We all want to be a part of the wolfpack

Det lär nog aldrig upphöra att förvåna mig hur snabbt och lätt (de flesta) barnen som kommer nya blir en del av vår grupp på förskolan. Utan mamma eller pappa närvarande är de flesta väldigt tappra och får efter en stund roligt och tittar på sina kompisar och gör som dem - på gott och ont. När jag sitter med femton sovande barn omkring mig så känns det ganska märkligt mäktigt på något sätt. Inte ur en maktsynpunkt, utan det är en flockkänsla, en sällsynt gemenskap. Har man inte själv gått på ett kommunalt daghem/förskola (och har bra minnen därifrån) så tror jag inte att man kan relatera till hur skönt det känns att somna, äta, leka och lära i grupp.