Min verksamhetsförlagda utildning (VFU/prakitk) är nu slut. Idag var den sista dagen någonsin. Jag kan tycka att det är en aning märkligt att jag under denna period lärt mig mer än jag trodde att jag skulle, då jag kände mig färdig i min utbildning. Jag har lärt mig mer om mig själv och om hur jag ska bemöta situationer i skolan. Jag har mött många trasiga barn och mina ögon har tårats ofta, men jag har också skrattat väldigt mycket. Det är det utbildningen handlar om. Att ge perspektiv på verkligheten. Vi kan inte läsa teori för att lära oss hur ett barn (eller vi själva) skulle agera när en situation uppstår.
Jag beundrar alla de lärare som har nära till skrattet. Det är den enda bild jag vill behålla från min utbildning; att inte bli bitter. Inte bli bitter över att inte få utöva det yrke vi är utbildade för: att lära och att undervisa, utan att konstant även ha andra uppgifter (bortsett från all administration!). Som att bemöta konflikter mellan elever, bemöta barnens bekymmer, kunna möta 10-12-åringar som inte vill leva längre, blir slagna hemma, skär sig eller har föräldrar som inte bryr sig om deras liv. Ibland beundrar jag lärarna för att de ens kan föra undervisningen framåt - och att de lyckas få barnen att ta till sig något.
Fast mest av allt beundrar jag barnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar