Lets just agree to disagree

Vi diskuterar Alice i underlandet på Universitetet. Vi pratar om hur rollen som drottningen spelar i boken nog måste symbolisera moderrollen och det leder oss in på en diskussion om hur det är en reflektion av matriarkatet - och varför i hela fridens namn är det alltid så att det är mammor som styr mest i ett hem och papporna bara följer vad som gäller? Ingen av oss sex kvinnor och fyra män har en avvikande åsikt. Alla fnissar lite lätt igenkännande. Självklart är det dock inte alltid så i alla hem, det vet jag ju. Jag börjar fundera över ifall det kan vara så att det är kutym i de hem som anses som stabila ur ett barnperspektiv...? Är det i de hem där mamman har en stark roll och styr med (vettiga) regler och pappan har en åsikt, men väljer att alltsom oftast stå åt sidan, som de mest sunda barnen lever?

Jag tänker på detta igen senare på kvällen när Åttaåringen och jag fikar med Musikmannen och hans dotter. Åttaåringen vill att Musikmannen och hans dotter ska få följa med oss hem, men jag har redan bestämt mig att det inte ska bli så denna kväll. Det är sent, vi är alla trötta, jag vet att det inte kommer att bli bra (för jag får ta allt ansvar). Dessutom kan de inte sova över, för det har inte funkat så bra de senaste gångerna. Vilket även Musikmannens dotter uttrycker, när hon säger att hon aldrig i livet skulle sova hos oss igen. Inom kort förändras dock hennes åsikt och dottern frågar om de kan komma med oss hem. Jag säger bestämt nej.

Åttaåringen och dottern börjar tigga och be. Åttaåringen dämpar sig dock när hon hör vad jag säger, men Musikmannens dotter fortsätter och snart får hon med Åttaåringen igen. Sedan tjatar de i säkert en halvtimme på mig och jag säger nej. Flera gånger säger Ms dotter:
- Men daa, måste du vara så bestämd!!
När det tillslut är dags att gå och jag ännu inte har ändrat mig så börjar Musikmannens dotter att storböla och skrika. Då plötsligt reagerar Musikmannen, som fram tills dess inte ens har fattat vad vi har pratat om. När jag förklarar för hans dotter att jag brukar mena vad säger, så bölar hon ut:
- Det kunde ju inte jag veeetaaa!

Nej, det är klart. Vi känner inte varandra så väl. Och har man föräldrar som inte är konsekventa så är det kanske inte så lätt att bemöta någon som är det...