Hear my cry

Det är ju inte så konstigt att ljudnivån är hög med barn som gör så.

Jag kan också skratta åt det komiska i situationen. Fast när ungarna på jobbet gör dessa skrik rakt i örat på mig, då skrattar jag inte...

Crap

När jag nu äntligen svalt det faktum att i princip inga program jag har verkar kompatibla med Windows 7, så blev jag uppmanad av Windows att uppdatera Explorer till version 9. Vilket jag gjorde. Nu fungerar inte vissa kommandon på internet heller, som t ex att publicera blogginlägg på blogger. Konstigt. Att spara går, men inte att publicera. W t f? Så jag får logga in på en annan dator för att publicera. Vilket betyder att jag inte lär göra så många fler inlägg på ett tag.

Mörker

Inte bara har SL höjt priserna på sina biljetter. Åkremsan har också bytt färg. Hur kommer det sig att de valde en spygrön färg?

Egentligen är det ganska konstigt att det inte finns någon konkurrent till SL. Borde det inte finnas fri konkurrens inom den kollektiva trafiken?

På ersättnings(led)bussen från förorten mot city för några dagar sedan: det var väldigt fullt och en äldre man ville gärna ha en sittplats. Han trängde sig framåt i bussen och kom till mitten av ledbussen (där det är som en dragspel på utsidan). Bussen stod i skugga och det var dunkelt just då. EN familj med mörkhyade barn satt på de säten som fanns i mittdelen. Mannen tittade på ett säte och höll på att sätta sig på ett barn.
- Jaha, ja, det var ju så mörkt, så man ser ju inget...

A test of endurance

Jag lyssnar till mina kollegor som har barn som är 16-20 år gamla. De pratar om hur mycket friare de är nu när barnen börjat på gymnasiet. Någon har flyttat hemifrån och de klarar sig mycket mer på egen hand. Det tråkiga är att de mer sällan hörs av numera. Det roliga är att mina kollegor nu har mer tid för sig själva och sin partner. En kollega säger:
- Jag fattar inte; folk som bor ensamma måste ha all tid i världen! Förra helgen kunde min man och jag åka ut till landet bara vi två. Vi åt när vi kände för det och disken var obefintlig!
Ändå är det många saker de måste hjälpa barnen med, när de väl är hemma. De har ingen framförhållning och kan inte planera saker på egen hand. De förväntar sig att föräldrarna alltid finns där. För små och stora saker.

Då tänker jag: tänker jag så? Tänker jag att mina föräldrar alltid ska finnas där? Nej, det gör jag nog inte. Jag tror att jag slutade tänka så när jag var runt 18 år och flyttade hemifrån, sedan fanns det aldrig någon plats för mig att komma "hem". I så fall hade jag fått sova på soffan, som en tillfällig gäst. Ändå är det en fin bonus att mina föräldrar ofta finns till hands, och att vi kan höras emellanåt.

Sedan tänker jag: hur ska jag orka? Hur ska jag klara det här livet i tio år till? Jag har i princip givit mitt allt i tio år. Kommer jag att kunna göra det i tio år till? Jag är inte helt säker på det.

Protective

Kanske är jag överbeskyddande när det gäller Tioåringen. Tänker jag ibland. Som när vi är i Skärholmen och shoppar kläder. Det är mest jag som plockar fram olika plagg för Tioåringen att prova, men jag manar henne att hitta plagg själv också. När hon sedan provar kläder står jag utanför och väntar. I båset intill står en jämnårig tjej och provar kläder. Hennes jämnåriga tjejkompis hämtar olika plagg till henne. De står och diskuterar hur mycket de får handla för. Jag häpnar. Efter en lång stund kommer den ena tjejens mamma och jag bara måste fråga hur det funkar. Det visar sig att tjejerna oftast handlar på egen hand. Mamman vill verkligen inte stå och svettas utanför båset när de provar kläder.

Ibland känns det som att jag låter Tioåringen ta alldeles för mycket eget ansvar, när hon ska gå hem själv och sköta sig själv hemma, men det gjorde ju jag från nio år, så det borde ju funka. Tycker jag. Vissa människor säger:
- Hon är ju bara tio år.
Och menar att hon ännu är liten.
Vissa människor säger:
- Hon är ju faktiskt tio år.
Och menar att hon är stor nog att klara sig själv väldigt mycket.

När jag var tio år så kunde jag åka helt solo efter skolan från förorten in till city och handla på Åhléns i city, eller till något stort förortscentrum i närheten. Buss och pendeltåg var det som gällde, men jag skydde inte att åka t-bana heller. De flesta av mina närmaste vänner gjorde likadant. Våra föräldrar hade ingen koll, tror jag. Var det bra eller dåligt?

Olika grader av otillräcklighet

Jag anser inte att jag kramar mitt barn tillräckligt ofta. Dessutom önskar jag att jag var en mer positiv person. Jag försöker konstant att bättra mig på det området, men det är svårt att ändra ingrodda rutiner. När jag säger det till väninnan Smilla så fnyser hon och säger att jag nog har lyckats rätt bra med mitt barn, till skillnad från henne:
- Mina barn kan ju inte ens läsa.

Ja, men det är ju mindre värt i mina ögon. Bättre att ha social kompetens och känna en inre trygghet, än att vara duktig på att läsa och ha framgångar i skolan. Kan jag tycka. Samtidigt är jag glad att jag har lyckats med den biten, eftersom det annars hade varit extra svårt i livet. Och visst har Tioåringen också social kompetens. Annars skulle hon inte vara så omtyckt i skolan, tror jag. Fast hon har ju ingen riktigt superbra kompis.

Ska man göra jämförelser kan jag ju tillägga att Smillas barn också är bättre på att röra sig, både att leka utomhus och att ha kompisar att leka med och att spela olika sporter. Tittar jag på våra bakgrunder så inser jag med tydlighet att vi har format dem enligt det vi har med oss själva. Precis som alla andra också säkert gör.

När Smilla skulle köpa en lättöl till maten på färjan till Gotland så började hennes Nioåring gnälla framför kassören.
- Neej, mammaaa, inte öööl.
- Men, tyst nu.
- Men, mammaaa, jag vill inte att du ska bli full ju...
Undrar just vad den där kassören tänkte. Det var ju bara en lättöl. Dessutom; ett barn till en äkta alkolist skulle aldrig våga anmärka på valet av dryck, än mindre nämna effekterna av drycken. Trust me, I know.

Basic knowledge

Under besöket i Kneippbyn för en månad sedan gick jag runt och frågade var det fanns mat för en glutenintolerant. Vid vattenrutchbanorna fanns det ett "Piratcafé" som serverade bl a hamburgare. En ung tjej (ca 17 år) stod i kassan. Jag sa att jag var allergisk mot vetemjöl och undrade om de hade något som jag kunde äta. Kanske tacotallriken var glutenfri? Men, nej, det var den inte. Hur var det med korven då?
- Den är helt anpassad för allergier.
- Eehm, jaha, men ni har väl inte vetefritt bröd?
- Njaa, det vet jag inte, men en korvmeny ska funka för alla allergier.
- Alltså, brödet är ju bakat med vetemjöl, så det går ju inte...
- Jaha, ja, jag vet inte, men jag har fått lära mig att det går bra att äta korven om man är allergisk.
- Okej, kanske du kan fråga din kollega...?
Vilket hon gjorde, och fick bekfräftat att det inte fanns något på hela området att äta för någon som inte tål vetemjöl.

Häromdagen stod en kvinna inne på ica och delade ut små bitar av olika korvar och röror till försäljning. Tioåringen ville smaka, så jag frågade vad sakerna innehöll. Alla saker var naturligt glutenfria, bortsett från det faktum att röran låg på brödbitar.
- Då kan ni äta allt, sa tjejen.
- Ja, fast inte röran.
- Jovisst, här, varsågod.
- Fast nej. Den ligger på bröd, och det är bakat på vetemjöl. Eller hur?
- Aha, jaa...
Hon kunde ju ha erbjudit oss en sked istället, för att få oss att köpa, men hon blev nog så snopen att hon inte tänkte på det.

Keep telling yourself that

Tioåringen har kommit fram till att vanliga brev är bäst för att kommunicera med Pappan.
- Brev MÅSTE han ju öppna och läsa.
- Jo, man kan ju tycka det...

Inte lida pin för att bli fin

Vad jobbigt det är när de blåser med hårtorken, utan att inse att de även blåser på huden som är bakom håret, ofast på halsen. Jag har suttit och pinat mig genom sessioner hos frisören där jag tillslut bett dem sluta, eller i alla fall rikta bort fönen. Numera brukar jag säga till omedelbart om någon gör så. Den här gången var det dock Tioåringens tur att lära sig den läxan. Jag satt längre bort i salongen och hörde bara Tioåringens desperata ton när hon sa "Ursäkta, ursäkta!!". Efteråt visade hon halsen där hon trodde den var helt svedd, men det syntes inte (ändå vet jag hur ont det gör).
- Mamma, jag tror att jag har brännsår på halsen...
- Varför då, vad hände? Var det hårtorken?
- Ja, jag satt och försökte härda ut först. Jag tänkte åh, nu slutar hon, åh, nu är det snart klart, åh, nu, nu, men jag var tvungen att be henne sluta, för det gick inte.
- Det var bra att du sa till, bra gjort.

R E S P E K T eller stick

Tioåringen fick ett sms från en killkompis i sin klass. De har känt varandra sedan de var ca två år. Killen är ganska kaxig, men de brukar kunna leka bra tillsammans. Jag har sett några titidgare sms från den här killen och de är inte alltid så trevliga, vilket jag har ifrågasatt och bara fått en fnysning från Tioåringen. Tioåringen har berättat att han ofta retas och håller på och irriterar Tioåringen och de andra tjejerna när de leker på rasten. I mitt försök att vara pedagogisk har jag sagt att han kanske beter sig så för att han vill vara med och leka. (Även om jag tycker att han borde ha tagit sig ur det beteendet vid i den här åldern.) Tioåringen har dock accepterat det och har börjat fråga om han vill vara med och leka istället för att retas och förstöra. Det har hittills fungerat, och han får vara med och hänga med tjejerna på rasten. I det sms som Tioåringen nu får, utan någon som helst provokation, står det "Du är bajs". Vilket får mig att reagera kraftigt.
- Varför skriver han så? Det låter ju inte trevligt alls!
- Amme, strunt i det.
- Vad då, strunt i det? Så där får han ju inte hålla på. Det får mig att vilja säga till honom på skarpen, eller prata med hans mamma.
- Ammeeen, mamma! Han bara är sån!
- Ja, men så får man inte bete sig. Det är ju den största anledningen till att ni inte får använda era mobiler i skolan längre; för att folk skickar fula sms till varandra, som får en att må dåligt.
- Men det är inte så.
- Nähä, hur är det då? Hur känner du dig när du öppnar det där meddelandet?
- Ingenting, det är bara hans sätt, sån är han, han skriver sånt.
- Okej. Är han en trevlig kompis?
- Lägg aaav.

Animal kingdom

Jag har varit kattvakt i en vecka. En skön katt har bott hos oss. Det har varit mysigt; vi har gosat och busat. Ändå känner jag inget behov av att skaffa en egen. Den perioden av mitt liv är över, känns det som. Det ska bli skönt att lämna tillbaka katten nu. Gnagarna räcker mycket väl, och dem kan vi ha bättre koll på, än en katt som tar sig runt. Tioåringen har knytit an till katten.

Ändå är det tjat om en hund som fortsätter. Nästan dagligen i snart två år nu. Det är dock ett ansvar jag aldrig någonsin kommer att ta mig an.

Barnsligt roligt

Jag har bokat biljetter till Smurffilmen i helgen. Inte för att jag vill se den så väldigt gärna, men Tioåringen vill det, så det blev ett bra tillfälle att träffa en väninna och hennes barn.

Tioåringen och jag var och såg "Bilar 2" för några veckor sedan. Den var hyfsat bra. Bäst var spionscenerna i början av filmen. När vi stod vid biljettautomaten för att hämta våra biljetter rynkade Tioåringen konstigt på näsan. Vid automaten intill oss stod en man och en kvinna i 20-25-års åldern. De skulle se samma film som vi.
- Vuxna kan väl inte gå och se Bilar-filmen utan barn??
- Varför inte? Vad tror du din pappa och jag gjorde när Toy Story kom?
- Ahaaa...men med svenskt tal...?
- Jaa, det kan jag hålla med om är lite underligt. Fast de kanske inte är så bra på engelska...

Sen kan jag tycka att det är en aning creepy när det sitter ensamma vuxna och tittar på cirkus...

Gofika är SÅ svenskt

En kollega kommer tillbaka från semestern i Norrland.
- Nu måste jag ut och springa ofta! Vad mycket jag har fikat! Det var fika hela tiden, flera gånger om dagen, hos alla vi hälsade på.
En thailändsk kollega lyssnar och ser frågande ut.
- Vad då...? Hade ni kalas hela tiden?
- Nej, alltså...fika. Kaffe och kaffebröd.
- Ja...som kalas?
- Nej, det är fika, bara fika.
- Jaha...

Det går inte riktigt att förklara. Mina släktingar i Norrland har ALLTID kaffebröd hemma. Frysen och skåpen fulla. Själv har jag det aldrig.

Their loss

Föräldramöte i Tioåringens klass. Sex föräldrar av 18 är på plats. Samma föräldrar som alltid kommer. Fem av oss är svenska. Någon gång har det varit ytterligare en eller två, men annars är det bara vi som kommer dit. Visst finns det svenska föräldrar i klassen som inte kommer på mötet också, men det är mycket få. Det lämnas ut ganska mycket och intressant information under mötet, och jag fattar inte hur de föräldrar som inte närvarar tänker. De kan ju helt enkelt inte bry sig. Majoriteten av dem i alla fall. När vi nu ändå får så lite information kring skolgången, i och med att det inte längre kommer någon info från Fritids, så borde man ju vara extra intresserad av att gå på föräldramötet. Efteråt åratar jag med några av de föräldrar som närvarar. En konstaterar att det inte lär bli någon klassresa, då ingen vill vara klassförälder och hålla i det hela. Ja, så är det. Ingen vill göra allt för sina barn.

To protect and (pre)serve

Har äntligen varit hos frissan. Passade på att köpa ett dyrt schampoo som jag hoppas ska hålla håret i trim. Jag tappar så mycket hår numera att jag börjar fundera på cancer. Fast jag vet ju att det säkerligen handlar om stress. Har varit så stressad de senaste veckorna att jag satt på toa en dag och tänkte på Björn Gustafsson när han sa att han kissade hårt för att spara tid. Emellanåt är det faktiskt så, och då mår jag inte bra. Jag hinner aldrig ta riktig rast på jobbet. Drömmarna är konstiga om nätterna. Jag reser iväg på allehanda resor och träffar olika människor i mina drömmar. (En häxa i daning, månne?) Värken i bröstet kommer och går, värken i armen och käken består. Ingen halsbränna ännu i alla fall, så riktigt illa är det väl inte. Nästa vecka har jag tid på smärtkliniken, sedan blir det nog bröstkontroll också.

En kvinnlig kollega hade hår ned till rumpan innan sommaren, nu är det till axlarna. Hon berättar att hon tappar väldigt mycket hår, så hon klippte sig. Hon har värk i bröstet, men det var halsbränna. Hon undrar om hon har cancer i bröstet, det värker så.
- Blir det värre inför mens? undrar jag. Det blir det för mig. Vad betyder det?
Sedan jämför vi krämpor och inser att vi är totalt uppstressade. Hur många har det så här?

Lätt som en plätt

Tioåringen har kört igång med gitarrspelandet igen. Själv sitter jag som ett fån när jag hör läraren prata skalor och annat. Jag är totalt lost när det handlar om musik. Tondöv och inte särskilt intresserad. Tioåringen behöver en gitarrstämmare, och en ny väska till gitarren. Jag börjar med att fråga min pappa, om han vet var det kan tänkas finnas, och kosta (och kanske skulle han vilja bekosta den...).
- Så när får jag den nya väskan? frågar Tioåringen.
- Vad då, vem säger att du ska få en ny väska?
- Jag hörde att du pratade med morfar, så då lär jag ju få en ny väska när som helst.
Snacka om bortskämd.
- Nej, det får vi se.

Jag tänkte satsa på musikaffären på Folkungagatan, där lär det väl finnas. Vilket musikläraren bekräftar, men han tipsar sedan om en annan musikaffär, på nätet. Vips så är sakerna på väg till oss, för nästan inga pengar alls.