Jag kommer hem från ett kvällsmöte på jobbet. Tioåringen sitter med sin morfar i telefonluren. De pratar om att pappor bör göra sin plikt som pappa. Tioåringen är ganska pissed på Pappan som aldrig hör av sig. Morfar försöker inte att skyla över, utan drar paralleller till sin plastdotter, vars puckopappa uttryckligen sagt att det ju ligger lika mycket på henne att höra av sig. (Nej, ansvaret är den vuxnes, säger jag!) Sedan säger morfar att Tioåringen nog får räkna med att Pappan aldrig kommer att förändras. Själv tycker jag att han säger lite för mycket, och oftast när inte jag är i närheten. Allt hopp behöver inte krossas på samma gång, liksom.
Needless to say: jag påpekar inte att morfar inte alltid varit en den bästa av pappor...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar