Not like riding a bike

Väl ute i bushen på Barnens ö finner jag mig extremt kissnödig, så jag sätter mig på huk i ett snår. Tioåringen vill göra detsamma, men klarar det helt enkelt inte. Vet inte hur man gör. Faller nästan pladask. Ja, hon har väl inte behövt göra det sedan hon var fyra eller så. Fast det lär väl vara bra att kunna till kollovistelsen.

På vägen hem spelar radion högt i bilen. Någon kanal kör hur många bra låtar som helst. Jag känner igen nästan varenda en och Tioåringen diggar dem. Eurythmics, Cyndi Lauper...
- Åh, vilken bra! Den är från 80-talet.
Tioåringen tittar på mig, sen på displayen.
- Ja, det står oldies där.
Jag tittar. Kanalen är Vinyl. Känner mig uråldrig.
- Jaha, så det är det jag är; en oldie.
- Nää...
Tystnad.
- Hur mycket fyller morfar i år?
- Du vet, tjugo år äldre än mig.
- Aa, just de.
Tystnad. Vi diggar musiken rejält.
- Mamma, i början av 80-talet, hur gammal var du då, lika gammal som jag, eller hur?
- Ja, precis.
Earth, wind and fire, Petshop boys, Roxette...
- Men mamma, hur kommer det sig egentligen att all musik från 80-talet är mycket bättre än den musik som finns idag?
- Tycker du det? Hur menar du, hur är den bättre?
- Jag vet inte, det är liksom härligare.
- Tjaa, jag vet inte heller riktigt, men jag tycker att nästan all musik som gjordes på 80-talet, eller strax innan och efter, är något av det bästa som finns inom musik. Kanske är det för att det känns mer som RIKTIG musik.
- Hur då?
- Ja, det låter liksom som att de verkligen spelar gitarr, det låter inte som att det är gjort på datorn, eller jag vet inte riktigt...