Min mamma frågar mig om jag inte letar efter en karl. Nej, jag har lagt ned det. Hon undrar om jag inte känner mig ensam. Nej, inte ensam. Aldrig ensam. Snarare önskar jag mig mer ensamhet. Däremot skulle det vara trevligt med fler vuxna samtal emellanåt. Min värld är fortfarande fylld till bredden av Tioåringen.
Tioåringen säger att hon har gjort ett test på internet, där man kan se vem man passar ihop med. Man ska skriva sitt/ett namn och sin kärestas/ett annat namn och så talar datorn om med hur många procent man passar ihop. Jag vill inte vara en glädjedödare, men vi pratar om hur saker funkar på internet, vem man kan mötas av, vad man bör förvänta sig, vad facebook egentligen är för något, och då känner jag mig tvungen att även förklara hur ett sånt test funkar - eller snarare inte funkar.
Med det inte sagt att hon/man inte bör fortsätta roa sig med att göra liknande tester. Herregud, det gjorde jag väl rätt ofta i hennes ålder.
Då berättar Tioåringen att den enda gången hon fick fram 100% var när hon skrev in mitt och Musikmannens namn. Sedan frågar Tioåringen hur jag träffade Musikmannen, och efter det frågar hon hur jag träffade Pappan. Jag kan knappt minnas det själv, jag måste ta steg bakåt i minnet för att komma till början. (Och VARFÖR kommer alltid dessa fundamentala frågor sent på kvällen?)
Dagen efter hör Musikmannen av sig, som på en given signal. Det var ett halvår sedan sist. Han vill visst inte släppa taget helt. Jag vet inte hur jag ska klargöra min ståndpunkt tydligare, utan att vara taskig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar