Forever and ever

Det är alltid värre för den som blir kvar när någon flyttar. Det vet jag, det var likadant när jag som nioåring lämnade min barndom och flyttade till andra sidan stan. När jag nu nyligen fick kontakt med min närmaste barndomskompis - som jag inte haft någon kontakt med sedan jag var 10 år - så fick jag veta att hon undrat så och att jag alltid funnits i hennes tankar. På samma sätt har hon funnits i mina. Livet gick dock vidare fortare för mig än för henne, som blev kvar.

Igår skulle jag köra Åttaåringen till Uppsala för att hälsa på kompisen Lorena, som har flyttat dit. Åttaåringen skulle sova över och förväntningarna hade byggts upp i flera dagar. Hon har gråtit av saknad flera kvällar den gångna veckan. P g a sjukdom blev resan tillslut inte av och Åttaåringen var nästintill otröstlig. Som tur var kunde Lorena komma ned och har nu sovit över hos oss istället.

Nu sitter de och spelar spel. Lorena önskar sig det spel som Åttaåringen har.
- Alltså, jag önskar mig det här spelet. I födelsedagspresent. Nej, i julklapp. Var har du köpt det här spelet?
- På BR.
- Kan inte du vara hos mig något på....julen...
- Jo...
- ...eller på nyår. Nyårsafton kan vi fira tillsammans.
- Ja, det gjorde vi ju förra nyårsafton.
- Just det.
- Ska vi göra så här: vi försöker fira så många nyårsafton som möjligt tillsammans någonsin?
- Ja!
- Så alltid om jag kan välja att fira med någon annan eller att vara hos dig, så kommer jag att välja att vara hos dig.
- Ja!

Sedan spelar de vidare.