller har ett tydligt tal. Barnen måste få vara sig själva och utvecklas med en bra självkänsla och självförtroende i bagaget.

Ändå måste vi kunna leva sida vid sida, vilket gör att vi måste anpassa oss till vissa givna ramar. Även i grundskolan, i högre studier, i vuxenlivet och vardagen. Det blir (oftast) lättare ju äldre man blir, då man förstår att man kan vara sig själv och inte måste göra precis som alla andra. Hur kan vi arbeta så att verksamheten är givande för varje enskilt barn, men ändå håller samman barngruppen, tänker jag, och vet inte svaret.