När unga T och jag plockar våra väskor från bandet på Arlanda så upptäcker vi att ramen på hennes gigantiska rullväska verkar ha brutits itu. Unga T går med bestämda steg på klagomålsdisken. Jag beundrar henne för det, jag skulle nog inte ha orkat bry mig. Vi frågar en tulltjänsteman om vägen. Det är nästan mitt i natten. Han tittar skeptiskt på oss och frågar ifall vi kom med det afrikanska flygbolaget. När vi svarar nekande och säger SAS så skiner han upp något och visar gladeligen vägen.
Tjänstemannen vid SAS disk undersöker noggrannt unga Ts väska och väljer tillslut att acceptera skadan och ber henne packa ur sin väska. Vi tittar skeptiskt på honom. Unga T undrar om hon då får en svart plastsäck. Nej, hon ska visst få en helt ny, likvärdig väska. Vi tittar ännu mer skeptiskt på honom. Hans kollega går och hämtar en på lagret.
- Hur många väskor har ni i lager då? undrar jag.
- Ca 400 stycken kanske.
Jag är rätt imponerad. (Only in Sweden, tänker jag.)
När jag sedan ska flytta mina väskor och hjälpa unga T att packa om, så inser jag att även min väska är trasig. Låset som hållt ihop dragkedjan har slagits i bitar. Mannen vid SAS försöker reparera skadan, men gör bara det hela värre och blixtlåset kan nu inte användas. Så även jag måste få en ny. De har dock ingen i den prisklassen. Hans kollega kommenterar bryskt och sarkastiskt att jag nu bytt upp mig, när hon ställer ned den nya väskan intill mig. Ja, visst, men det sentimentala värdet då? Min lilla blå väska, köpt för en hundralapp på Ikea för ca tio år sedan har varit med mig genom så mycket. Jag vill inte riktigt bara släppa den. Inser dock att jag måste, packar snabbt om och vi beger oss sedan hem.
När Åttaåringen insåg att hon aldrig mer får se lilla blå, så började hon gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar