Jag anser inte att jag kramar mitt barn tillräckligt ofta. Dessutom önskar jag att jag var en mer positiv person. Jag försöker konstant att bättra mig på det området, men det är svårt att ändra ingrodda rutiner. När jag säger det till väninnan Smilla så fnyser hon och säger att jag nog har lyckats rätt bra med mitt barn, till skillnad från henne:
- Mina barn kan ju inte ens läsa.
Ja, men det är ju mindre värt i mina ögon. Bättre att ha social kompetens och känna en inre trygghet, än att vara duktig på att läsa och ha framgångar i skolan. Kan jag tycka. Samtidigt är jag glad att jag har lyckats med den biten, eftersom det annars hade varit extra svårt i livet. Och visst har Tioåringen också social kompetens. Annars skulle hon inte vara så omtyckt i skolan, tror jag. Fast hon har ju ingen riktigt superbra kompis.
Ska man göra jämförelser kan jag ju tillägga att Smillas barn också är bättre på att röra sig, både att leka utomhus och att ha kompisar att leka med och att spela olika sporter. Tittar jag på våra bakgrunder så inser jag med tydlighet att vi har format dem enligt det vi har med oss själva. Precis som alla andra också säkert gör.
När Smilla skulle köpa en lättöl till maten på färjan till Gotland så började hennes Nioåring gnälla framför kassören.
- Neej, mammaaa, inte öööl.
- Men, tyst nu.
- Men, mammaaa, jag vill inte att du ska bli full ju...
Undrar just vad den där kassören tänkte. Det var ju bara en lättöl. Dessutom; ett barn till en äkta alkolist skulle aldrig våga anmärka på valet av dryck, än mindre nämna effekterna av drycken. Trust me, I know.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar