Jag lyssnar till mina kollegor som har barn som är 16-20 år gamla. De pratar om hur mycket friare de är nu när barnen börjat på gymnasiet. Någon har flyttat hemifrån och de klarar sig mycket mer på egen hand. Det tråkiga är att de mer sällan hörs av numera. Det roliga är att mina kollegor nu har mer tid för sig själva och sin partner. En kollega säger:
- Jag fattar inte; folk som bor ensamma måste ha all tid i världen! Förra helgen kunde min man och jag åka ut till landet bara vi två. Vi åt när vi kände för det och disken var obefintlig!
Ändå är det många saker de måste hjälpa barnen med, när de väl är hemma. De har ingen framförhållning och kan inte planera saker på egen hand. De förväntar sig att föräldrarna alltid finns där. För små och stora saker.
Då tänker jag: tänker jag så? Tänker jag att mina föräldrar alltid ska finnas där? Nej, det gör jag nog inte. Jag tror att jag slutade tänka så när jag var runt 18 år och flyttade hemifrån, sedan fanns det aldrig någon plats för mig att komma "hem". I så fall hade jag fått sova på soffan, som en tillfällig gäst. Ändå är det en fin bonus att mina föräldrar ofta finns till hands, och att vi kan höras emellanåt.
Sedan tänker jag: hur ska jag orka? Hur ska jag klara det här livet i tio år till? Jag har i princip givit mitt allt i tio år. Kommer jag att kunna göra det i tio år till? Jag är inte helt säker på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar