I två års tid har jag övat tiotalsövergångar med Åttaåringen. När man räknar 8+5, så tänk alltid på det största talet först, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det. Åttaåringen fixade det i början, men tappade det sedan. När jag nu försöker ge råd om hur hon ska räkna, så blir hon mest arg och vill inte höra på.
Igår kom Åttaåringen hem och berättade att hennes lärare hade givit henne ett tips: När man räknar t ex 8+5, så tänk alltid på det största talet, räkna sedan ut hur mycket som behövs från det andra talet för att komma upp till tio och vad är då kvar? Lägg till det.
- Det är jättenkelt att räkna så, mamma!
Well, duh...
Nog för att Åttaåringen inte har någon manlig förebild som dagligen kan bekräfta att det jag säger är bra att ta till sig, men ändå. Det är på min egen unge som jag förstår, upprepade gånger, att barn måste påminnas om saker och lär sig hela tiden på nytt en kunskap som man skulle kunna tro att de har befäst. Det är inte mycket man lär sig för livet - om man inte får möjlighet att pröva den kunskapen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar