Jag sneglar åt att svara på någon kontaktannons eller att skapa ett konto på någon kontaktannonssida. Sedan tänker jag på spänningsvärken jag får i nacke och axlar av frustration när jag grälar med Tioåringen. För att inte tala om den obefintliga egentiden. Hade jag alls någon egentid, så hade jag ju ägnat den åt just me, myself and I, och inte åt att lära känna en annan människa. (Jag försöker ännu att lära känna mig själv, ju.) Jag småskrattar lite halvgalet åt min galna fantasi; hur kan jag tänka att jag skulle kunna ha ett förhållande, och ett sunt sådant till råga på allt. Fåntratt. Idiot. Det är ju en omöjlighet.
En väninna tycker att jag ska läas en bok om förhållanden, och hur vi gör våra val av partners i livet. Jag skulle hellre vilja läsa en bok om hur man bemöter barn. När jag förklarar för min väninna att vi har upprättat någon form av överenskommelse hemma där Tioåringen och jag har rätt att säga till varandra när man anser att den andre låter sur och inte pratar med en trevlig ton i rösten, så säger min väninna att hon tycker att det låter som att vi är gifta. Ja, rätt oft akommer jag på mig själv med att tänka att skillnaden mentalt sett inte är så stor. Jag behöver bemöta Tioåringen på samma sätt som jag har bemött flera av mina tidigare män i förhållanden; pedagogiskt och metodiskt. Jag orkar dock sällan vara sån i 15 timmar per dygn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar