Lågorna dansar inte

Det bidde ingen brasa ikväll. När jag såg temperaturen sjunka från +17 till +8 på en halvtimme så kände jag att det inte var läge. Tioåringens kompis Lorena var i stan och vi satte oss för att spela spel. Båda tjejerna skrattade när de tog fram Bolibompaspelet. De räknade ut att de nog spelat det i sju år. Lorena ber om att få spela det varje gång hon är här, och hon vill fortsätta spela det:
- Tänk om vi fortfarande skulle spela det när vi är 90 år!
- Ja, sa Tioåringen, då kan vi säga: jag har spelat det här spelet i 87 år!

Trevlig Valborg!

Inget jobb för någon

När vi har vikariebrist på jobbet så hänvisar chefen till att det inte finns några vikarier. Inte ens när det finns plats för fast personal så finns det några sökande. Det finns helt enkelt ingen som vill ha några jobb inom förskolan längre. Det fascinerar mig att vår chef tror att vi är så lättlurade. Vilken anledning chefen har att inte söka tillräckligt mycket efter personal vet jag inte. När jag ställer upp och söker personal så godtas de inte. De är ju utbildade, och har några års erfarenhet (=de är dyra, antar jag). Istället blir det vi - ordinarie personal - som får kliva in och agera två personer, eller kökspersonal, eller assistent. Och jag vet att det är så på många förskolor. Inte så konstigt att förskolepersonalen är utsliten. Nej, de (vi) har inte för hög lön. De flesta behöver högre lön! Någon morot måste det väl ändå finnas?

När jag läser/hör om de förskolor (i Göteborgstrakten var det väl?) som har upp emot 25 barn på tre anställda så blir jag verkligen sorgsen. Stackars barn. Snacka om förvaring. Stackars personal. Snacka om förvaring.

Min mamma föreslår att jag ska söka chefspositionen (då min chef inom kort borde gå i pension). Nä, tack, du. Jag vill vara med barnen, det är där glädjen finns.

It takes a fool to remain sane

Jag hyr filmen The Switch på boxen hemma. Tioåringen har velat se den i flera veckor. Vet inte riktigt varför. Det är väl något med tjusningen i att filmen vagt kan handla om sex och relationer, vilket är väldigt spännande. Tittar på trailern och filmen verkar rätt harmlös (och intetsägande). Den visar sig vara rätt intetsägande, och harmlös. I början av filmen står Jason Batemans karaktär vid ett övergångsställe och lyssnar till en neurotisk man som på ett otrevligt sätt skriker ut vad han ser. Både Tioåringen och jag skrattar åt det hemska. Vi såg något liknande för någon vecka sedan. En man i förorten som stod och sa saker högt. Han tittade på kyrkopersonalen som serverade kaffe på torget:
- Kaffe. Kyrkkaffe.
Sedan gick det förbi en ung man och åt något ur en godispåse.
- Godis. Påsk. Påskgodis.

Skratta eller gråta?

Vi skrattade gott.

Okända symptom

En jämnårig bekant lider av astma, som förvärras av t ex pollen. De senaste månaderna har hon fått ett par allvarliga andnödsanfall och fått åka akut till sjukhus. Jag har insett att det sker i samband med att hon beklagar sig över mensbesvär. Vilket jag påpekade för henne. I mina ögon förvärras det mesta av mens. Så jag googlar på mens och astma och hittar det här inlägget. Så det finns alltså fler. Naturligtvis känner inte läkaren igen symptomen. För det första är läkaren man, och för det andra har han aldrig haft mens (antar jag). Hela min kropp reagerar när jag har mens. Det känns som att varje blodkärl i min kropp sväller upp. BHn skaver, magen kärvar. Herregud, jag kräktes ju ett par gånger i månaden varje gång jag hade mens från ca 14 år och i flera år framöver. Så för mig är det självklart att kroppen påverkas. Lider man då av något annat så lär det ju förvärras.

Nu har min bekant observerat det hela i några månader och bekräftar det hela; astman förvärras när hon har mens. Hon får svårt att andas, BHn skaver, livet är jobbigare. Fast det lär väl aldrig någon läkare erkänna har några samband.

Knäppa händer

En bekant går en kurs i yoga. Där ska de knäppa sina händer med flätade fingrar (som i bön). Kursledaren berättar då att det finns ett manligt och ett kvinnligt sätt att knäppa sina händer på. Det kvinnliga sättet är att lägga vänster hands tumme överst, alltså närmast kroppen, och sedan fläta resten av fingrarna efter den. Det manliga sättet är att lägga höger tumme först, närmast kroppen.

Jag gör automatiskt på det "manliga" sättet. Hur gör du?

Varför ens begrunda detta...?

Vill ha!

Jag diggar verkligen trollsländor. När jag såg den nya muggen i serien Korento (trollslända på finska) från Iittala blev jag verkligen förtjust. Tallriken är lite mer udda, men med en coolare trollslända i o f s.

Undrar varför den heter Snoop...

...men jag vill ha den här. Gärna många!

I min bubbla

Jag fick en liten chock när jag klev ut från tunnelbanan vid Björns trädgård (Medis) i måndags. Det var SÅ MYCKET FOLK. Jag blev helt paff. Det var soligt och varmt, så det var fullsatt ÖVERALLT. Dessutom var det dags för match till kvällen och varenda Bajenfan verkade ha kommit till området för att möta sina jämlikar. Det var galet. Det tog en liten stund för mig att acklimatisera mig, innan det kändes relativt naturligt att hänga bland alla människor. Väninnan M frågade hur ofta jag egentligen tar mig in till stan från förorten. Nej, det är inte ofta. Någon gång i månaden max, och då på kort visit. Dessutom läser jag sällan några nyheter, och ser sällan på nyheterna på TV, vilket inte är någon nyhet. Jag har dock insett att jag behöver leva så. Jag behöver min skyddande bubbla. Jag tänker att jag är som de där kändisarna i SVTs program Bubblan, som sändes för ett år sedan. Kändisarna blev isolerade i några dagar och fick sedan svara på frågor om vilka nyheter som var sanna, som skett när de varit bortkopplade från omvärlden. Jag råkade se en stund av ett program där de fick frågan om vulkanen Eyjafjallajökull på Island. De trodde inte att det var sant, att det hade skett. Så klart. Hittills tycker jag ändå att jag klarar mig bra utan att hela tiden vara uppdaterad om allt. Skulle jag kunna hålla ett intressant samtal med en okänd person, eller kunna svara rätt på ett nutidstest? Nä, säkerligen inte, men jag överlever utan det för tillfället. Jag kanske blir med delaktig i resten av världen längre fram. Just nu snurrar det på i tillräcklig fart som det är.

I am off on my broom.

Vahettere

Tioåringen säger:
- Tänk om det där andra spelet, som jag fick av morfar, också funkar i mitt Nintendo dsi.
- Vilket spel?
- Det dära Xbox, nej, Xboy, nej, vad heter det...playboy, ja, playboy!
- Vad då??
- Du vet det där blå spelet som jag fick av morfar.
- Nä, vilket då...??
- Jag tror att det heter Playboy.
- Det tror inte JAG att det heter. Vilket menar du?
- Det där som jag har i en väska i mitt rum.
- Jaha, du menar Gameboy?
- Ja, just det! De spelen kanske också går att spela i Nintendo dsi.
- Tveksamt, men du kan ju prova.

Den smorde

Snart är han här. Eller?

Waste of time and money?

Läser i DN om Josefin Vargö och hennes examensarbete på Konstfack. Josefin vill samla in surdegar. Jag nämner detta för min pappa, vars fru har (inte ÄR) en levande surdeg. Min pappa skrockar och säger krasst:
- De får ju helt enkelt för mycket pengar på Konstfack.

Ja, jag skulle också vilja spendera min tid på sånt som är helt udda, som bara jag skulle tycka är intressant. Fast det är väl just det jag gör...

Det sista elementet

En av de videofilmer jag har är "Femte elementet" en favorit. Jag ser den med Tioåringen en långtråkig helg. I den avslutande scenen är de två huvudpersonerna inlåsta i tunnelliknande kapsel. Det visas inte, men vi ska förutsätta att de har sex. De får besök av presidenten. Personalen som sköter kaspeln vill inte avbryta dem i "akten".
- Vad då? säger Tioåringen. Varför kan de inte störa dem? Har de sex eller vad då?
- Ja, jag antar det...
- Amme, då kan de ju avbryta det en stund!
- Jaa...hur tänker du om sex, vad är det som händer då...?
- Meh, det spelar väl ingen roll vad det är de håller på med, vad de än gör, man kan alltid sluta med det. Det väljer man ju själv!
- Jo, det är sant...fast de kanske inte ville det. De kanske hade det väldigt varmt och mysigt.
- Jaha.

Jag är dock stolt över att Tioåringen tar för givet att om hon säger att hon vill sluta med något, så är det vad som gäller.

Berget som växer

Årsta torg, fredag f m. Efter en intressant föreläsning stannar jag för att titta runt på Barnaskaran och Vilda Victoria. Jag skulle kunna handla ihjäl mig på den senare. När jag tittar runt på den första - där man kan lämna in saker för second hand-försäljning - så kommer det in en mormor och vill lämna några videofilmer.
- Går det att lämna videofilmer här?
- Bara om det är dvd.
- Det här är band, för videospelare.
- Jaha, nej, jag hade några såna, men det är ingen som köper längre.
- Men, man kan väl inte bara kasta dem...? Vad ska man göra med dem?
- Jaaa...jag vet inte, det finns ju ingen som vill ha dem längre. Det är ju ingen som har video längre.
- Allt blir nytt, det går ju så fort. Förut hade jag en TV och nu har jag visst en tjock-TV.
- Ja, det går oerhört fort.

Jag skulle ha bett henne skänka dem till mig, till förskolan. Det händer att barnen får se på filmer, och vi kastar inte filmerna, vi har en apparat som de kan spelas i. I soprummen står det dock ofta pappkassar fulla med filmer. Det ser så hemskt ut. Jag har också rensat bland mina filmer, men det lär nog ta länge innan jag helt släpper videofilmerna. Pingu hystade iväg alla sina (tre pappkassar fulla) för några år sedan. Jag förbarmade mig över ett fåtal. Hur ofta tittar jag på en videorulle? Kanske 1-2 ggr om året...men till sopberget ska de inte.

Så kan det vara

När vi är utomhus med barnen på förskolan så tittar vi ofta mot skyn när himlen är klarblå, då det flyger förbi många flygplan. Barnen fascineras av flygplanen och en diskussion har uppstått bland treåringarna kring skillnaden mellan moln och måne, och att solen är bakom och framför molnen. Detta är en nästan daglig återkommande diskussion. Det blir mörkare när solen är bakom molnen. Bakom månen? Nej, MOLNEN. Vad är egentligen moln? Hur ser månen ut, när man inte kan se den på dagen? Flygplanen kan också vara bakom molnen, då ser vi dem inte, men kan höra dem. Hörs inte solen? Nej... O s v. Jag tycker att vi borde ta fasta på detta intresse hos barnen, då det är ett utmärkt tillfälle att diskutera både naturvetenskap och matematiska begrepp, men mina kollegor ser inte värdet i det, utan anser att det är vardagliga samtal.

Emellanåt flyger det förbi en farkost (flygplan) som lämnar en lång vit molnsvans efter sig. Det vita upplöses sakta i luften. En dag sa min kollega att det måste vara ett utländska flygplan. Jag blev häpen och sa att det väl är ett flygplan som kollar vädret. Min kollega blev lika häpen, det hade hon aldrig hört talas om. Sånt fascinerar mig. Vem har rätt, vem har fel, hur har vi lärt oss detta och varför har vi med oss vissa bestämda åsikter?

Idag anlände påskgodis till köket. Jag läste på paketet. Det innehöll gelatin. Alltså inget för muslimerna. Det stod visserligen inte att det var gelatin av svin, men jag trodde att det nästan alltid var det, så jag frågade en muslim och fick det bekräftat. Jag nämnde det för en kollega; alla barnen på förskolan får inte äta det där godiset.
- Vad då? sa hon, jag har alltid trott att gelatin görs av alger.
Då visste jag inte vad jag skulle säga. Vi får väl googla på vår okunskap.

The bullying kind

- Undrar vad man kan göra för att få Aurora och Amelia att sluta mobba Anna, säger Tioåringen när vi landar hemma efter att jag har varit med henne i hennes klass under dagen. Tioåringen är kluven; hon är vän med alla flickorna, men måste anstränga sig för att vara vänlig mot de dumma. Jag mår dåligt över att jag förklarar för Tioåringen hur illa ställt de två mobbande flickorna har det hemma, och varför de mår så dåligt. Det ska ju inte vara någon anledning till att ha överseende med deras beteende, men jag vill att Tioåringen ska få en helhetsbild.

De två flickorna har mobbat en annan flicka i över ett år. Jag hör om det via Tioåringen emellanåt. Jag blir lika förbannad varje gång - och undrar vad tusan skolans ledning gör åt saken.

Jag iakttar den mobbade flickans pappa när han hämtar på Fritids. Han sitter i kapprummet och lägger patiens i mobilen. Visst, jag fattar varför hon är ett lätt offer, när ingen bryr sig hemma heller, men det är väl en ännu större anledning till hårdare tag från skolans håll.

En annan mening

"Use it or lose it" får en annan mening i vardagen på förskolan. Där gäller det leksakerna som barnen får nyttja. Börjar ett barn leka med en annan leksak, så har den första saken gått förlorad till ett annat barn.

Use it or lose it

Jag besöker släktingar tillsammans med Tioåringen. Den äldre generationen tycker att Tioåringen är bra på att läsa, men när jag pratar om att vi kanske ska åka till Gotland i sommar så säger Tioåringen:
- Gotland...det ligger i Sverige, va? Eller använder man Euro där?
- Vad heter Sveriges två största öar egentligen...? frågar jag, men Tioåringen måste bli påmind.
Då säger en av släktingarna:
- Ja, den kunskapen var bortglömd.

Ja, men så är det ju med all kunskap, och allt vi kan: används det inte, så glöms det bort. Kunskap trängs kanske ut av ny kunskap, jag vet inte. Däremot vet jag att det vi kan blir något vi inte kan, om vi inte nyttjar den kunskapen med jämna mellanrum. Minns jag hur jag skapar en innehållsförteckning i ett worddokument? Nej, för jag har inte gjort det på ett par år. Minns jag vilket hus i Gamla stan som bödeln bodde i? Nej, för jag har inte pratat om det på ett par år. Vad mer har gått förlorat...?

Den onämnbara

Jag har pratat mig varm om ordet snippa tidigare. Jag ställer mig fortfarande frågande till varför inte folk som möter barn använder det ordet. Kanske är det något med min mammas generation, som inte skulle nämna flickors kön, flickor skulle ju inte riktigt finnas. Jag tror att min mamma alltid sagt "kisseriet". Värst tycker jag det är när man inte har något ord ALLS. Då går det inte att ens kalla könet något. När Tioåringen var liten införde personalen på hennes förskola att de skulle benämna flickornas kön med ordet snippa, bara för att Tioåringen då använde det med självklarhet.

Frågan om vad vi kallar könet uppstår hos mig igen när jag står inför två treåringar på förskolan där jag jobbar, en flicka och en pojke. De är båda nakna och ska klä på sig. Pojken tittar med förvåning på flickan, som om han ser sin goda vän i ett helt nytt ljus, pekar mellan benen på flickan och utbrister skrattande:
- Hon har, hon har, hon har....!!!
- Ja, säger jag, hon har en snippa. Du har en snopp och hon har en snippa.
- Ja, säger flickan, med självklarhet och tittar på sin snippa och börjar klä på sig.
- Jaaa!! säger pojken leende och fundersam, som om han lärt sig något nytt, och börjar klä på sig.

Senare torkar jag bajs på en tvååring och säger till henne att vi även måste torka snippan. Hon undrar vad det är, och jag pekar på snippan. Hon ser fundersam ut, jag misstänker att mamma talpedagog har givit flickans kön något annat namn. Jag måste fråga vid tillfälle.

Då inser jag att jag antagit att vi alla säger snippa bland personalen där jag jobbar. Nu tar jag reda på hur det ligger till. Det framkommer att halva personalstyrkan har inget ord för flickors kön. De påstod sig aldrig hamna i en sits där de skulle behöva använda något ord. I resten av personalstyrkan kom det ord som "din grej", slida, "kisseriet", "kissverkstad". Jag föreslog att vi skulle fråga föräldrarna vad de använder sig av för ord, men mina kollegor tyckte att det var att gå för långt, det är privat. Är det inte just den attityden som gör att flickor förblir onämnbara?

Familjevänligt

Söndag eftermiddag. Går på Sergel bio med Tioåringen. Under protest går jag med på att se "Hopp". Väldigt amerikansk. Det bästa i filmen är inledningsscenerna i godisfabriken. Efter filmen går på toa. Där alla tjejer går på toa. Där barn går ensamma på toa. En mörkhårig snygg tjej, ca 25 år, kommer ut från det toabås som jag sedan går in på. Med det inte sagt att det jag fann var hennes. Det kan ju ha stått där länge. På golvet intill toaborsten står det en plastmugg. I muggen ligger den en använd kanyl, en spruta med lite blod i, och några tillbehör.

Logiskt lärande

Vårblommorna har tagit form i rabatten på förskolan den senaste veckan. Nåhra snödroppar och krokusar. Vi försöker få barnen att värdera blommorna högt, så att de inte trampar ned dem. Jag stannar upp med så många barn jag kan och berättar vad snödroppen heter. Idag hade all snö smält bort och Robert, 4 år, tar tag i mig och pekar på rabatten.
- Titta, titta, Pinga, titta på blommorna!
- Ja, visst är de fina!
- Ja, de har ätit upp snön nu.
- Ehm...nja...snön har nog smält Robert...
- Nä, men, den är ju där.
Han pekar på snödroppen och då förstår jag. Snön är borta från marken, men de gnistrande vita snödropparna står majestätiskt och Robert tror att det är ju där snön har samlats. Det livslånga lärandet kan bli skevt om vi inte bistår med mer information.