Så danas ett (genus)perspektiv

Åttaåringen skulle ha med sig sina fotbollshandskar idag. De ska spela amerikansk fotboll, har hon sagt.
- Hur menar du då?
- Du vet med sån där boll som inte är rund, Johan fick en sån på sitt kalas, kommer du ihåg?
- Ja, det gör jag, men hur menar du att ni ska spela amerikansk fotboll, det är ju det jag brukar titta på på TV...
- Mmm, jag vet.
- ...och det går ju ganska tufft till, var ska ni spela då?
- Vi spelar på basketplanen, på asfalten.
- Det låter hårt, har ni skydd på er?
- Nej, vi knuffas inte och så, vi passar bara, och sparkar bollen.
- Jaha, okej.
- Halim är vår tränare, han har visat oss hur man skjuter. När vi missar bollen så får vi springa tre varv runt planen.
- Eh, det låter tufft, vem har bestämt det?
- Halim. Han och Johan lär oss spela. Fast jag sprang bara ett varv.
- Jaha ja. Vilka oss?
- Alla tjejerna i vårt lag. Vi ska spela mot det andra laget, de är mycket bättre.
- Vilka är det?
- Kalle och Markus är med i det laget.
- Alla tjejer på varje lag gör väl också att det blir ett bra lag?
- Jo, men vi kan inte lika mycket.
- Det är bara att öva då.
- Ja, så kan du hämta mig lite senare imorgon?

Så nu har Åttaåringen varit kvar några timmar längre i tre dagar för att öva på bollsport. Vilket jag tycker är helt underbart. Idag ska de spela mot andra laget, säger hon. Det andra laget är resten av klassen. Så nästan hela klassen spelar tillsammans, lagsport, utan att bli ovänner. Vilket jag också tycker är helt underbart.

Egentligen skulle de spela på måndag, men då har visst Halim hemspråk, så det fick bli match idag istället. Vilka vuxna beslut.