Dags att sluta

- Mamma, du kommer att få ett barn.
- Va?
- Du kommer att få ett barn.
- Hur menar du då?
- Du kommer att få ett barn, som heter dator.
- Aha, du vill att jag ska lämna datorn och sitta med dig i soffan?
- Ja, precis.

You say potato...

Under en av de kurser som jag läste i lärarutbildningen så skulel vi läsa boken "Ett öga rött" och sedan diskutera den. I diskussionen som uppstod i salen var vi flera som nämnde ordet "Rinkebysvenska" och vår akademiska kvinnliga svenska lärare blev enormt - och oväntat - upprörd. Det var inte ett vedertaget uttryck, enligt henne, och inte något man borde använda. Vi var flera som blev för förvånade och visst ansåg att det var vedertaget, och något man visst kan använda. Jag ser inte ned på Rinkeby som område bara för det, men visst, det finns det kanske andra som gör.

Så läser jag ett reportage om Dogge Doggelito (Douglas León). Reportern skriver att Dogge säger något på "sin karakteristiska förortssvenska". Förortssvenska? Inte det bästa ordvalet kanske. Vad innehåller det uttrycket egentligen? Det säger inte ens att det finns någon form av utländsk påverkan i Dogges svenska. Det säger bara att hans svenska är en annan än den som pratas i storstan. Är Dogge en bonnläpp? Nope. Har vi som bor i förorten en annan sorts svenska än de som bor i storstan, eller ute på landet, för den delen?

Mother F

Nu har Nioåringen och jag försökt att få tag i Pappan i några veckor. Genom släktingar och nätet har vi fått fram tre olika mobilnr, alla når baar fram till en anonym svararröst, och där vill inte Nioåringen lämna ett meddelande. Jag har dock ändå lämnat ett meddelande, och sagt att Nioåringen vill komma i kontakt med honom. Inte ett ljud. Nioåringen ringer nästan en gång om dagen nu, till fem olik anummer, men ingenstans är det någon som svarar. Vi har meddelat fabror och farmor att Nioårinen vill komma i kontakt med Pappan, men inte ens ett sms har han tagit sig tid att skicka. Nu börjr situationen bli desperat. Nioåringen är full av förtvivlan och besvikelse. Det finns inga bortförklaringar som kan uppväga det här.

- Mamma, det känns som att det var typ fem månader sedan jag träffade mina systrar.
- Ja, det var väl i påskas, så det är ganska precis fem månader.
- Ja, det känns liksom i magen.

Onödigt lärande

På bussen från centralen mot Djurgården. Två vuxna systrar sitter intill mig. Den ena jobbar på en förskola, med de äldre barnen. Den andra har sitt 4-åriga barn med sig på bussen. Förskolläraren berättar för sin syster om hur det är i skolan idag. Sedan berättar hon om sitt arbete, hur de lära barnen att läsa och skriva. De tvingar inte barnen på förskolan att lära sig, men de arbetar målinriktat. Förra sommaren slutade fyra barn på förskolan för att gå vidare till förskoleklassen (6-års, klass 0, call it what you want). Alla fyra kunde läsa och skriva. Senare träffade förskolläraren den lärare i skolan som de fyra barnen hade fått. Läraren förklarade att det var bara jobbigt för dem i skolan ifall barnen kunde läsa och skriva, eftersom barnen då ligger långt före de andra och kräver extraresurser i form av andra övningar, vilket är jobbigt för läraren. Så de behövde inte anstränga sig så mycket på förskolan, tyckte läraren.

Fy tusan, säger jag. Så klart ska man inte tvinga barnen, men om de inte ges möjlighet att lära sig, så får de heller aldrig chansen.

U ain´t got my vote

Läser om de olika partierna i Lärarnas tidning 12/10. Jag liknar nog (den underbara) katten i Comhems reklam när jag läser om Sverigedemokraterna:

"Sverigedemokraterna, SD, som leds av partiledaren Jimmie Åkesson, vill riva upp skolans värdegrund och ersätta den med en »uttalat svensk värdegrund«.

Skolan ska förmedla djupgående förståelse för det svenska kulturarvet, till exempel det svenska folkets gemensamma normer och värderingar. Utan detta är det »omöjligt att bygga ett tryggt och stabilt samhälle«.

Enligt partiet arbetar skolan i dag för att »underminera den svenska kulturens ställning och öka rotlösheten«.

På valkonferensen i mars slog SD fast att partiet ska arbeta för tre huvudfrågor inom skolpolitiken: att förstatliga skolan, att anställa fler vuxna och att avskaffa modersmålsundervisningen. Enligt partiet bidrar modersmålsundervisningen till att »underminera den gemensamma identiteten i samhället«."

All´s well that ends well

Bio med Nioåringen. Ser på Toystory 3. Träffar en bekant innan, som säger att DN givit filmen höga poäng (vilket kan betyda att den inte är så bra...). Satsar på engelskt tal, med svensk text. Nu är det dags att komma ifrån småbarnen i salongen. Hade önskat att det också gick att välja bort 3D-versionen.

Endast två barn under fem år i salongen. Bådar gott. Dessa springer dock runt bland stolsraderna och blir jagade av sina mammor. Bådar mindre gott. Flimen slutar kl 21. Funderar på hur föräldrarna tänkte. Att barnen ska somna under filmen? Tänker lite på hur jag själv tänkte, kunde vi inte ha gått tidigare? De två småbarnen börjar gråta under filmen, när den störda vaktapan slår till. Nioåringen ryggar också en aning inför den. Lite bra är det att Nioåringen går ut på toaletten ensam, just under sekvensen då apan introduceras. För apan är mer än störd. Fast den är ändå inte i nivå med dockan. Då är det Chucky-varning. Fast den dockan har (som tur är) Nioåringen inte bekantat sig med.

Hela filmen är mer än bra, särskilt för att vara nr 3. Det är påhittigt och fullt av känslor av orättvisa - och mysiga känslor av kamratskap.

Liten vill inte bli stor

Nioåringen vill ta ut hink och spade till sandlådan för att leka med en jämnårig kompis. Jag blir tveksam. Kommer det att sticka i ögonen på de äldre killarna ute på gården? Kommer Nioåringen att bli mobbad? Jag föreslår några andra leksaker, men hon insisterar. Jag tänker att om hon nu ändå har vänner som vill leka på samma nivå, så okej.

Stad i världen

Hur kommer det sig egentligen att vår huvudstad i sin logo kallar sig "Stockholms stad". Är staden Stockholms? Borde det inte vara "Stockholm stad"...?

Makes sense

När vi tittade på TV under de första dagarna på Gran Canaria - och roades av filmerna som var dubbade till spanska - så märkte jag av hätska nyhetssändingar från Parlamento de Catalunya, och kunde förstå att tjurfäktning blev förbjudet i en region av Spanien. Vilket gjorde mig förvånad. Jag tyckte dock att det var ett vettigt beslut. Snart kanske resten av Spanien beslutar samma sak. Särskilt när det händer att tjuren attackerar publiken.

Svisch

Sju maskiner tvätt. Tvätta Nioångens hår. Storhandla. Rensa sommar- och vinterkläder. Städa hamsterburen. Baka fem olika sorters kakor. Städa akvariet. Det var vad jag hann med, bortsett från matlagning. Sedan var den här helgen förbi.

Nioåringen är sjuk. Förkyld och hostig. Hon var hemma själv i fredags, och kommer vara hemma själv imorgon. 6-7 timmar på egen hand, med många telefonsamtal från mig under dagen. I fredags saknade hon mig inte ens, hon var helt nöjd med sin dag hemma. Hoppas jag klarar mig från bacillerna.

Imorgon börjar höstterminen med mina nya kollegor. Jag anar konflikter i horisonten, då det är många ändringar jag vill genomföra - och motsträviga kollegor. Ändå ser jag fram emot det.

Welcome to noville

De senaste sex månaderna eller så (har förträngt, kanske är det längre) har Nioåringen blivt mycket mer negativt inställd till det mesta. Särskilt då sånt som jag kan föreslå, eller be henne göra. Under den här sommaren har det hela eskalerat. Mitt motto till Nioåringen har blivit "våga säga ja", och jag har berättat om filmen "Yes man". Som den paragrafryttare Nioåringen är, så sa hon bara:
- Om jag ALLTID skulle säga ja, så skulle det ju inte sluta så bra.
Nä, just det, det var bara ett exempel Helge.

- Gå ut och lek på gården, med dina kompisar.
- Nä, det vill jag inte.

- Idag kan vi gå en promenad till stranden.
- Nä, det vill jag inte.

- Kom, vi går och handlar.
- Nä, det vill jag inte.

- Kan du prova de här kläderna?
- Nä, aldrig. När jag blir femton kanske.

- Du kan gå hem själv från skolan idag.
- Nä, det vill jag inte.
- Annars kommer jag och hämtar dig senare.
- Nä, det vill jag inte.

Det känns som att banka huvudet in i en tegelvägg emellanåt. Aldrig en chans, aldrig en ljusglimt. Ändå har mitt eget motto det här året varit att alltid försöka bejaka livets alla nycker. Allt Nioåringen ville hitta på under semestern följde jag med på. Jag hoppas verkligen att den här negativa inställningen är en övergående fas. Ibland tänker jag på en studentkamrat som hade tonårsbarn. Min kamrat sa att det aldrig tar slut, det är som en enda sträcka av trotsåldrar, i olika nivåer. När, åh, när träder det sunda förnuftet in?

Vart är vi på väg?

Nästa inslag på nyheterna handlar om ett äldreboende, där personalen inte längre får baka kaffebröd åt de boende. Kommunen menar att "risken för bristande hygien ökar med hembakta bullar". Det är köpta bullar som gäller.

Stackars mina arbetskamrater då, som ska få äta mitt kaffebröd nästa vecka.

Galna gnagare

Ser på nyheterna att AIK-supportrar har kastat sten på motståndarlagets buss igår, samt hoppat på Uefa-delegater. Jag fattar inte hur de är funtade. AIK-supportrarna alltså. Jag fattar i o f s inte hur de funkar i huvudet när de slåss med moståndarlagets supportrar heller, men så är jag inte en fanatiker.

Jag hade en studentkamrat som läste till lärare. Han var 20-nånting och håller på Bajen. Han hade ofta varit med i rabalder för "sitt" lag. Jag ställde mig frågande till vilken sorts förebild han skulle bli som lärare och frågade hur han tänkte förklara sig för eleverna när de skulle kunna se honom på löpsedlarna, och när han rökte och söp och skrek. Han ansåg att det var en självklarhet:
- Det är jag på fritiden, det är inte jag i skolan. Det får eleverna lära sig.
Ja, och de lär väl också lära sig att röka, supa och röja...

Here we go again

De barn som är muslimer, eller av annan anledning inte äter skinka, behöver inte lämna in något läkarintyg till skolan för att de ska få specialkost i matsalen. De barn som däremot har allergier, och därför inte kan äta vissa ingredienser, måste lämna in ett läkarintyg till skolan. Vem blir diskriminerad - och vem blir det inte...?

Cash is king

Ny favorit på TV: "Cash cab" på Discovery channel. I like.

I graven

Två damer i Skärholmen.

Den generationens mönster kommer nog aldrig tillbaka. Eller? Det känns lite sorgligt.

Det var bättre förr

Det är fint på Gröna lund.

gröna lund
Fast det är nästan så att jag tycker att Liseberg är snäppet bättre. Eller jag vet inte. Det är mer vattenattraktioner på Liseberg. Borde det inte finnas på Grönan också, staden på vatten och så...?

Hur kommer det sig att det är godis i nästan alla lott-/hjulstånd? Var är alla mjukdjur? En vinst som består, som gör att man minns hur det var. Var är Hacke Hackspett, Rosa Pantern och de andra coola typerna?

Föräldrar. Nog var vi mer närvarande förr. Egentligen borde det vara mobilförbud innanför portarna på Grönan. Bortsett från kameran då. I några attraktioner måste t o m personalen uppmana föräldrar (män) att stänga av mobilen, då de sitter och pratar i den samtidigt som de åker med sitt barn. Allvarligt. Make a commitment.

Lyckad marknadsföring

Under sommaren hade jag två härliga och unga (ja, 20-nånting) tjejer som mina arbetskollegor. En av dem letade efter sin mobiltelefon på rasten och den andra kom in till oss två och sa till den första:
- Din Iphone ligger i personalrummet.
Inte "Din mobiltelefon ligger i personalrummet". Sedan kommenterar hon det hela själv med:
- Alltså, när man inte ens längre benämner den som "mobiltelefon", då har de verkligen lyckats.

Fast jag skulle aldrig kalla en Iphone för en Iphone. För jag skulle nog inte ens veta att det var en Iphone om jag såg den ligga och skrota. Skulle jag säga mobiltelefon? Kanske. Eller så skulle jag bara säga:
- Vems är den här? Är den här din?

Worst case scenario

Jag väntar utanför Lustiga huset på Gröna Lund. Nioåringen är där inne med sin kompis. Jag blir alltid full av skratt när jag tittar på de tragikomiska försöken folk gör för att ta sig upp för de rörliga trapporna. Nioåringen vill inte ens testa dem, hon tar alltid mittentrappan. Det är tur att Gröna Lund-personalen stannar trappan emellanåt. Det ser ut som ett självmordsuppdrag när vissa - både barn och vuxna - försöker ta sig upp för trappan. Det gäller att inte ha lättspräckta byxor. Jag funderar över hur gammal jag var när jag lärde mig tricket att gå i den trappan. Tolv kanske?

Aldrig duktig, alltid duktig

Jag har läst flera blogginlägg om att vara duktig, duktig, duktig på olika sätt. Jag tänker att jag också är en duktig flicka. Hel alivet har gått ut på att sträva efter att vara duktig, och till lags. Med stigande ålder har jag blivit bättre på att inte känna skuld när jag (avsiktligt) är mindre duktig. Däremot har jag kommit fram till att jag nog ändå vill behålla en viss duktighet. Jag mår bra när jag känner mig duktig, men jag mår dåligt när jag låter det ta över mitt liv och jag stressar ihjäl mig för att nå den ultimata duktigheten.

När jag pratar med barnen i skolan och förskolan så försöker jag att inte använda ordet duktig. Med flit undviker jag det ordet, för det går liksom troll i det. Man ska alltid vara så himla duktig. Ibland kommer ordet ändå smygande, för det är ett svårt ord att ersätta, men jag vill hellre använda ord som jättebra, tjusigt, snyggt jobbat, vad du kan och andra liknande fraser.

Not all it´s cracked up to be?

Jag kan tycka att 3D inte är något att hänga i julgranen. De sista filmerna jag sett har inte varit så himla bra, det har funnits kanske två scener som har varit riktigt bra i 3D. Ändå ska man sitta där med glasögonen på (som för övrigt fått ny, något snyggare, form - och jag tänker på miljön varenda gång jag sätter på mig dem, VAR tar alla glasögon vägen; packar de om dem eller läggs de på tippen....??).

När så Nioåringen och jag skulle se Som hund och katt - Kitty Galores hämnd, så föreslog jag att vi skulle skippa 3D versionen, men icke. Nioåringen ville ha 3D, så det fick det bli. Och det var tur. För det var riktigt bra denna gång. Först var det en "Coyote & Roadrunner" kortfilm i början, som var jättebra. Sedan var hela introt till Katt & hund-filmen gjord som en Bondrulle och det var riktigt snyggt. Därtill kom några riktigt bra 3D-scener i filmen, och en helt okej film (sedd med låga förväntningar). Så jag kanske inte ska fasa inför Toystory 3, som enbart ska visas i 3D, verkar det som.

Final call

Igår såg jag en snutt av filmen Cellular med Kim Basinger i huvudrollen. Handlingen spinner på att Basinger är kidnappad och lyckas ringa ett nummer på måfå, når en killes mobiltelefon och hans fortsatta agerande för att rädda Basinger. Jag har sett filmen tidigare, den är hyfsat dålig.

Det är dock filmen som poppar upp i min skalle när Nioåringen ringer och gråter. Hon är hemma hos min mamma - mormor - som nu har blivit psykopat. Jag hör min mamma skrika i bakgrunden, många förnedrande ord åt Nioåringen. Jag blir så upprörd att jag knappt kan andas. Nioåringen vill inte följa med på det som hennes mormor planerat, och när planerna nu ska kasseras har mormor blivit så upprörd att hon håller på att explodera. Sällan har jag hört Nioåringen så rädd, hon vill inte lägga på luren, hon vill inte bryta kontakten med mig, tryggheten, hon gråter ohejdat. Mormor sliter luren ur händerna på Nioåringen och skriker åt mig; jag har en värdelös unge, jag är värdelös som har uppfostrat en värdelös unge, och hon orkar inte med oss längre. Sammanbiten lyckas jag tillslut få prata med Nioåringen igen, som desperat inte vill kapa linan, fastän jag försäkrar att jag är på väg. Jag tar första bästa bil. Mormor fortsätter att skrika i bakgrunden, sedan hör jag bara hur hon väser att hon ska ringa, "hit med luren", och sedan blir det tyst i andra änden. När jag väl är på väg för att hämta Nioåringen, så ringer hon upp mig igen, hon har kommit åt telefonen, hon snyftar nu mer lugnt. Då har även mormor lugnat sig en aning, och med lismande ånger i rösten hör jag henne säga till Nioåringen: "Du är väl inte rädd för mig?".

Det räcker nu. Det är JAG som inte orkar mer.

More is less

Efter att Nioåringen och jag har tagit en enda vanlig dusch på hotellet så ser det ut så här.

Inte konstigt att vi får stopp i avloppet hemma emellanåt.

Fettdepåer

Läser om en studie i USA, som säger att flickorna där kommer in i puberteten tidigare än någonsin.

"Researchers, as well as the girls' doctors and nurses, used a standard measure of breast development to determine which girls had started puberty."

Öhm, brösten är väl den del av kroppen som lagrar mest fett av alla ställen? Bara för att "brösten" vuxit på yngre tjejer, så betyder väl inte det att de har nått puberteten?

Bangade Balder

Ja, vi klev ur kön till Balder. Varken Nioåringen eller jag tyckte att vi skulle klara det. Däremot tog Nioåringen många varv i
Lite synd att det regnade en massa, men vi var ju rätt blöta ändå. Kållerado är favoriten. Den åkte vi fem gånger. Då slog det mig att sist jag åkte Kållerado var när Nioåringen var fem månader gammal.

Shit, vad tiden går snabbt. Nej. Shit, vad mycket jag har hunnit göra på dessa nio år.

Not too late

Min mammas väninna påpekar att det ännu inte är försent för mig att skaffa fler barn. Hon påpekar också att han var i min ålder nä rhon fick sitt sista barn. Sedan nämner hon att hon då gick upp i vikt enormt mycket, kilon som ännu sitter kvar. Ja, jag gick ju upp 30 kg när jag bar på min unge, och de flesta av de kilona sitter ännu kvar. Hur skulle det då gå om jag skaffade ett till barn? Det vore väl som att öppna dörren för döden.

Nioåringen pratar också fortfarande om syskon emellanåt. Och det är nu när vi gör saker som jag inser att hon skulle ha haft roligare med ett syskon; som att bada i poolen, åka karuseller eller dylikt. Då kan jag sörja hennes ensamhet - och min egen.

Som en repig skiva

Nioåringen vill gärna åka till Pappan några dagar, och vi försöker ge oss på att ringa honom igen. Provar fem olika mobilnr och två hemnr, men hälften är ej i funktion och på de andra får vi svarare. Nioåringen suckar uppgivet och säger:
- Det är helt otroligt, mamma! VARJE gång jag försöker få tag i honom, så går det aldrig.
- Nej...men vi får försöka igen senare.

Nu gäller det hans syster också, faster som bor på västkusten, för ett ev möte i helgen, när vi är där, men inte heller hon svarar.

Perfect timing

Det började regna någon dag innan vi åkte till Kanarieöarna, och sedan har det regnat över Stockholmsförorterna mest hela tiden då vi varit borta. Vår första dag hemma - och det är strålande solsken. Very nice.

Och i natt kom min mens. Som på beställning, istället för under badveckan som varit. Kroppen har väl hållt andan i några dagar.

Idag har vi hunnit med att besöka Skansen, och umgås med vänner och familj.

Ett dygn till hemma. Tvättar som en galning. Sedan packar vi lite och åker mot västkusten några dagar. Då får regnmolnen gärna hålla sig på östkusten.

Borta bra, men hemma...

Säger Nioåringen när vi ankommer till Arlanda, på väg hem. Hon tyckte att flyga var lite som att åka tåg. Inte kändes sex timmar särskilt länge heller.

Nioåringen hade med sig två ganska tjocka böcker att läsa. De var slut efter halva veckan. Så vi skulle väl ha släpat på några till. Själv hann jag aldrig ens öppna min egen bok. Det var skönare att bara slumra i solen. Nioåringen kastar sig över bokhyllan när vi kommer hem.

(De)parting is such sweet sorrow

Avresedags. Har det här stället, och hela den här resan, levt upp till våra förväntningar? Ja, verkligen. Det har varit fantastiskt underbart. Det var länge sedan jag kände mig så avslappnad. Vi har snorklat flera gånger om dagen, och funnit flera fina saker som vi tar med oss hem. Vi har ätit lyxigt flera gånger om dagen. Vi tar med oss många roliga och knasiga minnen, från våra egna dagsturer. Nioåringen och jag har pratat mycket och vi har umgåtts till max (utan något riktigt bråk under hela veckan). Det har varit väldigt bra.

Så vad om toaletten inte går att spola så bra, det finns konstiga kryp i rummet, ingen i personalen på restauranten förstår engelska (och än mindre svenska), andra gäster röker i våra ansikten på restauranten och vid poolkanten, glutenfria matprodukter är svindyra i affären, det är väldigt långt till en bra strand och det var väldigt klurigt att äta någon annanstans än på själva hotellet? Det löste sig i alla fall.

Skulle vi komma tillbaka (om vi hade råd och tid)? Njae, jag tror inte det. Till Gran Canaria, ja, men inte till just till detta Sunwinghotell. Hotellen kring Anfi beach lockade. De var som regelrätta fort, med vakter och allt. Framför allt var stranden väldigt bra. Men så åkte vi aldrig till Playa del Ingles heller, där kanske det är ännu bättre.

Do you know where your children are?

Jag minns TV-reklamen, från den korta tid som jag bodde i New York. Ibland tänker jag frasen när jag ser ungar som löper fritt, vind för våg. Som här på Resorten. Jag mår dåligt övrigt att se hur lite koll de flesta föräldrar har på vad deras barn gör. Det är som om hela det skyddade området inom resortens väggar och murar är alla barnens lekstuga. Särskilt efter mörkrets inbrott, och överallt där det är mörkt. I varje dold vrå, borta från scenens spotlight - och många föräldrars drinkdimmiga ögon - där mobbas barn ut, där slåss de, och där kastar de saker omkring sig. Som om de inte får ur sig sina frustrationer på annat vis, och vid en annan tid. Alla hämningar släpper i gruppbildningar. Jag pratar barn i åldrarna 5-12 år. Det är fascinerande. Och skrämmande. Tonåringarna surfar på Facebook och spelar biljard.

Jag har sett skandinaviska barn sparka, slå och bita sina föräldrar, utan att få någon form av reaktion tillbaka (vilket gör att jag inte tycker att det är så konstigt att barnen gör på det sättet). "Man vill ingiva människor någon slags känsla...till vad pris som helst."

Vad varken Nioåringen eller jag har sett är mörkhyade människor (och då menar jag inte solbrända). Vi har räknat till totalt fyra personer på hela resorten. Två av dem är personal. Här är en majoritet av gästerna linblonda.

On location

Sitter i lobbyn på hotellet. Eller resorten, heter det väl. "Skyddad verkstad", är de ord som kommer till mig, redan från dag ett. Fast på ett bra sätt. Nioåringen tjatade till sig en stund framför datorn (precis som alla andra barn på hotellet). För att spela lite, så att hennes nuvarande avatarer inte dör. Och, visst, vi hade inte direkt något annat för oss. Har sovit middag, efter lunch, och poolbad innan det. Något dopp i Atlanten har ännu inte blivit av. Vi begav oss till en närliggande strand för några dagar sedan, men där fanns en död fisk, och en krabba i småbitar, så Nioåringn blev avskräckt. Vilket jag i o f s var rätt tacksam för, då det faktiskt inte var så fräscht där. Imorgon hägrar delfinsafari, och ett besök till en finare strand. Förhoppningsvis kommer vi i oceanen då. Det är dock saltvatten i poolen, så idag undrade Nioåringen:
- Kommer det här vattnet från Atlanten?
- Öhh, jag vet inte, vi får fråga.
- I så fall har jag ju redan badat där, kan man säga!
- Mhmm...

I övrigt: det är vackert med havet precis utanför fönstret. Det är attans varmt. Jag är röd som en kräfta på några ställen. Det gör ont, så nu badar jag med tröja som flera andra. Barnen hjärntvättas med figurerna Lollo & Bernie och deras trallvänliga melodi. Vi försöker hålla oss undan. Tyvärr möts vi ofta av det vid måltiderna.