Åttaåringens hår handlar de flesta diskussionerna om hemma hos oss. Hon har en hårman som heter duga och det är inte ofta en sax har fått komma i närheten av den.
Vareviga morgon är det en diskussion om tiden det tar Åttaåringen att bortsa sitt hår. Rekordsnabbast är 4 minuter, men då var det inte helt utkammat, men godkänt att kliva utanför dörren med. Rekord för långsammast var häromdagen när det tog nästan en halvtimme för henne. Nej, så klart borstade hon inte enbart, utan ägnade sig åt att filosofera mer än en gång under tiden.
Flertalet gånger har jag hotat med kortklippning av håret ifall hon inte kan sköta det, men då skärper hon till sig och så går det ett tag igen. Efter halvtimmen i veckan (då jag nästan blev försenad p g a det!) funderade jag på att muta henne med någon leksak bara för att klippa håret kort. Sedan insåg jag att det var så min mamma gjorde med mig när jag var i Åttaåringens ålder - och som jag har lovat mig själv att aldrig göra. Jag har fortfarande ett kluvet förhållande till Monchichi, eftersom det var de figurerna jag förhandlade mig till när jag skulle få håret klippt som liten. Jag vet att jag utövade utpressning mot min mamma, men det var ju hon som lärde mig, så jag är väl inte att klandra för det...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar