Framtidshopp

Åttaåringen vill vara med i Lilla Melodifestivalen. Tur att anmälningstiden var förbi för i år, för hon behöver nog träna en aaaning mer. Vi tittar på Sveriges bidrag. Ulrik är en skön kille.

Vojne, vojne

Jag inser att det är bara en månad sedan tvättmaskinen gick sönder. Det känns som att jag har pallrat mig fram och tillbaka till tvättsugan i minst tre månader sedan dess! Hur ska det gåååå...?!

Halvtom eller halvfull

Pingu fyller 40. Stor fest. Klart att alla ska dricka alkohol, menar Pingu, i samma andetag som han beklagar sig över att en släkting ser väldigt sliten ut - troligen av för stort alkolintag större delen av livet.
Själv har han nog lite lätt åldersångest.
Någon nämner kris. På skoj.
Åttaåringen frågar vad en kris är.

Själv har jag inte nått dit än, i sinnet är jag fortfarande närmare 25 än 40 och jag hävdar detsamma till mina 25-åriga klasskamrater. Min mamma påstår att hon också är det, vid snart 60 år.

Att sedan inte kroppen orkar hänga med på alla upptåg som sinnet vill hitta på - vid 40, så väl som vid 60 - är en annan femma.

Ge mig färg!

Varför ska allt vara så kallt (so yesterday och, ja, typ, yuppie)? Snälla SL - eller vem de nu har som gör utsmyckningen - ni kan inte mena allvar med Skanstulls tunnelbanestation. Det är fint med nytt golv och entrén från Ringvägen är väl okej, men snälla, varför har ni målat över de polkagrisfärgade pelarna på perrongen?? De var ju helt underbara! Hoppas verkligen att det tillkommer mer färg än allt det vita, svarta och gråa som nu finns där.

Imponerad

Jag följer fortfarande programmen på Animal Planet om djurpolisen i USA. Bäst är den i Phoenix, Arizona. Åttaåringen är också helt tagen av alla dessa djurs öden. Jag fascineras över de lagar de har i USA - och att det finns ett sånt skydd för djuren. Varför har vi inte det i Sverige? frågar jag mig själv ideligen. Även i Norge verkar det finnas bättre skydd än i Sverige.

Häromdagen handlade det om organisationen i New York istället. Det var lika fascinerande. En kille som misshandlade en katt och lämnade den utomhus skadad blev arresterad och det kunde ge 1 år i fängelse eller 1000 dollar i böter. Galet - men bra! Mannen var förstås helt ovetande om dessa bestämmelser och blev mäkta upprörd.

It runs in the family

Åttaåringens hår handlar de flesta diskussionerna om hemma hos oss. Hon har en hårman som heter duga och det är inte ofta en sax har fått komma i närheten av den.

Vareviga morgon är det en diskussion om tiden det tar Åttaåringen att bortsa sitt hår. Rekordsnabbast är 4 minuter, men då var det inte helt utkammat, men godkänt att kliva utanför dörren med. Rekord för långsammast var häromdagen när det tog nästan en halvtimme för henne. Nej, så klart borstade hon inte enbart, utan ägnade sig åt att filosofera mer än en gång under tiden.

Flertalet gånger har jag hotat med kortklippning av håret ifall hon inte kan sköta det, men då skärper hon till sig och så går det ett tag igen. Efter halvtimmen i veckan (då jag nästan blev försenad p g a det!) funderade jag på att muta henne med någon leksak bara för att klippa håret kort. Sedan insåg jag att det var så min mamma gjorde med mig när jag var i Åttaåringens ålder - och som jag har lovat mig själv att aldrig göra. Jag har fortfarande ett kluvet förhållande till Monchichi, eftersom det var de figurerna jag förhandlade mig till när jag skulle få håret klippt som liten. Jag vet att jag utövade utpressning mot min mamma, men det var ju hon som lärde mig, så jag är väl inte att klandra för det...?

Ponny på plattan

Igår var jag med Åttaåringen på Kulturhuset. Fem timmar var vi där. Med uppehåll för ett besök på Donken som var helt överfullt, samt en snabbvisit på Buttericks.

Vi kom till Kulturhuset redan när det öppnade, för jag visste hur det skulle bli senare på dagen. Precis så blev det också.

Det fanns så mycket att välja mellan att vi fick försaka många saker. Åttaåringen hann dock med att prova på Cirkus Cirkör saker, cykla för att göra en smoothie, skriva runskrift, göra övningar med Scouterna, pyssla med naturmaterial hos Nanna, mjölka en kossa, samt hälsa på hundar, en ponny och några andra djur. Strax efter lunch gick det knappt att röra sig och det var kö till det mesta. Då gick vi vidare till Lava och där gick det att pyssla med olika material och vi fick med oss flera fina saker hem. Allt var dessutom gratis! Helt fantastiskt!!

Smolk i bägaren: smått irriterad blev jag ibland på de barn till volontärerna, som också ville göra de olika aktiviteterna som fanns. Det borde de väl få göra, men då borde nog barnen ha tagit av sig tröjan som visade att de var just volontärer...

Lite trasiga och knasiga, men lika bra ändå

Min verksamhetsförlagda utildning (VFU/prakitk) är nu slut. Idag var den sista dagen någonsin. Jag kan tycka att det är en aning märkligt att jag under denna period lärt mig mer än jag trodde att jag skulle, då jag kände mig färdig i min utbildning. Jag har lärt mig mer om mig själv och om hur jag ska bemöta situationer i skolan. Jag har mött många trasiga barn och mina ögon har tårats ofta, men jag har också skrattat väldigt mycket. Det är det utbildningen handlar om. Att ge perspektiv på verkligheten. Vi kan inte läsa teori för att lära oss hur ett barn (eller vi själva) skulle agera när en situation uppstår.

Jag beundrar alla de lärare som har nära till skrattet. Det är den enda bild jag vill behålla från min utbildning; att inte bli bitter. Inte bli bitter över att inte få utöva det yrke vi är utbildade för: att lära och att undervisa, utan att konstant även ha andra uppgifter (bortsett från all administration!). Som att bemöta konflikter mellan elever, bemöta barnens bekymmer, kunna möta 10-12-åringar som inte vill leva längre, blir slagna hemma, skär sig eller har föräldrar som inte bryr sig om deras liv. Ibland beundrar jag lärarna för att de ens kan föra undervisningen framåt - och att de lyckas få barnen att ta till sig något.

Fast mest av allt beundrar jag barnen.

Idag röd, imorgon...

Igår tog eleverna vaccinationssprutan mot svininfluensan hos skolhälsovården. Idag är hälften av eleverna frånvarande. Direkt efter de fått sprutan igår så var det många som reagerade på olika sätt. Stress och rädsla spelade nog stor roll, kan jag tänka, då flera satt och grät.

Diskussionen i lärarrummet kring vaccinationen är mäkta intressant att höra. Det visar sig (naturligtvis) att de som har valt att ta sprutan (och inte fått några biverkningar) talar för att man ska vaccinera sig och tycker inte att det finns direkt några nackdelar. De som har valt att inte ta vaccinationen har många argument för att inte ta den.

Öronbedövande

Idag tog vi eleverna till Stallet, där de fick lyssna på ROT - Röst Och Trumma. Det var en rätt häftig uppvisning av Ulrika Bodén i kulning och av Jonny Axelsson i slagverk. Emellanåt kändes det som att trumhinnorna skulle brista, då ljudet var så högt, men bra var det. 11-åringarna var dock inte alltför imponerade.
- Hon den där som sjöng opera, hon var lite jobbig att lyssna på, sa en kille till mig.
- Tror inte vi borde kalla det opera, även om det ibland lät som det, för då skulle nog de som sjunger opera bli ledsna...
- Meh, whatever.

När jag sedan påpekade för honom att det var Shanti Roney som stod intill mig på t-banan så sken han upp desto mer. Varenda unge vill bli stjärna idag. It´s the stargeneration. Han ångrade att han inte bett om en autograf sedan.
- Är han med i Wallander (det enda han pratar om numera)?
- Jag vet inte... (Tog reda på det sedan, och då var han ännu mer imponerad.)

Sedan pratade två killar om att se Alien. De hade sett den första filmen.
- Oj, är inte de filmerna från 15 år?
- Ameh, ettan såg jag när jag var åtta, typ.
- Oj! Var den inte läskig? Har du sett den hemma då?
- Ja, så klart. Jo, jag hade mardrömmar flera gånger efter det. Har inte du sett dem?
- Jo, jag har sett alla, fast då var jag äldre än du är.
- Vilken är bäst, vilken är bäst?!
- Tjaa, det är nog ettan och tvåan. De sista är inte bra, i alla fall.
- Jag visste det! Jag ska se tvåan i alla fall.

Same old, same old

Nu minns jag inte längre när vi senast hörde ifrån Pappan. Åttaåringen var väl hos honom för några månader sedan, tror jag. Efter att hon bett om det. Har jag för mig.

Jag hjälpte Åttaåringen att skicka ett kort till Pappan på fars dag. Hon höll på med det i flera timmar, klippte och klistrade. Ändå har Åttaåringen inte fått ett endaste livstecken från Pappan de senaste månaderna.

Mitt hjärta blöder

Det känns som att det är först nu, under min sista praktikperiod, som jag har tagit till mig allt som det innebär att vara en lärare - och kroknar nästan av kunskapen. Vet inte om jag klarar att bära bördan. Inser också att jag gör mig praktik på en skola som har väldiga problem. Problem som kanske kommer från ledningens håll, men till största delen från elevernas sociala standard. Jag stålsätter mig varje dag; både för att möta de elever som i någon form agerar ut sina bekymmer, men även för att möta dem som jag ser behöver lufta sina tankar, men knappt vågar det.

Igår hämtade jag Åttaåringen tidigt. Jag ville bara sitta i soffan och kramas. Vi bestämde oss för att se en hyrfilm. Åttaåringen valde. Det blev "Marley och jag". Den var bra. När slutet kom så bölade vi floder i soffan båda två. För mig var det nästan befriande. Åttaåringen ylade av sorg och min tröja var blöt av bådas tårar. Åttaåringen sa anklagande:
- Så här kan inte en film sluta! En film ska ha ett lyckligt slut!!
- Fast så är det ju i livet, det är inte alltid lyckligt.
Hon grät ännu mer, vi kramades och grät, men sedan gick livet vidare.

Nemi

I love.

Proud to be

Jag anser mig själv vara Stockholmare. Jag är född här och har bott här i hela mitt liv. Till skillnad från t ex flera New York-bor (eller norrlänningar, för den delen) som jag talat med och som inte för sitt liv skulle resa någon annanstans, så har jag dock varit i många delar av den övriga världen. Däremot skulle jag aldrig kunna se mig själv bo någon annanstans än i Stockholm. Jag lär aldrig flytta utanför Stor-Stockholm. I flera generationer har min släkt funnits här, men jag har också släkt och vänner i andra delar av Sverige och försöker alltid att tvätta bort 08-stämpeln när vi ses. Deras bild av en Stockholmare är inte som jag är. Det är väl det som är grejen.

Stockholms Stadsmuseum håller på och kartlägger hur en Stockholmare är. Det ter sig som att en Stockholmare är en snobbig faan som inte tilltalar någon på t-banan, bryr sig enbart om sig själv och har koll på bostadsmarknaden och vad som sker innanför tullarna.

För mig är det en inflyttad Stockholmare.

En äkta Stockholmare har väl inte koll på kvadratmeterpriser? En äkta Stockholmare bor i hyresrätt! Ens familj måste inte ha bott här i generationer för att du ska vara en riktig Stockholmare, men för att kalla sig Stockholmare måste man känna att staden är ens ryggrad. En Stockholmare står till höger i rulltrappan, ja. En Stockholmare har också koll på var någonstans uppgången är vid den station där man ska kliva av, och så sätter man sig på t-banan, så att man kommer nära den uppgången. SÅ till den milda grad ägnar vi oss åt detta att ibland är det fullt i en ända av t-banan enbart för att många vill nå samma uppgång fortast. För stressade är vi. Utan en klocka kan vi inte leva, och förseningar accepteras sällan med en axelryckning. Ändå kan en äkta Stockholmare med enkel vänlighet bemöta en drogpåverkad som rabblar rappakalja, en fanatiker som predikar guds ord skrikande intill en eller någon som frågar om vägen, utan att tycka att de alla är idioter.

Samtidigt har en äkta Stockholmare någorlunda koll på stadens utveckling och dess olika områden, och på saker som skett. Som Maria på Sergels torg, visst, men också vad man pratar om när någon t ex nämner Almarna eller säger att det var bättre när det var Sandrews som hade Victoria eller att utsikten är fin från Fjällgatan.

Att veta var den bästa latten serveras eller var man kan äta sushi till lunch är inte att vara Stockholmare. Sånt ska man gärna kunna även om man är Londonbo. Det är att vara någon form av aktiv världsmedborgare.

Forskning smorskning

Problemet är inte att lärarna planerar för mycket eller jobbar för lite – i stället är det de stora klasserna som skapar problem i skolan.
Det säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, efter kritiken på SvD Brännpunkt om att lärarna lägger för lite tid på eleverna.
"Artikelförfattarna hänvisar till forskning men lyssnar inte till beprövad erfarenhet", säger hon till SvD.se.

Sedan skulle forskarna höra lärarnas diskussioner i lärarrummet. Alla vill nog ha mer tid med eleverna, men då måste ju någon annan planera, kopiera, ha möten och allt annat. För att inte tala om all den administration som hör till elevernas uppfostran och utvärderingen av varje elev och dennes förmågor. Ofantligt med tid.
- De (forskare, politiker) skulle bara veta hur mycket obetalt tid vi arbetar, säger någon och alla i lärarrummet samtycker.

Själv börjar jag nästan tycka att ett betyg för uppförande visst kunde införas. Fast det finns ju nästan redan, som en del av det sociala omdömet. Frågan är bara hur många föräldrar som bryr sig. Jag blir beklämd. Barnen, eleverna, gör mig dock oftast bara glad.

Har du bestämt dig?

Så är det då dags att besluta om det ska tas någon vaccinationsspruta. Jag har fått hem frågan från Åttaåringens skola och i skolan där jag har praktik skickas också frågan hem med eleverna. På vårdcentralen är det kö, på en annan vårdcentral är vaccinet redan slut.

Ska bara Åttaåringen vaccineras? Ska jag också vaccineras? Ska vi strunta i det och låta bli att alls bli vaccinerade?

Varför borde vi? Av flera anledningar.
Varför borde vi låta bli? Av flera anledningar.

Vi stoppar ju i oss så mycket skit ändå, så varför inte det här också? svarar någon jag frågar. "En professor på Karolinska sa att man ska ta sprutan, och det var ändå en professor." säger en annan.

Vi blir uppmanade att vaccinera oss för att inte Sverige ska "stanna", men av de som jag vet har vaccinerat sig så har nästan alla blivit dåliga av vaccinationen och fått bli hemma i flera dagar.

De som jag vet om som har blivit bekräftade sjuka har haft helt olika sjukdomsförlopp. Någon har blivit inlagd och knappt kunnat röra sig, någon har haft som en vanlig förkylning med enormt mycket hosta.

Jag kan förstå de som jobbar inom vården, eller skola (jag känner idrekt nu när jag är ute på praktik hur bacillerna hoppar på mig), men jag är ändå skeptisk. Jag har väl inte haft en riktig göra-ont-i-lederna-influensa på flera år, tror jag. Peppar, peppar.

När jag säger till folk att jag bestämt mig för att Åttaåringen och jag inte ska vaccinera oss, så blir många förskräckta. Jag undrar nästan om de kommer låta sina barn leka med Åttaåringen mer sedan. Så kommer Åttaåringen hem och säger att hälften av eleverna i hennes klass inte ska ta sprutan. Då känner jag mig inte lika konstig längre.

När jag sedan får höra på omvägar att en forskare som arbetar med vaccinet har sagt att det är för otestat för att rekommenderas, så känns det som att det blir spiken i kistan.

Så, nu är vi alltså dödsdömda?

Vad är jag värd?

Lönediskussioner på alla möjliga håll nu, när de flesta lärarstudenter jag känner snart ska ge sig ut på arbetsmarknaden. Just nu ser det ut som att de flesta förskollärare får högre lön än lärare i grundskolan (inkluderat de som redan jobbar inom grundskolan, alltså har några eller flera års erfarenhet). Utbud och efterfrågan. Inom Stockholm är lönen högre än på andra ställen i landet. Of course. Och i förorten kan visst lönen bli högre än i city. En aning otippat.

Tappert kämpat

Vi är en grupp studenter som träffas någon gång i månaden under hela lärarutbildningen. Det kallas en basgrupp och dagarna vi ses är basgruppsdagar. De ser olika ut för alla studenter, verkar det som, då jag har hört alla möjliga varianter på hur dessa dagar är utformade och vad studenterna får göra och vad som förväntas av dem. De är också ledda av olika personer från kommunen och skolor. Själv är jag mycket nöjd med min grupp. Vi har varit ledda av två lärare på samma skola hela tiden och vi har fått vara med och bestämma vad vi ska göra under de dagar vi träffats. Ofta har vi suttit och diskuterat olika dilemman och fått ventilera våra funderingar, vilket har varit det bästa med dessa dagar.

Vi är inte så många kvar i min grupp. Från början var vi ca 20 stycken, men några har hoppat av och varje termin har vi minskat i antal då några har avslutat sin utbildning. Nu är vi bara en handfull kvar. Snart slutar även vi och våra trevliga lärare har fått en ny grupp att ta sig an.

Sist diskuterade vi hur vi såg på skolan och vi var tre tjejer som visade sig vara i någorlunda samma sits: vi bor i förorten, vi värnar om förorten, vi tycker inte att vi ska fly och överge den utan istället stanna och visa att vi gillar den, men vi är också rädda för klimatet som vi upplevt i den skola i förorten där vi alla gör vår praktik. Vi har alla tre funderat på att flytta och en har nu gjort det och är lyrisk över den skola som hennes barn har bytt till. En av de andra sa att det beror på ledningen på skolan hur klimatet bland ungarna ser ut, men jag kan bara delvis se det så. Inte tusan kommer en unge som sexåring till skolan och kan inte sitta still en sekund, klättrar på möblerna, rymmer på rasten, pratar fult språk och beter sig allmänt osocialt utan att det finns något i hemmiljön som påverkar, t ex.

Så, är det då dags att ge sig, packa ihop och flytta?
Jag vet inte, men jag vill inte.

Chai, anyone?

Britterna är ju det tedrickande folket, men vissa av dem kallar ju också middag för "tea", vilket kan bli rätt förvirrande. I min värdfamilj var jag tvungen att uttrycka mig "May I put the kettle on?" för att koka lite tevatten. När jag sa "Can I make some tea?" så fick jag svaret: "It is in the oven."

Vi var flera som fascinerades över det faktum att ingen av våra värdfamiljer hade någon kaffebryggare, men alla hade vattenkokare och använde pulverkaffe. Det såg likadant ut i vissa butiker. Inte en kaffebryggare i sikte.

Ändhållplats

Imorgon börjar min sista vfu (praktik). I tre veckor ska jag "arbeta" som lärare och hålla i engelskalektionerna i en 5:a. Det lär bli en utmaning, men jag tror att det blir riktigt roligt.

Sedan är det nästan slut. Två stora tentor kring jul, sedan är det dags att börja arbeta på riktigt. Jag kommer att sakna rollen som observatör.

Lets just agree to disagree

Vi diskuterar Alice i underlandet på Universitetet. Vi pratar om hur rollen som drottningen spelar i boken nog måste symbolisera moderrollen och det leder oss in på en diskussion om hur det är en reflektion av matriarkatet - och varför i hela fridens namn är det alltid så att det är mammor som styr mest i ett hem och papporna bara följer vad som gäller? Ingen av oss sex kvinnor och fyra män har en avvikande åsikt. Alla fnissar lite lätt igenkännande. Självklart är det dock inte alltid så i alla hem, det vet jag ju. Jag börjar fundera över ifall det kan vara så att det är kutym i de hem som anses som stabila ur ett barnperspektiv...? Är det i de hem där mamman har en stark roll och styr med (vettiga) regler och pappan har en åsikt, men väljer att alltsom oftast stå åt sidan, som de mest sunda barnen lever?

Jag tänker på detta igen senare på kvällen när Åttaåringen och jag fikar med Musikmannen och hans dotter. Åttaåringen vill att Musikmannen och hans dotter ska få följa med oss hem, men jag har redan bestämt mig att det inte ska bli så denna kväll. Det är sent, vi är alla trötta, jag vet att det inte kommer att bli bra (för jag får ta allt ansvar). Dessutom kan de inte sova över, för det har inte funkat så bra de senaste gångerna. Vilket även Musikmannens dotter uttrycker, när hon säger att hon aldrig i livet skulle sova hos oss igen. Inom kort förändras dock hennes åsikt och dottern frågar om de kan komma med oss hem. Jag säger bestämt nej.

Åttaåringen och dottern börjar tigga och be. Åttaåringen dämpar sig dock när hon hör vad jag säger, men Musikmannens dotter fortsätter och snart får hon med Åttaåringen igen. Sedan tjatar de i säkert en halvtimme på mig och jag säger nej. Flera gånger säger Ms dotter:
- Men daa, måste du vara så bestämd!!
När det tillslut är dags att gå och jag ännu inte har ändrat mig så börjar Musikmannens dotter att storböla och skrika. Då plötsligt reagerar Musikmannen, som fram tills dess inte ens har fattat vad vi har pratat om. När jag förklarar för hans dotter att jag brukar mena vad säger, så bölar hon ut:
- Det kunde ju inte jag veeetaaa!

Nej, det är klart. Vi känner inte varandra så väl. Och har man föräldrar som inte är konsekventa så är det kanske inte så lätt att bemöta någon som är det...