Tappert kämpat

Vi är en grupp studenter som träffas någon gång i månaden under hela lärarutbildningen. Det kallas en basgrupp och dagarna vi ses är basgruppsdagar. De ser olika ut för alla studenter, verkar det som, då jag har hört alla möjliga varianter på hur dessa dagar är utformade och vad studenterna får göra och vad som förväntas av dem. De är också ledda av olika personer från kommunen och skolor. Själv är jag mycket nöjd med min grupp. Vi har varit ledda av två lärare på samma skola hela tiden och vi har fått vara med och bestämma vad vi ska göra under de dagar vi träffats. Ofta har vi suttit och diskuterat olika dilemman och fått ventilera våra funderingar, vilket har varit det bästa med dessa dagar.

Vi är inte så många kvar i min grupp. Från början var vi ca 20 stycken, men några har hoppat av och varje termin har vi minskat i antal då några har avslutat sin utbildning. Nu är vi bara en handfull kvar. Snart slutar även vi och våra trevliga lärare har fått en ny grupp att ta sig an.

Sist diskuterade vi hur vi såg på skolan och vi var tre tjejer som visade sig vara i någorlunda samma sits: vi bor i förorten, vi värnar om förorten, vi tycker inte att vi ska fly och överge den utan istället stanna och visa att vi gillar den, men vi är också rädda för klimatet som vi upplevt i den skola i förorten där vi alla gör vår praktik. Vi har alla tre funderat på att flytta och en har nu gjort det och är lyrisk över den skola som hennes barn har bytt till. En av de andra sa att det beror på ledningen på skolan hur klimatet bland ungarna ser ut, men jag kan bara delvis se det så. Inte tusan kommer en unge som sexåring till skolan och kan inte sitta still en sekund, klättrar på möblerna, rymmer på rasten, pratar fult språk och beter sig allmänt osocialt utan att det finns något i hemmiljön som påverkar, t ex.

Så, är det då dags att ge sig, packa ihop och flytta?
Jag vet inte, men jag vill inte.