Diskriminerande

Vad trist det är att försöka boka en resa för EN vuxen och ett barn. Att lägga till barnet är ju inga problem, men att ta bort en vuxen från det obligatoriska paret, det är i princip omöjligt vilken sorts resa det än gäller. Ibland önskar jag att jag hade en uppblåsbar docka som kunde agera min partner.

Looking for trouble

Min mamma är galet upprörd. Hennes sambo är lika upprörd han. Hon håller två papper i sin hand. Hon ger mig ett i taget och säger:
- Läs det här, sedan läser du det här.
Den första lappen ser ut som att det är rivet från ett företagsblock och logon till företaget står längst ned, det är Rix fm. Det står något om spela musik på natten och är undertecknat Grannen. Jaha, tänker jag och lämnar lappen vidare till min ex-svägerska. Sedan läser jag nästa lapp. Där han min mamma skrivit ett långt och arg brev till sina grannar där hon förklarar att hon tycker att det är fegt att inte skriva sitt namn, och att hon minsann inte alls spelar musik på natten. Det sista brevet har hon hängt upp i porten, efter att hon ringt på hos flera grannar och frågat om det var någon av dem som klagat. Det kopplar inte i mitt huvud först. Sedan inser jag att hon menar allvar. Jag ber att få titta på den första lappen igen. Sedan säger jag lugnt:
- Men det här är ju en reklamlapp. De försöker väl vara smålustiga och vill bli uppmärksammade, så att man lyssnar på dem.
Det blir helt tyst kring bordet. Min mammas sambo ifrågasätter det hela starkt och gnuggar på texten på pappret. Några timmar senare kan min mamma skratta åt det hela. Men hon kommer ändå att höra av sig till Rix fm. No doubt, tänker jag. Det visar sig att det är fler som har hört av sig, och radiokanalen har bett om ursäkt. Fast hur ska alla de som inte har internet (som min mamma t ex) kunna läsa den ursäkten då..?

Sedan tänker jag: om det varit jag. Om jag hade fått den lappen i min hand. Vad hade jag gjort? Jag hade granskat den, sett den färgglada logon, fattat meddelandet, och kastat den i soporna. Om jag inte hade varit inställd på att folk omkring mig är fientligt inställda mot mig, att det finns alltid ett hot i min omgivning som jag måste försvara mig emot. Då hade jag vänt taggarna utåt och blivit arg. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är sån. Jag tackar mig själv att jag har lärt mig själv att i första hand vara överseende och förlåtande och alltid ge folk the benefit of the doubt.

Awkward

När släktingarna från det stora landet i väst skulle komma på besök i våras frågade Tioåringen:
- Mamma hur säger man pinsamt på engelska?
- Tjaa...jag skulle säga awkward, men det finns andra ord. Vad vill du säga, i vilken mening?
- Jag tycker att det ska bli pinsamt att prata engelska...
- Jaha.
Sedan visade det sig ju att hon fattade allt släktingarna sa, och kunde även besvara vissa saker.

Idag kändes det som att awkward nådde en ny nivå. Jag föreslog badhuset för Tioåringen. Hon tog med sig två kompisar, och vi mötte en tredje på vägen som hakade på, så med fyra ungar i släptåg åkte jag till badhuset. I omklädningsrummet träffar jag föräldrar med barn från mitt jobb, föräldrar med barn som är kompisar till Tioåringen och föräldrar med barn som är grannar till mig. Det känns liksom inte okej att stå och klä av sig naken inför dessa människor. Varför finns det inte bås på alla badhus...?

Vi är ju bara svenskar

Tioåringen älskar Bellmanhistorier. Jag drog dem också i hennes ålder, även om jag de flesta nog är nya. Det är dock först när jag hör en vuxenversion av en Bellmanhistoria, en historia med rasistiska inslag och där Bellman är den som går segrande ut ur historien som jag blir en smula ställd. Det är ju alltid Bellman som är den som är fånig, det är liksom svensken som förlöjligas. Eller hur man nu ska se det. Är det svenskar generellt sett som åsyftas, eller är det just individen Bellman som ska minnas på detta vis?

Under ett föräldramöte som jag och mina kollegor på förskolan håller i så inbjuder vi föräldrarna till att vara med några timmar en dag längre fram, och att ta med sig eget fikabröd. Min kollega (som är lika genomsvensk som jag) säger:
- Ni som kommer från ett annat land får väldigt gärna baka något traditionellt från ert hemland att bjuda på, och ni svenskar...ja, ni kan ju...ta med er vad ni vill...

Ja, för vi är ju bara svenskar och vi har inga traditioner och inga traditionella bakverk alls...

Så, vad bakade vi svenskar? Kladdkaka, russinkakaor, sockerkaka, kanelbullar, muffins m m. Jag känner mig stolt.

Kollektiv bestraffning i dubbel bemärkelse

Tioåringen fick en NO-läxa som skulle utföras i hemmet. Av pappret framgick att en vuxen skulle hjälpa till. Vilket jag gjorde (och skulle ha gjort även utan uppmaning). Dagen när läxan ska lämnas in så gör hon det och vid middagen samma kväll berättar hon att endast tre elever i klassen hade lämnat in läxan. NO-läraren skällde ut hela klassen. Läraren säger att de aldrig kommer att få några jobb om de inte gör sina läxor. Läraren tittar på Tioåringen och frågar vad hon vill bli när hon blir stor. Tioåringen nämner sina stora planer och läraren nappar direkt. Läraren säger till alla de andra eleverna att scenariot i framtiden kommer att bli att när de möter Tioåringen om tio år så kommer hon att vara på väg till sina studier på Universitetet och de andra kommer att vara på väg från ännu ett möte på arbetsförmedlingen. Jag baxnar. Jag får ångest i magen, för alla inblandade elever. Sedan säger läraren att de tre som gjort läxan slipper läxa till nästa vecka, medan övriga får en vecka till på sig att göra samma läxa. Vilket i mina ögon är helt fel. Då är ju läxan som de tre gjort ändå inte värt något, för de kan inte fortsätta jobba just nu. Individen måste än en gång stå tillbaka för kollektivet. En vecka senare är det NO igen och på kvällen frågar jag hur det gick. Hade alla gjort läxan nu? Använde läraren resultatet från läxan på lektionen? Tioåringen säger att några hade lämnat in, men läraren nämnde ingenting om vilka som lämnat in och sedan fortsatte de att jobba som om inget hade hänt. Även veckan efter nämndes ingenting om läxan eller resultatet av den. Vad är lärdomen? Läxan var ju ändå inte värd någonting.

En individ i ett kollektiv

När jag läser Alexandras kolumn i Metro så ploppar det upp väldigt många exempel i mitt huvud på människor som inte riktigt passar in bland oss andra, vanliga. Som barn tänkte jag inte så mycket på det. Det fanns stökiga ungar, det fanns långsamma ungar, det fanns klipska ungar och det fanns de som ville vara skönhetsprinsessor, ja, listan kan göras lika lång som i vilken skola som helst idag. De flesta var ändå mina kompisar. Visst, flera skulle nog i dagens läge fått någon form av diagnos ställd, men det fanns inte på 70-talet.

När jag de senaste åren tittar på barnen i olika klasser och i olika förskolor så kan jag undra var det finns utrymme för varje enskild individ att utvecklas på sitt sätt. Visserligen har jag endast spenderat tid i kommunala skolor och förskolor, så jag kan inte avgöra hur pass mycket bättre/sämre det är ställt på friskolor.

När jag tittar på barnen som jag nu arbetar med så kan jag se att det är en handfull som inte fungerar med den övriga gruppen, de barn som jag ser som normala. Ändå vägarar jag att se dessa barn som "onormala". De är annorlunda, de står ut, de kräver mer än andra, men det betyder inte att det är något fel på dem. Vi måste kunna erbjuda en vardag där de får vara sig själva, där inte alla nödvändigtvis måste sträva åt samma håll utan det är okej att välja andra vägar. Det krävs dock resurser i form av en utökad personalstyrka för att kunna arbeta utanför den givna vägen som alla borde vandra på. Resurser som inte finns tillgängliga.

Så, in i ledet bara.

Jag hörde två tjejer prata...

....på bussen mellan söderförorterna.

De var ungefär 17 år gamla och hade nyligen gått ut någon klass i skolan tillsammans. De såg helt normala ut och verkade (faktiskt) inte särskilt blåsta.
Den mörka tjejen hälsade på den blonda tjejen som "Partygirrrl".
Ikväll skulle de in till stan och festa och kvällen innan hade de också varit ute och festat, men delat upp sig och den ena berättade för den andra vad som hänt.
De hade varit tillsammans på Engelen, men sedan visste inte den ena tjejen vad partygirl haft för sig.
Partygirl berättade (med värsta slangen hela tiden) att hon typ ba hade fått skjuts med den där killen asså och han va ju fatta ba så satans LOADED med CASH och då hade de typ åkt till Kungsan asså.
- Vad då, var då? frågade brunetten.
- Ja, asså, du vet i Kungsan va, där gamla Dailys låg va, lite längre bort från det så låg det ett ställe asså, typ där vad faaan erente Operan som ligger där eller det är nåt ställe i Operan ett ställe....
- Asså menaru CAFÉEEET?
- A, just de, CAFÉ Opera hetere juh! Å därba va värsta längsta kön me asså vita limmos å en massa coola bilar utanför å folk ba klev ur och gick in va å när vår bil stannade så vare en kille som öppna dörren och ja ba klev ur å killen, han som pröjsa....
- Vad DÅ åkte ni LIMMOO??
- Nä, han pröjsa TAXI från Engelen. Men FATTARU!
- Ja, värsta LOADED med cash för att pröjsa taxi DÄRIFRÅN!
- .....A å då sa killen till han vid dörren att han kände nån å då ba "vassego å kliv in" så vare bara för mig att gå in!!! Fattaruuu!!
- Ååå fan va häftigt!
- A, men alltså den där Tequilaaan, för satan!
- Jamen jaaaa veeet! Nä å med den där champagnen sen! Vilken blandning!!
- Ja skumpan va inte rolig alltså! Å vänta jag fick ett mess.
- Ere från han?
- Nä, det är det jag lackar ur helt på, han kunde ju i alla fall höra av sig och kolla att jag är okeej idag och fråga om jag hade trevligt och så där, men inte ett knyst asså!
- Fan, vicken dålig stil!

Rutin i trygghet

När jag började arbeta på förskolan så ville inte mina kollegor att barnen skulle ha bestämda platser vid matbordet. Jag iakttog barnen en tid och kunde sedan visa mina kollegor hur barnen var helt förvirrade när de skulle sätta sig. De virrade runt som yra höns och det blev en väldigt stökig situation innan alla hade satt sig. Så jag fick igenom att barnen skulle ha en alldeles egen, höjdanpassad, stol. Ett år senare kan mina kollegor också säga att det behövs bestämda platser för barnen, de är lugnare och de känner sig tryggare. Of course.

Terapitid

När jag någon enstaka gång får möjlighet att åka kollektivt på egen hand så inser jag hur mycket jag saknar det. Tänk att bara få sitta de där 30-45 minuterna och filosofera för sig själv, finna det inre lugnet, läsa en bok eller lyssna på musik. Nog för att det är trångt på tuben på morgonen, men det är fördelen med att starta resan ute i förorten; jag har alltid sittplats.

Man kan inte få allt. Nu har jag istället nära till jobbet och ser det som en enorm fördel. Fast jag kan sakna de där resorna.

Bodde i en skokartong

Flera av mina kollegor på förskolan säger ofta att det var bättre förr. Barnen var gladare, de lyssnade bättre (och gjorde som man sa) och barnen hade kortare dagar, föräldrarna var inte lika stressade och bla bla bla. Någon kollega drar paralleller till sin egen barndom och jag jag känner mig uppgiven. Jag säger ingenting, för jag vet att det inte ger någonting. Jag vet att det enda vi kan göra är att fokusera på de barn vi har att arbeta med nu och hur vi ska möta dem i deras verklighet idag. Då måste vi se framåt, inte bakåt. Vi måste vara öppna och inte stängda.

Då säger chefen att vi måste jobba på något annat sätt än vi gör idag, det fungerar ju liksom inte. Chefen ser att den personal som går och utbildar sig nu kommer tillbaka med andra tankesätt och nya ögon att se verksamheten på och jag känner mig osynlig. Jag kom också med nya tankesätt och nya ögon, men det sågs inte med blida ögon.

Guessing game

Fortfarande är det många som kör gissningslekar när det är meningen att barnen ska lära sig något i skolan/förskolan. Jag kan tycka att det är okej att få gissa när det finns en rimlig chans att veta svaret. Kan du namnen på färgerna och jag frågar om det är en svart eller en blå bil så kan du nog svara på det, och känna dig stolt över att du kunde svaret. Om jag dock frågar dig vad du tror att jag har i en låda utan att jag först har visat dig vad jag har i lådan, så ger jag inte dig en sportslig chans att känna att du klarar av saker. Det är klurigt det där, men vi ska ju ge barnen kunskap. Barnen ska inte gissa sig till kunskapen.

It takes a man. Or not.

Tioåringen ropar in mig i hennes rum när hon ska sova. Hon ligger i sängen och pekar mot bokhyllan vid fönstret.
- Vad är det där?
Ja, vad är det? Jag måste gå närmare för att titta och när jag närmar mig inser jag vad det är. En enorm spindel har tagit sig in via fönstret och har nu spunnit en fin tråd mellan taket och bokhyllan. Mitt på tråden, mitt i luften sitter spindeln hopkurad. Den är tjock och luden, den har kraftiga ben och en ordentlig kropp. My worst enemy. Jag pillar på tråden vid bokhyllan och snabbt som en vessla kilar spindeln upp till fästet vid taket. Han är nog lika skraj som jag.
- Jag vet inte om jag kan få bort den där.
- Då sover inte jag här inne.
- Okej, ta det lugnt. Vänta lite.
Tioåringen har redan sovit flera nätter i min säng och nu orkar jag inte mer, jag vill kunna sova ordentligt i natt. Så jag hämtar ett stort glas, och ett styvt ark papper. Sakta höjer jag glaset på spindeln och ber en tyst bön att den ska stå stilla. Vilket den gör. Väl i glaset får den dock panik och spinger runt som en tok.
- Nu får du tända alla lampor som finns på vägen till balkongen och sedan öppna balkongen!
- Okej!
Tioåringen springer omkring och tänder.
Jag går spänt ut på balkongenJag skakar ut glaset mot gården och tittar sedan i det. Spindeln sitter kvar i glaset. Jag börjar jämra mig och skakar glaset igen. Jag ser spindeln flygga ut, men var tog den vägen? Landade den på mig? Jag går in och ryser i hela kroppen.
- Sitter den på mig? Ser du något?
- Nej...
- Okej, då är den ute.

När Tioåringen är nedbäddad igen skrattar hon och sen säger (den förbaskade ungen):
- Nu vet jag varför man behöver ha en karl i huset!
- Vad är det du säger??
- Ja, för att få bort stora spindlar.
- Va?! Jag fick ju bort den!!
- Ja, men inte tusan skulle en man ha kommit in från balkongen och nervöst sagt `Sitter den på mig, är den borta??´

Nä, en man hade dödat spindeln, med en tidning eller med dammsugaren, eller spolat ned den i toaletten. Sanna mina ord.

Vad har hänt den senaste månaden

Världens minsta och gulligaste lilla hamster har gått ur tiden. Vi sörjer.

Tioåringen har varit hos tandläkaren. Tänderna växer skevt, lossnar inte, tränger ut varandra och Tioåringen fick remiss till tandregleringen. Tandställningen är nog att vänta. Tioåringen fylldes av ångest och klagan direkt. Jag bävar inför nästa tandläkarbesök, men jag är beredd att ta fighten.
Tandsköterskan (som jag redan ogillade från tidigare fadäser) tittade på mig och sa om Tioåringen:
- Hon e så gullig, så söt och frågar frågor.
Sånt fixar inte jag. Är man gullig när man frågar frågor och vill veta vad som händer med en själv, vad som ska hända när man blir undersökt? Är man inte mån om sin egen tryghhet och vill förstå sin omvärld då? Skulle hon ha sagt detsamma om en pojke gjort samma sak...?

Sedan kom så klart meddelandet från skolhälsovården: vaccination på gång. Ska Tioåringen ta den eller inte...?