The plague

Jag undrar fortfarande över det här med hur vanligt det är att man (eller framför allt kvinnor, som det verkar) äter Levaxin, som jag skrivit om tidigare. När jag nu går till fabror doktorn så är det en av de första frågorna han ställer; tar du din Levaxin?
- Eh, nej, det slutade jag med för cirka sex år sedan.
- Jaha, men då kanske du borde börja med det igen.

Nae, jag tror inte det. Smärta i bröstet, pirr och stickande i vänster arm. Jag tror knappast att det har med sköldkörteln att göra.

Not even tough love

Pappan till Nioåringen hör aldrig av sig spontant. Nioåringen ringer självmant några gånger om året och pratar med honom. Så igår slog Nioåringen på sin mobil efter att ha haft den avstängd i två dagar. Direkt kommer ett sms om att det finns ett meddelande på svararen. Vem har lämnat meddelandet? Telefonnumret börjar på samma riktnummer som Pappans stad har, vilket jag (tyvärr) påpekar (och tänker för mig själv att jag måste skriva upp numret, då Pappan inte har lämnat något fast nummer att nås på). Nioåringen reagerar genom att hoppfullt och glatt utropa:
- Pappa!
Sedan lyssnar hon på svararen. Länge. Med en min som går från hopp till besvikelse. Hon ställer sig intill mig och säger bestämt:
- Nu stänger jag av det här meddelandet.
- Vad då? Vad sa han?
- Jag vet inte.
- Får jag höra.
Jag ringer svararen, lyssnar, och inser på några sekunder att Pappan sitter och har ett samtal med någon i jobbet, utan att veta att telefonen har ringt upp Nioåringens mobil. Så det var inte ens ett riktigt samtal, och Pappan menade absolut inte att ta kontakt med Nioåringen. Ingen gratulationshälsning, inget hur mår du, nada.

Not quite there yet

Pingu frågar om jag är med på Facebook. Han som bara haft internet i ungefär ett år. Han som fram tills för ett år sedan fortfarande ansåg att internet var en fluga.
- Nej, jag vägrar Facebook. Fortfarande. Är DU med där?
- Ja, det har jag varit lääänge.
- Nä, det lär bara ta över livet, så jag ger mig inte på det.
- Det beror ju på hur mycket man är där.
- Så klart, men om man ändå i princip aldrig är där, vad ska man då alls vara med för?
- Tjaa, jag kan ju ha kontakt med farsan, faster, kusinen och flera andra där nu.
- Jag kan använda telefonen. Fejan blir väl aktuellt när Nioåringen blir tonåring och själv går med, då måste jag in och hålla koll på henne.
- Stor risk att hon kommer att vilja adda dig.
- She better! Fast vid det laget finns säkert inte Fejan längre, då finns det något annat av intresse.

Förra veckan frågade en väninna om jag var med, och försökte köra samma argument. Det är via Facebook man kan hålla koll och kontakt. Jag skulle bara känna mig pressad att göra just det, tror jag. De omkring mig fortsätter dock att nöta ned mig. Jag fortsätter att stå emot. Sedan kollar jag läget med Nioåringen:
- Är det någon i din klass som är med på Facebook?
- Ja, Mustafa, Maria, Kristina, Muhammed, Jesper...nästan halva klassen typ.
- Vad gör man på Facebook då...?
- Jaa, typ...chattar!
- Vill du vara med där?
- Näej! Det verkar inte så kul.
- Jag tycker att det är bättre att du LEKER med kompisar.
- Vill du ha Facebook, mamma?
- Nä, jag vägrar, jag vill inte.

Förhandlingsförmågan utvecklas

Nioåringen har nationella prov i skolan. Idag var det matematik och muntlig svenska. Easy peasy cheesy, tyckte Nioåringen.
- Matten var sååå lätt!

Svenskan gick ut på att de skulle komma med sex egna förslag på saker som två barn skulle ta med sig ut i rymden (årets prov baseras på historien om Nova och Troj, två barn som i det här momentet vann en resa till Kiruna och deras rymdcenter och sedan skulle resa till en planet i rymden).

När alla hade sex förslag så blev de indelade i grupper och sedan skulle varje grupp muntligt komma fram till sex gemensamma förslag, en diskussion som blev övervakad av två lärare. Nioåringens grupp bestod av henne själv och två pojkar i hennes klass. Fem av Nioåringens förslag lyckades hon få igenom som gemensamma (vatten, mat, rymddräkt, luft, kontakt med jorden). De tre första hade pojkarna också med sig som förslag. Några av pojkarnas förslag dissade Nioåringen med tydlighet.
- Som raket. Båda tyckte att de borde ha med sig en raket.
- Men...de reste väl i en raket?
- Ja, precis. Duh, liksom. Så det var inget problem, de fattade att vi inte behövde ha med den. Sen ville de båda ha med en månbil.
- Jaha?
- Jag sa att det inte behövdes, de kunde gå omkring istället, men de ville verkligen ha med en månbil. Ifall de blev trötta, sa de, men jag sa att de kunde sätta sig och vila då. Då sa de att ifall de hade fått ont i fötterna och verkligen, verkligen ändå ville fortsätta framåt. Så då sa jag okej da.

Nu kan även känsliga kvinnor måla

Första gången jag såg reklamen på TV trodde jag att det var en del av AFV, eller något annat skojprogram, så jag tänkte inte så mycket på det. Därför blev jag ganska förvånad nästa gång jag såg reklamen på TV. Lady sensitive målarfärg från Jotun. Allergianpassad målarfärg. Jag tänkte att det ändå måste vara ett skämt. Någon vill driva med oss. Oss känsliga kvinnor. Vi som ska vara glada att vi kan hålla i en pensel, typ. Tredje gången jag såg reklamen tänkte jag: vad kan man anmäla den för? Nedvärderande marknadsföring? Igår granskade jag den noga när den kördes på TVn. Det är som att jag tas tillbaka till 50-talet. Hur tänkte reklammakarna? Jag skulle aldrig köpa den färgen.

Önskebrunnen är full

Nioåringen har slut på önskningar till sin födelsedag. Släkt, vänner och kalasinbjudna barns föräldrar frågar efter tips på vad de kan köpa. Jag frågar Nioåringen, som är less på frågan vid det här laget. Vi har båda tänkt till ordentligt, men kan inte komma på något mer som hon kan tänkas önska sig nu. Jag tror att alla hennes önskningar kommer att gå i uppfyllelse, så att säga.

Vi har bokat laserspel på kalaset. Vilket lär äta ett stort hål i min plånbok. Okej, hon fyller jämnt. Så 11, 12, 13 och 14 får bli lugna kalas. Se på en rulle hemma eller dylikt.

Funderar på hur jag själv firade min 10:e födelsedag. Vi hade precis flyttat tyill andra sidan stan och jag hade bjudit mina klasskompisar till den nya (enorma) lägenheten. Vi hade pyjamasparty, mitt på dagen (eller vad det kväll?), både killar och tjejer. Det var kul. Det var som en avskedsfest. De flesta har jag inte sett sedan dess, även om jag har sporadisk kontakt med ett fåtal av dem.

Är det något fel på mig när jag inte kan minnas något annat kalas? Jag kan inte minnas en enda födelsedag, förutom den 10:e, upp till 18 år. Jag minns ett fåtal ögonblick; t ex när pappa kom fastän jag var hos mamma, men inte ett enda födelsedagskalas. Hade jag så tråkigt? Betydde de så lite? Inte en enda present, inte en enda kompis, jag minns ingenting. Som om jag aldrig hade några kalas. Ändå är jag ganska säker på att jag har haft kalas varje år.

Not in a heartbeat

Det har hänt att jag har ont i bröstkorgen. Det har hänt flera gånger under livet. Ett par gånger har jag kollat upp det, när jag var 20-30 år. Läkarna har mest smålett åt det hela och sagt att det inte varit något att oroa sig över. Ibland får man värk i bröstet, av olika anledningar. Vilket jag också lärt mig med åren. Jag har också lärt mig hur de olika sakerna kan kännas. Det som förbryllar mig är hur det kommer sig att smärtan alltid uppstår på vänstra sidan av bröstkorgen, och aldrig på den högra. Om smärtan inte har ett jota med hjärtat att göra, borde den då inte även uppstå på högra sidan? Sista gången jag kollade upp hjärtat så tog läkaren - med en överseende min - ett vilo-ekg på mig, som inte visade något, försäkrade mig om att allt var i ordning och skickade hem mig. Så jag kände mig trygg i det. Samtidigt som ett uns av oro sa mig att det inte betyder någonting. Jag har känt två personer som känt samma sak, fått samma besked, och sedan gått hem och dött. De var i o f s några år äldre än mig, så jag släppte det.

Den senaste veckan har jag haft ont igen. Och nu är jag några år äldre. Nu är det en annan sorts smärta, något nytt. Det började som värk under min vänstra arm. Först kändes det som muskelvärk, så jag försökte massera bort det, men det spred sig ut i armen och ut i ryggen nästa dag. Det kändes inte längre som muskelvärk, utan som något annat. Sedan strålade det upp längst halsen och började värka i käken. Det var nästa paralyserande, men det släppte en aning efter några dagar. Borde kanske gå till doktorn.

Flervalsmöjlighet

Nioåringen nynnar på Sara Vargas "Spring för livet" lite då och då.
- Mamma, jag tror att kanske Sara Varga kommer att vinna ikväll, det är en låt som fastnar så lätt.
- Ja, vem vet, vi får väl rösta på den och se hur det går.
- Fast om den vinner så blir det ju så i Tyskland att alla andra kommer att lyssna till vår låt och tycka som jag gör när jag lyssnar till andra länders låtar när de inte sjunger på enegelska: man fattar ingenting av vad de sjunger.
- Fast det är ju det som är grejen; är det en trallvänlig låt så kan man ta till sig den ändå, fastän det är ett annat språk än ens eget.
- Ja, det är sant.
- När jag var liten så sjöng alla på sitt eget språk. Ingen sjöng på engelska.
- Utom de från England då.
- Ja, precis.

Sedan ringer gudmor och frågar vilken låt Nioåringen håller på. Brolle är också bra, och Saade, och Danny och de där med Elvislåten, den är så himla glad... Det är svårt att välja... Efter samtalet bänkar sig Nioåringen vid TVn och säger direkt:
- Mamma, kan jag rösta på hur många jag vill...?

Pretty girls

Jag är så less på mitt hår just nu. Det bara hänger och är livlöst och fult. Emellanåt känner jag att det skulle vara skönt att raka hela skallen kal. Fast det lär jag ju aldrig göra. Så istället försöker jag komm apå lösningar. Det blir oftast några hårspännen som lyfter upp någonstans. Håret är för kort för att sättas upp i någon form av tofs.

Så idag provade jag att göra små flätor och sätta upp dem med glittriga hårspännen. Kände mig ganska nöjd. Det var inte superfint, men helt okej. Vid frukosten på jobbet på förskolan sitter en av tvååringarna och betraktar mig mellan tuggor av gröt. Sedan säger hon snusförnuftigt:
- Är du söt idag, Pinga?
- Vad sa du, undrar du om jag är trött?
- Nej. Är du söt idag?
- Är jag söt idag? Ja, kanske, jag vet inte, är jag det?
- Mm.
- Åh, vad snäll du är, tack.....är det för att jag har glittriga hårspännen?
- Jaa.

Guts and glory

"Varning för barn" på TV3. Det är något av det bästa jag har sett på länge. Jag garvar ihjäl mig många gånger om! Hur vågar de där ungarna vara så oskyldigt uppkäftiga?!

Mysfaktor - eller inte

Ser på filmen "A lot like love" på TV. I like it a lot. Härlig, enkel, mysig romantik. Ändå vill jag inte att Nioåringen ska se den. Tror att det har att göra med sexinslagen, och komplikationer i relationer.

Sedan ser jag "Letters to Juliet" tillsammans med Nioåringen, via boxen hemma. Den är också rätt bra. Samma sorts enkla romantik på ett sätt, men mer harmlöst. Nioåringen tycker att den är jättebra.

Det slår mig att det är den sorts bild av kärlek/romantik som jag har haft med mig hela livet - eller i alla fall de första 30 åren. Det är någon form av tacksamhetskärlek, något av ett lyckligt Disneyslut, något som sällan sker i det verkliga livet - och inte heller blir särskilt bra när det väl inträffar.

Nygammalt

Går på bio med Nioåringen och hennes två jämnåriga vänner. Alla vill se "Hotell gyllene knorren". Vi åker till Sergelbiografen. För Nioåringens vänner ter sig själva resan och biobesöket som en större upplevsele än själva filmen. De brukar åka bil - överallt - och endast gå på bio på Heron city i Kungens kurva.
- Varför heter det tunnelbana egentligen?
- Hur många stationer ska vi åka?
- Hur lång tid tar det?
- När är vi framme?

Nioåringen svarar på alla frågor utan att låta dryg. Själv finner jag mig börja prata med vännerna som till barnen på förskolan; tydligt och pedagogiskt förklarande. Väl vid Sergels torg häpnar vännerna. Vilket stort torg! Vad mycket folk! Vi krockar nästan med två tiggande äldre män och vännerna gapar stort, som om de aldrig sett något liknande. När vi gör det obligatoriska depåstoppet på Caramella, intill Indiska vid torget, så skriker vännerna högt.
- Varje barns dröm! Varför har vi aldrig varit här förut?!?
Väl inne på bion går de runt med stora ögon och säger flera gånger att de aldrig varit där tidigare. När vi sätter oss säger den ena av vännera till mig:
- Vi har glömt glasögonen.
- Nä, den här filmen är inte i 3D.
- Nähä. Varför valde du inte det?
- Nej, alltså, den här filmen FINNS INTE i 3D.
- Jaha. Jag tycker bättre om tecknade filmer.

Själva filmen är smårolig och ganska bra. Som en enda lång julkalender. Trivsamt. Nioåringarna märker inte att grisen är dataanimerad emellanåt. Smidigt gjort.

Bakom mig sitter en flicka, ca 7 år, med sin mormor. Flickan har en stor godispåse. Hon erbjuder mormor att ta en godis. Mormor tackar nej. Flickan undrar varför. Mormor drar på svaret.
- Jag vill inte...bli....stor...du vet...gå upp i vikt...
- Jaha.
- När man är vuxen kan man inte äta sånt...det är okej för barn, men vuxna kan inte äta allt, då blir man stor.
- Ja, det är som pappa, han bara äter chips och goids och dricker läsk och ligger i soffan hela tiden.
- Jaha...men du kan ju säga till honom att du tycker att han ska sluta.
- Ja...

Välbevarad hemlighet

Alla vet vad det är, men ingen vet var de finns. Nioåringen önskar sig en badring i födelsedagspresent. En sån där ganska liten (ca 15 cm i diameter) och smal, men tung, som sjunker när man kastar den i vattnet. Man kan dyka efter den och den finns i de flesta simhallar. Jag har kollat i varenda sportaffär, men icke. Jag har kollat med ett par simhallar, och fått namnet på deras leverantör, men finner inte leverantören. Mission impossible.