Pissed, or not pissed

Vi är ute i regnet på förskolegården. En av mina kollegor hämtar material för barnen att leka med. Min kollega har blivit ganska blöt, precis som flera av barnen. En av sexåringarna dröjer kvar efter att ha pratat med min kollega. Han tittar på mig och säger:
- Pinga, vad betyder dyngsur? Är man arg då?
- Nej, då är man blöt. Det har ingenting med sur att göra, utan dyngsur betyder är man är jätteblöt, liksom helt doppad i vatten, så där så att kläderna klibbar fast vid kroppen. Vet du hur jag menar?
- Ahaa...jaa.
Han står stilla och tänker efter ett tag, och tittar på min kollegas kläder, sedan skiner han upp och skuttar iväg.

Tomrum att fylla

På Midsommarafton dansade vi kring stången vid Farsta gård. Eller vi försökte. Det var så makalöst mycket folk att det inte gick att röra sig. Det är väl här folk trängs för att visa barnen traditionerna, innan de åker hem och äter traditionerna. Alla som höll i festligheterna var i pensionsåldern. Jag har sett dem förr: tanterna och farbröderna i föreningen. Vilket får mig att tänka; vem tar över när gammfolket dansar ut? Det gäller ju alla föreningar; hyresgästföreningen och vad det nu finns. Det är inte direkt någon i min ålder som är beredd att lägga tid på sånt. Det är ju sorgligt.

Dröm sött

Blommorna är plockade och lagade under kudden. Vem ska Tioåringen drömma om? Själv drömde jag alltid om filmstjärnor...

To be or not to be

En halvtimme jag aldrig får tillbaka

Vid nio ikväll bänkade jag mig för att se ytterligare ett avsnitt av min favoritserie "Entourage" på SVT2. Inspelad från gårdagen kl 21.30-22. Tyvärr var det enda jag fick se hur väderkvinnan övade inför sin presentation av vädret, och hur sportnyttsmannen gjorde detsamma. Däremellan var det kamerakillar som rände runt och påstod att kameran var trasig. Nä, den funkade fint. Borde inte folk i kontrollrummet ha sett att det var vad som sändes i TV, ut till alla människor, eller hur fungerar det egentligen?

Jag pratar med en bekant som beklagar sig över att det inte är förrän klockan nio på kvällen som han kan känna sig riktigt färdig med dagen, och kan slappna av och ta det lugnt. Så dags har han kommit hem, städat, ätit och fixat färdigt allting hemma. Jag försöker att ha förståelse. Sedan påpekar han själv:
- Ja, här sitter jag och beklagar mig för en ensamstående morsa. Du har det väl säkert likadant.

Jo, om jag ansträngde mig och städade och höll på varje dag, så visst. Men jag gör inte det. Jag ställer inte riktigt så höga krav på mig själv längre. Diksen får ibland vänta i en, eller t o m två, dagar. Ingen dör av det. Tiden är så värdefull.

En mörk, djup hemlighet

Jag känner mig förlägen varje gång Gevalias nya reklam spelas på TVn. Ändå dricker jag inte ens kaffe. Om jag hade druckit kaffe hade nog den här reklamen fått mig att hålla mig långt borta från dessa sorter, för att inte förknippas med reklamen. Borde de inte ha gått tillväga på något annat sätt när de skulle lansera de här kaffesorterna?

Growing up

Var på Grönan med Tioåringen för några veckor sedan. Tioåringen ville absolut gå i Lustiga huset. Det är roligt och ganska enkelt. Jag peppade henne att testa de rörliga trapporna vid ingången. Jag förklarade och visade, men hon - och jag! - fick ändå panik och jag höll på att fånga henne i luften när personalen stängde av trappan och vi gick upp. Tioåringen var helt förstörd, precis som jag. Det lär vi inte prova på många år igen. Ännu en gång funderar jag över hur gammal jag var när jag lärde mig det. Måste varit tonåring i alla fall. Inte tusan minns jag att de stängde av trappan på 70- och 80-talet. Då var det en kamp. Den som gav sig in i leken fick leken tåla. Inte minns jag några tålmodiga föräldrar som gick bakom och försökte ledsaga heller. Man klängde sig fast för livet. På något sätt gick det.

Fast jag förtränger så mycket.

Min mamma påpekar att det var tio år sedan hennes mamma dog. Jo, jag minns.
- Och strax innan det var det pappa.
- Nej, morfar dog för länge sedan. Det måste ha varit i början av 90-talet. Eller slutet av 80-talet.
- Nej, men det var väl bara 13 år sen eller så.
- Nej, det kan inte stämma.

Senare kommer ett sms från min mamma. Hon har kollat upp det hela. Det var ca 25 år sedan min morfar dog. Hon har läst sina minnes-/dagboksanteckningar nästan 30 år bakåt. Hon kommenterar bara krasst att hon förstår om jag kan behöva gå i terapi för att bemöta min uppväxt. Vilket liv vi levde.

Ja, vilket liv det var. Kaotiskt på många sätt. Ändå är väl allt relativt. Jag vet ju aldrig hur andra har det - och vad som egentligen kan betraktas som normalt...

Restriktiva åtgärder

Läkaren vill inte skriva ut någon penicillin, även om Tioåringen har streptokocker.
- Nä, vi skriver inte ut det för halsfluss ens längre. Bakterierna blir ju resistenta.

Jahapp. DDå är det nog bara att se fram emot att fortsätta bolla det emellan oss. Nej, visst ingen dör. Vi är bara väldigt uttråkade på att vara hemma nu.

Ska vi slå vad

Jag är ganska säker på att Tioåringen har scharlakansfeber. Hon har alla symptom för det.

The rights

Jag går igenom Tioråingens material som skickats hem från skolan efter terminen slut. I en skrivbok finns hennes dikt från FN-dagen. Hon berättade om den för mig när det begav sig, men nu kan jag läsa hela. Den är bra.

"Alla barn ska ha de bra, och gå i skola var da. Inget barn ska behöva arbeta med tex hö eller gå me i krig och dö. Ett barn ska ingen slå eller klå. Om ett barn har ont eller är i magen hård, så har den rätt till sjukvård. En vuxen ska ej vara jättelat, för barn har rätt till mat. Om vuxna kommer ihåg hatten, får de inte glömma att ge dig vatten. Ingen ska dig mobba, och du ska inte jobba."

Power of the people

Det senaste året har jag fått hem tre brev från Posten. Där har det stått att de har sett att på brev som jag har skickat så har det suttit förfalskade frimärken. (Det torde inte vara så svåra att förfalska numera, då det är som klistermärken.) Var har jag månne köpt mina frimärken? Jag har svarat och angivit mitt lokala postombud. Nu fick jag hem ett besked om att Posten har skrivit nya avtal. Det ombudet ska inte finnas kvar längre.

The almighty

Vi tittar och tittar, men inte går det att se något av någon månförmörkelse. Det går inte ens att se någon måne. Solen lyser mäktig och stor. Jag märker knappt att solen är borta ur synfältet under natten; det är så kort tid just nu.

Det är många som ser solbrända ut just nu; kassörskan på Ica, min kollega, en bekant, en sköterska. Jag frågar om de har varit utomlands, men icke. De har bara suttit i solen här hemma.

Pointless

Pallrar mig iväg till vårdcentralen med Tioåringen. Febern håller i sig, likaså huvudvärken och det onda i halsen. Jag vill att de tar ett halsprov, för att se om det finns bakterier, men även ett blodprov, för att kolla efter andra infektioner. Jag peppade Tioåringen för att ta bägge, men hon ville inte prata om det.

Min pappa kommenterade det hela över telefon:
- Vissa saker bara måste man ju göra.
Ja, men kära pappa, hur tvingar man en tioåring att gapa när hon inte vill? Hur får man en tioåring att ta ett blodprov när hon vägrar, skriker, gråter och ylar?
- Hur gjorde vi när du var liten? säger min pappa. Då gjorde du bara det du skulle.
Ja, det var väl så. Jag minns att min mamma mutade mig ibland, med saker, men överlag protesterade jag nog inte så mycket som Tioåringen. She knows her rights as a human, and even more so; her rights as a child.

Jag peppar, jag manar, jag mutar, jag försöker få Tioåringen att våga ta ett litet stick i fingret. När sköterskan hör och ser Tioåringen bete sig så säger hon högt att hon vägrar tvinga någon - hon tänker inte ta något prov på Tioåringen. Tack för den. Jag får en släng av déjà vu; visst gjorde vi det här för någon månad sedan? Jag frågar läkaren om barn kan gå i terapi för spruträdsla, och hur länge han tror att man kan klara sig utan att ta ett blodprov. (Jag tänker att det är hans chans att bidra till att peppa Tioåringen och förklara att hon behöver ta ett blodprov, men icke.)
- Det är en bra fråga. Egentligen kan man ju klara sig väldigt länge utan att ta blodprov.

Thanks for nothing.

Till slut säger Tioåringen att läkaren får ta ett svalgprov, men inte sköterskan. Så läkaren tar en prov. Pinnen hinner knappt nudda svalget. Läkaren skrockar en aning och säger att det är ingen fara. Han ringer om det visar något, men det lär det inte göra. Och hur i hela friden kan han veta det? Det är tre ungar på förskolan där jag jobbar som har fått bekräftat bakterier efter ett svalgprov, fast de hade noll andra symptom.

Tre timmars väntan för att gå hem med uppmaningen "ha koll på febern".

Väl hemma senare hittar jag detta om spruträdsla. Nä, nä, inte tvinga. Jag tror att vi kan titta i månen efter den där vaccinationen mot fästingar...

Is it heartburn or heart attack?

Ser på Dr Oz på Kanal 9. Tioåringen har äntligen somnat en stund, och jag borde väl göra detsamma, men jag fastnar i Dr Oz beskrivning av skillnaden mellan hjärtattack och halsbränna. Alla symptom som anges för en hjärtattack var precis de jag upplevde för några månader sedan när jag hade ont i bröstet. Visst, sen hade jag alla de andra - för halsbränna - för ett halvår sedan. När jag ringde till vårdcentralen någon vecka efter mina symptom som kändes som hjärtattack så blev sköterskan gravallvarlig och tyckte jag skulle söka akut. När jag sedan sökte akut så skrattade nästan läkaren åt mig och försökte komma med väldigt många andra förklaringar till mina symptom. Jag har aldrig sagt att jag faktiskt hade ne hjärtattack. Jag säger bara att jag upplevde precis de symptom som förutsätter en hjärtattack. Nu har jag kollat hjärtat och det fanns visst inga fel. Fast jag undrar hur proven hade sett ut ifall jag hade åkt in akut direkt när jag hade smärtan i bröstet, ryggen, armen och käken.

Lustigt det där med sköterskor. Nyss pratade jag med en sköterska på Vårdguiden och beskrev Tioåringens symptom. Sköterskan var mycket allvarlig och pratade om att åka till barnakuten, kanske kunde det vara blindtarmen eller några av de andra förslagen hon kom med (personalen är väl lite skärrade att ta för lätt på saker nu). Jag sa att vi nog måste invänta att Tioåringen slutar kräkas i alla fall. Då tyckte hon att jag ändå skulle boka en läkartid till senare idag. Så jag ringde Vårdcentralen. Sköterskan där föreslog direkt att Tioåringen var förstoppad, och att vi fick komma omgående om vi alls skulle få någon tid idag, annars kunde vi ju komma imorgon.

Det enda jag hittar på nätet som passar in på princip alla Tioåringens symptom är migrän. Jag tror vi sover på saken en stund och ser vad eftermiddagen ger.

Always expect the unexpected

Skulle börja jobba vid lunch idag. Skulle ta några timmar ledigt, så Tioåringen slapp vara hemma ensam så länge, tills min pappa skulle hämta henne. På onsdag skulle de göra en heldagsutflykt.

Hörde på Tioåringen igår att hon var både tjock i halsen och snorig. Börja ana oråd.

Jag la mig vid midnatt och tänkte att jag i a f kan sova lite längre än vanligt. Klockan 5 ropade Tioåringen. Väldigt hög feber, frossa, skakade, ont i halsen - och kräktes. Nu väntar jag på att jobbet ska öppna, så jag kan meddela att jag blir hemma ett par dagar.

Ameeen, kom igen

En kollega ska åka till Spanien med man och två barn. De har hyrt en lägenhet nära Alicante. För två veckor betalar de 7000 kronor. Sedan har de köpt biljetter med Ryan Air för ca 500 kronor per pers.

Själv har jag hyrt en lägenhet i Visby. En vecka för 7000 kronor. På det tillkommer färjan, 4000 kronor.

Tjohoo.

That´s Sweden for you

+12 grader ena stunden av en dag och +29 grader en annan stund av dagen. Svala brisar ena stunden och skållande hetta nästa stund. It´s a bit hard to know what to wear in the morning...

Jag blir hellre jagad av vargar...

Min mamma frågar mig om jag inte letar efter en karl. Nej, jag har lagt ned det. Hon undrar om jag inte känner mig ensam. Nej, inte ensam. Aldrig ensam. Snarare önskar jag mig mer ensamhet. Däremot skulle det vara trevligt med fler vuxna samtal emellanåt. Min värld är fortfarande fylld till bredden av Tioåringen.

Tioåringen säger att hon har gjort ett test på internet, där man kan se vem man passar ihop med. Man ska skriva sitt/ett namn och sin kärestas/ett annat namn och så talar datorn om med hur många procent man passar ihop. Jag vill inte vara en glädjedödare, men vi pratar om hur saker funkar på internet, vem man kan mötas av, vad man bör förvänta sig, vad facebook egentligen är för något, och då känner jag mig tvungen att även förklara hur ett sånt test funkar - eller snarare inte funkar.
Med det inte sagt att hon/man inte bör fortsätta roa sig med att göra liknande tester. Herregud, det gjorde jag väl rätt ofta i hennes ålder.

Då berättar Tioåringen att den enda gången hon fick fram 100% var när hon skrev in mitt och Musikmannens namn. Sedan frågar Tioåringen hur jag träffade Musikmannen, och efter det frågar hon hur jag träffade Pappan. Jag kan knappt minnas det själv, jag måste ta steg bakåt i minnet för att komma till början. (Och VARFÖR kommer alltid dessa fundamentala frågor sent på kvällen?)

Dagen efter hör Musikmannen av sig, som på en given signal. Det var ett halvår sedan sist. Han vill visst inte släppa taget helt. Jag vet inte hur jag ska klargöra min ståndpunkt tydligare, utan att vara taskig...

What can I say...

Min pappa frågar vad Tioåringen kan äta på Eskilstuna zoo, när de ska dit. Jag säger: det finns en texmex meny, men de har också glutenfria pannkakor.
- Jaså, har de pannkakor också?
Ja, fast jag tänker att det kanske kunde vara bra hon Tioåringen åt lite grönsaker istället.

Just nu tänker jag på det där avsnittet med 2½ män där grabben, Jake, är förstoppad och "hemhjälpen" tillslut ger honom plommonjuice, vilket gör att det släpper på trycket. Jake ät nästan bara pizza, pannkakor, kakor, hamburgare...

Om vi ska någonstans, eller Tioåringen behöver matsäck, vad skickar jag med? Pannkakor. Om vi är ute någonstans och ska äta, vad finns det som hon kan äta? Mc Donalds, Pizza hut, taco bar. Och det är vad hon har ätit de senaste fyra dagarna. Känns inte hälsosamt. Kanske är det vad de flesta tioåringar äter ganska ofta, inte bara de som har allergier? Inte för att det skulle kännas bättre om det var så.

Ett annat liv

Min mormor hade flera bostadsrätter på Strandvägen. Mina föräldrar ville inte bo där. De gjorde revolt. Den som lever lär. Tänk om vi haft de bostadsrätterna kvar, med utsikt mot vattnet. Sedan flyttade mormor från Strandvägen till Norrtälje och sedan till Värmdö. Hon var en rastlös själ. Hon planterade mycket, men kunde själv inte rota sig. Ett barn för alltid märkt av kriget.

Ett gott betyg

Vi såg på clownen Manne idag. Tioåringen ville det. Det är nostalgi. Småkusinerna skulle med, men det blev inte så. Två jämnåriga kompisar följde med istället. Jag visste inte vad de skulle tycka. Going our on a limb. Eller som Manne uttryckte sig: "Har man sagt a så får man säga b så får vi c hur d blir med d". Kompisarna hade dock aldrig sett Manne och skrattade gott, så det var lyckat. Kompisarna vägrade sedan att besöka en bajamaja, där både Tioåringen och jag kissade. De höll sig hellre. De hade aldrig sett en bajamaja tidigare. Sedan tog vi ett spontant biobesök inne i stan. På vägen hem säger kompis nr 1:
-Jag önskar att dagen gick om.

Den som är stark måste också vara snäll

Jag åker buss med Tioåringen och två av hennes vänner. När vi passerar i närheten av där vän nr 1s mamma arbetar säger vän nr 2 säger till vän nr 1:
- Titta, jag såg din mamma där borta!
- Nähä!?
Vän nr 1 vänder sig till Tioåringen.
- Är det sant?
Tioåringen sitter tyst och suger på orden, vet inte exakt hur hon ska uttrycka sig. Vän nr 2 skrattar och säger:
- Tioåringen gillar inte att ljuga. Jag skojade bara!

Ignorance is bliss

Behöver en ny mobbe. Känns som att jag inte har någon susning vad jag ska välja. Vill helst ha en old style vikbar, som döljer/skyddar skärmen, med knappar att skriva med. Har tittat på iphone i några månader nu, men kan inte förmå mig själv att välja en sån. Tittar nu på HTC wildfire, men hör av flera att det inte är någon hit. Nähä. Sony E Xperia har jag hört både ris och ros om, men den ser inte så tilltalande ut. Det finns nästan enbart touch screen telefoner att välja bland. Jag vill inte ha en sån. Jag är rädd att den kommer att knäckas ganska snabbt. Jag har min mobbe i byxfickan hela dagen. Jag kryper på golvet, jag har barn i famnen, jag leker i sandlådan, jag är ute i regn och snö och sol. Betvivlar att den skulle överleva. Sony E elm pearly rose då? Kan jag välja en sån, tro?

Here we go

Tioåringen frågar hur jag skulle reagera om hon skaffar ett konto på Facebook. Jag kontrar med att fråga varför hon skulle vilja ha det.
- Alla i klassen har det.
- Det tror jag faktiskt inte, men okej; vad använder de Facebook till?
Diskussionen slutar med att hon inte längre är så intresserad av Facebook.

Tioåringen har också blivit introducerad till "Moviestar planet" av några kompisar.
- Typ alla i klassen använder det.
En dag står jag bakom henne när hon använder sidan. Flera okända perosner har blivit vän med Tioåringen. En har angivit att han är man och femton år äldre än Tioåringen. Känns inte okej. Så vi diskuterar det. Tioåringen tycker inte att det är märkvärdigt. Sedan stöter hon på några personer, både flickor och pojkar som är helt störda och skriver otrevliga kommentarer. Jag frågar hur det kändes. Inte bra. Nu vill hon inte vara där alls mer. Hur hittar man en balans?

På det senaste kalaset hemma hos en killkompis ville killarna se en specifik film. Jag undrar vad det var för film. Tioåringen hade aldrig hört talas om den tidigare.
- Fast det var inte så konstigt att killarna ville se just den filmen. De vill se snygga tjejer och det fanns flera snygga tjejer i den filmen.
Jag blir lite paff. Snackar de om sånt redan?

När började jag att snacka sex? När höll vi på med heta linjen? Vi var väl typ 10-11 år då. Det känns väldigt tidigt.

(Jag visste inte att heta linjen började så här.)

Ingen klocka ringer mer

Skolavslutningen är avklarad. Tioåringen blev utsedd till årets hjälte inför alla elever i hela skolan. Varken hon eller jag visste att det skulle ske. Så lärarvikarien lyssnade alltså till vad jag sa, mer än jag trodde. Kul!

Sedan sjöng alla "ingen klocka ringer mer". Vilket jag även förra året tyckte var en aning missvisande. Eftersom att det verkligen inte ringer någon klocka längre. Den används inte alls. När jag var barn var det klockan vi lydde. Är det för att alla årskurser hade rast samtidigt, och nu är de uppdelade, eller varför har de egentligen slutat använda klockan?

Weird is as weird does

Tioåringen kommer in från gården och skrattar för sig själv.
- Vet du vad, mamma?
- Nä vad då?
- Annika och jag gick och pratade med varandra om lite allt möjligt, så började vi ställa frågar till varandra.
- Vad då för frågor?
- Ja, men du vet, om kollot, och om allt möjligt.
- Jaha...
- Och jag kan lova att Annika inte var beredd på den fråga jag ställde...
- Nähä, vad var det då?
- Jag frågade: Om du träffade en tjej på kollot som du blev kompis med och sen visade det sig att hon var leb och frågade dig om ni skulle bli tillsammans, vad skulle du svara då?
- Eehh, jaha...vad sa Annika då...?
- Hon bara stod och visste inte vad hon skulle säga och gjorde konstiga ljud. Tillslut sa hon att hon skulle säga till tjejen att hon skulle gå och doppa huvudet i vattnet, så skulle hon gå och bada och aldrig träffa den tjejen igen.
- Jaha du.

Jag skrattade gott åt stackars Annikas reaktion.

Snubblande lika

Många diskuterar användandet av orden "de" och "dem". Under min tid som lärarstudent läste jag många texter, både från andra lärarstudenter och från grundskoleelever. Väldigt många 80-talister skrev hela tiden "dem" där det borde vara "de". En av mina äldre lärare påpekade att det måste ha brustit någonstans i skolgången hos dessa människor. Själv tycker jag inte att det är särskilt svårt att använda orden de/dem. Fast jag kanske lurar mig själv, vad vet jag. "Dem" är ett ord jag rätt sällan använder. Tioåringen började också att skriva "dem" överallt där det borde vara "de" för något år sedan, men jag korrigerade henne och vi diskuterade skillnaden. Numera skriver hon aldrig "dem". Jag kunde dock inte ge något vettigt exempel på när det faktiskt lämpar sig att använda ordet "dem".

Du gamla, du väna, du glädjerika

Jag tänkte Skansen, men väninnan M förslog ett dopp vid Hellasgården. Det var ett bra förslag. Det blev en skön dag. Ett perfekt slut på en skön helg.

Life is like a box of böngroddar

You never know what you´re gonna get.

Tioåringen frågade förra veckan personalen i skolans matsal var gurkan kom ifrån, men de visste inte. Så hon åt den inte. Jag frågade kökspersonalen på jobbet var gurkan kom ifrån, men ingen visste. Så vi åt den inte. Förra veckan var det gurka. Nu är det böngroddar. Det är läbbigt att läsa om ehec. Nothing good can come of eating böngroddar liksom. Who knows what´s next.

Difference of opinion

Femkamp på Grönan står på schemat. Min pappa säger:
- De öppnar 12, när ska vi mötas?
- Under högsäsong brukar de öppna 11.
- Nä, det tror jag inte.
- Okej, vi träffas 12.30.

Senare kommer ett sms från min pappa:
- De öppnar 11.

Jag skrattar. Han må veta mycket, men han vet inte alltid bäst. Även om Tioåringen har honom på den högsta piedestal som finns.
- Jag har ju jobbat på Grönan, och de har inte ändrat öppettiderna sedan dess.
- Va, mamma, har du JOBBAT där?? DET har du aldrig sagt till mig!!
- Jo då, nästan varje gång vi är på Grönan, men du har väl glömt bort det.
- Vad då, vad gjorde du där då?
- Stod vid hjulen, där man kan vinna mjukdjur.
- Du jobbade i paradiset alltså?

Tvångstjänst

Väl hemma ska jag parkera bilen. Har inte nyttja gästparkeringen på säkert ett år. Inte sedan det nya systemet med mobiltjänst installerades. Så jag ringer. Inte bara ska jag betala för att parkera, en kostnad som jag dessutom måste stänga av själv när tiden är slut - de kan liksom inte sätta upp t ex tre timmar. Eftersom det är första gången jag nyttjar tjänsten måste jag också registreras, vilket betyder att de startar ett konto åt mig. Kontot kostar 39 kr per månad, och även detta måste jag säga upp själv. Dessutom måste jag ha ett betalkort för att kunna starta kontot. Skämtar de? Jag tackar nej och parkerar hellre på gatan, även om det är långt bort.

Hur kan det vara tillåtet att lägga upp ett konto som man själv måste säga upp? Borde det inte funka på samma sätt som en tidningsprenumeration; när det är slut så måste man istället säga till att man vill FORTSÄTTA, inte bli debiterad mer som man inte bett om att få.

Not like riding a bike

Väl ute i bushen på Barnens ö finner jag mig extremt kissnödig, så jag sätter mig på huk i ett snår. Tioåringen vill göra detsamma, men klarar det helt enkelt inte. Vet inte hur man gör. Faller nästan pladask. Ja, hon har väl inte behövt göra det sedan hon var fyra eller så. Fast det lär väl vara bra att kunna till kollovistelsen.

På vägen hem spelar radion högt i bilen. Någon kanal kör hur många bra låtar som helst. Jag känner igen nästan varenda en och Tioåringen diggar dem. Eurythmics, Cyndi Lauper...
- Åh, vilken bra! Den är från 80-talet.
Tioåringen tittar på mig, sen på displayen.
- Ja, det står oldies där.
Jag tittar. Kanalen är Vinyl. Känner mig uråldrig.
- Jaha, så det är det jag är; en oldie.
- Nää...
Tystnad.
- Hur mycket fyller morfar i år?
- Du vet, tjugo år äldre än mig.
- Aa, just de.
Tystnad. Vi diggar musiken rejält.
- Mamma, i början av 80-talet, hur gammal var du då, lika gammal som jag, eller hur?
- Ja, precis.
Earth, wind and fire, Petshop boys, Roxette...
- Men mamma, hur kommer det sig egentligen att all musik från 80-talet är mycket bättre än den musik som finns idag?
- Tycker du det? Hur menar du, hur är den bättre?
- Jag vet inte, det är liksom härligare.
- Tjaa, jag vet inte heller riktigt, men jag tycker att nästan all musik som gjordes på 80-talet, eller strax innan och efter, är något av det bästa som finns inom musik. Kanske är det för att det känns mer som RIKTIG musik.
- Hur då?
- Ja, det låter liksom som att de verkligen spelar gitarr, det låter inte som att det är gjort på datorn, eller jag vet inte riktigt...

Just like riding a bike

Tioåringen ska till kollo i sommar. Hon vill åka, men är rejält fylld av hemlängtan i förväg. I sann pedagogisk anda planerar jag en dagsutflykt för att besöka kollogården och se hur det ser ut, så att Tioåringen känner sig tryggare när hon väl kommer dit om ett par månader. Så jag bokar en hyrbil över dagen. När jag ska hämta bilen så kommer jag på mig själv med att undra vilken pedal som är vilken. Det var länge sedan jag körde nu, och då var det automat. Jag kan inte gärna fråga på hyrstället, då skulle de nog inte gärna släppa iväg mig med bilen. När jag väl sitter i bilen med fötterna på pedalerna så finns ingen tvekan, vilket känns tryggt. Däremot blir jag förvirrad när jag inte ser något hål för nyckeln. Hur ska jag starta bilen? Tar fram instruktionsboken och slå upp sidan med rubriken "att köra" (tur att jag inte är den enda som kan undra). Det finns ett hål på instrumentbrädan där hela dosan; låsknappar och allt, ska stoppas in. Sedan trycker jag till den och motorn startas. That´s a first for me.

I am an excellent driver. I drive slow on the driveway.