Growing up

Var på Grönan med Tioåringen för några veckor sedan. Tioåringen ville absolut gå i Lustiga huset. Det är roligt och ganska enkelt. Jag peppade henne att testa de rörliga trapporna vid ingången. Jag förklarade och visade, men hon - och jag! - fick ändå panik och jag höll på att fånga henne i luften när personalen stängde av trappan och vi gick upp. Tioåringen var helt förstörd, precis som jag. Det lär vi inte prova på många år igen. Ännu en gång funderar jag över hur gammal jag var när jag lärde mig det. Måste varit tonåring i alla fall. Inte tusan minns jag att de stängde av trappan på 70- och 80-talet. Då var det en kamp. Den som gav sig in i leken fick leken tåla. Inte minns jag några tålmodiga föräldrar som gick bakom och försökte ledsaga heller. Man klängde sig fast för livet. På något sätt gick det.

Fast jag förtränger så mycket.

Min mamma påpekar att det var tio år sedan hennes mamma dog. Jo, jag minns.
- Och strax innan det var det pappa.
- Nej, morfar dog för länge sedan. Det måste ha varit i början av 90-talet. Eller slutet av 80-talet.
- Nej, men det var väl bara 13 år sen eller så.
- Nej, det kan inte stämma.

Senare kommer ett sms från min mamma. Hon har kollat upp det hela. Det var ca 25 år sedan min morfar dog. Hon har läst sina minnes-/dagboksanteckningar nästan 30 år bakåt. Hon kommenterar bara krasst att hon förstår om jag kan behöva gå i terapi för att bemöta min uppväxt. Vilket liv vi levde.

Ja, vilket liv det var. Kaotiskt på många sätt. Ändå är väl allt relativt. Jag vet ju aldrig hur andra har det - och vad som egentligen kan betraktas som normalt...