Det känns som att det är först nu, under min sista praktikperiod, som jag har tagit till mig allt som det innebär att vara en lärare - och kroknar nästan av kunskapen. Vet inte om jag klarar att bära bördan. Inser också att jag gör mig praktik på en skola som har väldiga problem. Problem som kanske kommer från ledningens håll, men till största delen från elevernas sociala standard. Jag stålsätter mig varje dag; både för att möta de elever som i någon form agerar ut sina bekymmer, men även för att möta dem som jag ser behöver lufta sina tankar, men knappt vågar det.
Igår hämtade jag Åttaåringen tidigt. Jag ville bara sitta i soffan och kramas. Vi bestämde oss för att se en hyrfilm. Åttaåringen valde. Det blev "Marley och jag". Den var bra. När slutet kom så bölade vi floder i soffan båda två. För mig var det nästan befriande. Åttaåringen ylade av sorg och min tröja var blöt av bådas tårar. Åttaåringen sa anklagande:
- Så här kan inte en film sluta! En film ska ha ett lyckligt slut!!
- Fast så är det ju i livet, det är inte alltid lyckligt.
Hon grät ännu mer, vi kramades och grät, men sedan gick livet vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej min vän! Ja den har verkkligen ett sorgligt slut..men väntat. Ananrs tycker jag den filmen är såååååå låååång. Hoppas att du har det bra på vfu:n trots att du börjar anse den stora bördan. Kommer någon att klara det så är det du!! Hoppas att vi ses snart!
Många kramar!
Skicka en kommentar