Musik är livet

Tanken på resan till Kanarieöarna för två månader sedan kan kan fortfarande få mig att dra djupa andetag och slappna av. Nu kan jag skratta åt den helt galna bussresan från södra delen av Gran Canaria upp till Las Palmas. Vilken färd, vilken galen man. Tur att inte bussen välte.

Senare samma dag lyssnade Nioåringen på sin spelare och sa till mig:
- Mamma, vad får dig att känna dig fri?
- Tjaa, jag vet inte vad du menar riktigt...när jag cyklar eller simmar...
- Alltså så där fri att du kan säga det här är mitt liiiiiv! och hoppa omkring i din lägenhet och springa runt och leta monster under sängen.
- Eehh, okej...
- Ja, men alltså...
- Jaa...då skulle jag säga musik.
Nioåringen log nöjt.
- Det skulle jag också säga.

Less

Varje vardagsmorgon torkar jag frustrationstårarna ur ansiktet innan jag kliver in på jobbet. Det har ingenting med jobbet att göra. Jag älskar mitt jobb. Det är nog det roligaste jobb jag någonsin haft. Till viss del har väl tårarna med tid att göra, och inre prestationsångest. För lite tid, och för mycket ångest. Mest av allt har förstås tårarna med Nioåringen att göra. Vi nöter så extremt mycket på varandra. Det finns ingen utväg, vi kommer inte ur det. Nu ska jag försöka ge oss mer tid. Tid så att vi slipper känna någon press. Tid så att vi hinner prata. Tid så att vi hinner mysa tillsammans.

Det underliga är att när vi väl har tid, då vill vi göra annat. Det där att vara nära, att umgås, att mysa, det är bara något onåbart som vi strävar efter, men egentligen inte har något behov av att nå fram till - för det är konstant närvarande utan att vi uppskattar det tillräckligt mycket. Tror jag. Känns det som.

Vad har jag gjort med mina helgdagar denna gång? Igår hängde vi i Farsta centrum med en stressad Pingu. När vi väl skildes åt var det Nioåringen som stressade på mig med sina eviga nej. Nej, nej, nej, inte göra det och inte göra så. Inte ens när jag äntligen satt i frisörstolen och fick min välbehövliga klippning kunde jag slappna av, för då klättrade Nioåringen på något som hon inte fick röra. (Ja, kanske har jag misslyckats totalt i hennes uppfostran.)

Idag har jag lagat frukost, vikt tvätt, städat hos hamstern, tvättat, bäddat, plockat undan, lagat lunch, fått hit en kompis till Nioåringen, handlat med barnen i släptåg, betalat räkningar, dammsugit, städat hos guldfisken, bloggat, lagat middag, skurat golvet och diskat. Ändå är det minst tre saker till jag önskar att jag hunnit göra. No fun and play makes...

Jag bryr mig om Nioåringen och jag bryr mig om mina vänner. Jag bryr mig om mina släktingar och deras familjer. Jag bryr mig om mina husdjur, Nioåringens vänner och familjer, mina kollegor, barnen på jobbet och mina grannar. När fan ska jag börja bry mig om mig själv?

Hugaligen

Ser TV-reklam för en tandborste. Speakerrösten säger att vi rekommenderas att byta tandborste minst fyra gånger per år. Jag tänker: usch! Jag byter säkert minst 6-8 gånger per år. Det började jag dock inte med förrän jag var i 20-årsåldern. Jag minns barndomens nednötta och spretande tandborste, som väl inte byttes på flera år.

Emmas pappa är (inte) här

Reklamen om förskolegruppen som sitter och sjunger namnsången är på pricken så jag har det om dagarna. Det är en skön reklam, men det tog rätt många glimtar av den innan jag fattade vad det egentligen var reklam för.

Närvarande föräldrar, intresserade föräldrar, engagerade föräldrar, halvtidsarbetande föräldrar, idealiska föräldrar, skulle vara trevligt att ha. Fast jag gillar de föräldrar jag möter på mitt jobb. Jag ser att de flesta kämpar.

Sassa brassa mandelmassa

Nu har jag följt hela uttagningen för Idol. Känner att jag nästan måste titta på de första programmen där de tävlar också. Den där Jay är ju urläcker...

Kom igen Fredrik

Maria som minister ansvarig för miljön. Det funkar väl?

Wrongly raised

Stödet för SD ligger främst hos ungdomar, säger en ung bekant. Tittar man på resultatet från Skolvalet, så är jag väl benägen att hålla med. Deras röster höjs nästa val. Be aware.

Can´t live with them, can´t live without them

Väninnan I skriver av sig om ansvaret som män bär för det mänskliga klimatet i vårt samhälle. Det är bra skrivet.

Tänker man på det för mycket så blir det svårt att leva. Om man inte vill leva i ett förhållande med en kvinna, alltså.

Gör din röst hörd

- Vet du vad det är för dag idag? frågar jag Nioåringen.
- Eehhmm...nittonde september...vad då, vad är det med det?
- Idag är det valdagen.
- Är det idag?
- Ja, så imorgon kanske folket har valt en ny, en annan regering.

Fast jag tror faktiskt inte det kommer bli så. Jag tror inte att röran kommer att få tillräckligt många röster. Ändå hoppas jag det.

Pratar med Pingu. Han frågar vad jag ska rösta på.
- Det jag alltid har röstat på, för att jag tycker att de är bra. Jag har röstat på dem sedan jag fick rösta första gången, när jag var 18 år. Visst, jag håller inte koll på ALLT de gör, men jag röstar heller inte bara slentrianmässigt.
- Jaha, men de är ju ingen idé att rösta på dem.
- Vad ska du själv rösta på?
- Tror det blir sossarna. Inte blir det blått i alla fall.
- Och inte SD...?
- Nä, fy faaan, någon måtta får det vara!
- Vad bra.
- Ja, fast det verkar ju finnas många idioter som kan rösta på dem, så det finns ju en chans att de passerar spärren och kommer in...
- En risk. Det finns en risk.

I like to move it, move it

Barnen i åldrarna 2-5 år på förskolan verkar alla vara bekanta med låten från Madagaskarfilmerna. Jag hör dem sjunga den ibland på dagarna. Det får mig att fundera över varför vi inte spelar sådana låtar på förskolan. Visst, vi dansar loss, men mest till Pippi Långstrump och andra låtar.

Lördag, sen eftermiddag, på tuben mellan förorten och city. En kille, ca 25 år, sitter intill mig och pratar med någon i telefon. Någon vill ha med honom ut ikväll, men han är tveksam.
- Jag ska hem en stund först i alla fall. Jag måste ladda lite...ehh...jag ringer dig...senare... Vad då? Nej, alltså...ladda mitt batteri...

Då inser jag hur mycket jag saknar det. Att gå ut alltså. Jag saknar det så att det värker i kroppen. Mest av allt saknar jag att dansa. Jag saknar det förvånansvärt mycket. Tänk att få göra det...i alla fall en gång i halvåret...

Olika förutsättningar

Är på Kulturskolan med Nioåringen. Hon har börjat på en kurs där. Jag väntar i lokalerna utanför rummet för kursen. Där jag sitter samlas föräldrar och barn för ett prov-på-pass med gympa och dans. Barnen ser ut att vara ca 6-7 år gamla. Det är en övervägande del tjejer bland barnen (och bland föräldrarna med för den delen). Bland barnen har i princip alla tjejer rosa kläder. Några har balettkjol, men de flesta har tights. Genom tightsen kan jag se att en handfull barn också har stringtrosa.

På väg ifrån Kulturskolan möter vi en klasskompis till Nioåringen. Hon lär sig spela klarinett på skolan. Hon är dock alltid försenad, så hon hinner inte vara med många minuter av lektionen. Senare frågar Nioåringen hur en klarinett egentligen ser ut. Jag försöker förklara (jag spelade dessutom också klarinett på Kulturskolan när jag var nio år). Nioåringen funderar och säger sedan:
- Jaha, du menar ungefär som en sån som Bläckvard i Svampbob har?
- Ja, precis.

Out of context

När jag tar foton på barnen på förskolan så försöker jag att fånga deras lärande. Jag tar bilder som visar situationen, vad som händer, hur barnen agerar, hur de använder sina olika "språk" utan att tala med varandra. Oftast fokuserar jag på ett visst barn, men då blir det naturligtvis nästan alltid även andra barn med på bilden. När jag dokumenterar genom att skriva ned vad som hänt i situationen så utgår jag från det barn som jag har fokuserat på, med det andra/de andra barnen som motpol i situationen, för att kunna se hur lärandet - de livslånga kunskaperna - uppstår, i kommunikation med andra.

Det känns inte bra i magen när mina kollegor sedan använder samma bilder, de bilder jag tagit och dokumenterat utifrån en situation, men skriver till sina egna ord och hittar på vad barnen säger till varandra, enbart för att ha något att visa för föräldrarna. Då har de missuppfattat det här med dokumentation, tycker jag.

Shit

Hur många bajsblöjor byter jag på en dag? 4-7 stycken ungefär. Hur många blöjor (inkluderat enbart kissblöjor också alltså) gör vi av med på en dag, bara på min avdelning? 30 stycken ungefär, skulle jag tro. Vi kastar en enorm säck varje dag. Typ 150 stycken blöjor per vecka. Hur många blöjbarn finns det i Sverige...? Jag kan inte ens föreställa mig det avfallsberg som vi skapar. Med blöjor som innehåller gelé och svårnedbrytbara ämnen. Hur ser sophanteringen ut? Bränns de upp?

Ett planeringsmöte för att komma fram till en plan över hur vi ska lägga upp vårt planeringsarbete

På baksidan av Lärarnas tidning nr 13/2010 läser jag om Knut Lindelöf som har skrivit boken "Tack för idag, slut för idag".

"Ett fritt skolval skulle leda till kvalitetshöjning var tanken. I stället blev det tvärtom, enligt Knut Lindelöf.
— Om du kan välja bort din närmaste skola så behöver du heller inte ställa krav på att den ska vara bra. Så enkelt är det. /.../
Som biträdande rektor hade han aldrig möjlighet att påverka, tvärtom upplevde han sig konsekvent motarbetad av sina tre sista rektorer. Han beskriver chefer som är respektlösa inför demokratiska rutiner, som offentligt kränker medarbetare, som avleder kritik genom att bjuda på godis och som smygsuper whisky i arbetsrummet. Och som, framför allt, fokuserar på yta i stället för innehåll.
— Resultatet blir att skolan vänder sig utåt, med en flummig omvårdnadsfilosofi, i stället för inåt, med fokus på vad som händer i mötet mellan lärare och elev.
Exempel på detta menar han är rektorer som tror att det går att driva en skola genom att acceptera pappersarbetet som verksamhetens kärna.
— Det är åt helvete för mycket administrativt arbete på skolorna, framför allt med alla dessa handlingsplaner.
Knut Lindelöf är övertygad om att utarbetandet av planer har blivit en form av kollektiv skolterapi.
— Det spelade ingen roll vad det stod i dem, det viktiga var att alla var med och diskuterade. En av mina skolor hade till och med utarbetat en plan för kontinuerlig uppdatering av alla planer."

Under fyra års tid har jag hört en mängd olika lärare hävda att de egentligen skulle behöva en adminstrativ assistent. De går på knäna av allt pappersarbete. De vill spendera tid med barnen/eleverna. Jag börjar redan känna likadant i förskolan. När jag får interagera med barnen och vara med dem när de upptäcker världen då har jag en varm och bra känsla i magen. När jag måste stressa runt som en yr höna för att få ordning på alla papper och springa på alla möten, så förlorar jag kontakt med kärnverksamheten och arbetet känns inte alls lika inspirerande. En av mina kollegor pustar ut under dagen och med hopplös ton i rösten undrar hon hur vi ska få tid till först planering, dokumentation och reflektion när vi inte ens har tid för pedagogik, då den dagliga omsorgen tar så otroligt mycket tid. Vi får väl planera för det...

Heading for the wall

Nioåringen har varit sjuk i nästan en månad. Hon har varit i skolan två dagar i veckan sedan skolan började för snart fyra veckor sedan. Hon har fått hostmedicin, men hostan ger sig inte. Den avtar emellanåt, men återkommer med ökad styrka. (Makalöst nog kan hon sova på natten!) Den gångna veckan har hon hostat och snytit ut gröna slemklumpar stora som femkronor. Jag har aldrig varit med om något liknande. Grönt är i alla fall lika med baktierier i min bok. Så i veckan var vi hos läkare. Jag föreslog begynnande bihåleinflammation. Eftersom Nioåringen inte har haft någon nämnvärd feber så kunde läkaren inte göra mycket. Läkaren tyckte att Nioåringen kunde gå i skolan, fastän jag berättade om femkronorna som kom ut under dagens lopp. Som tur var togs det tillslut en baktierieodling på Nioåringen i alla fall.

Igår kom svaret; streptokocker. A mother knows these things (and a doctor should too). Det var bara att hämta ut penicillin. Förlåt, alla som vi träffat under de senaste veckorna, hoppas att ni inte blivit smittade.

Så uppstod då dilemmat. Ett dilemma som fick min lilla värld att rämna. Nioåringen vägrar ta medicinen. Totalvägrar. Utan rim och reson. Hon vill inte, och då behöver hon inte. Nej, hon vill inte fortsätta vara sjuk, men hon vägrar ta medicinen, den smakar säkert äckligt. Det lär bli värre, gå ned i lungorna och hon får då ta värre medicin. Spelar ingen roll. Sedan börjar det värsta bråket vi någonsin haft. Diskussion, hot, mutor. Ingenting biter. Grejen är att det finns faktiskt inget val i den här frågan. Det finns bara ett alternativ, och det är att ta medicinen. Så, det blir en maktfråga.
- Du kan inte tvinga mig.
- Jo, jag kan faktiskt det.
Bittra tårar. Hon bölar för att hon vet att jag kan använda min makt - och jag bölar över möjligheten att jag kan bli tvingad att använda mig av min maktposition. Jag bölar också över frustrationen och över bådas vår utsatthet. För det är i en sån här situation som det blir smärtsamt uppenbart att vi inte har någon annan än oss själva. Nioåringen har ingen annan vuxen att vända sig till, som kan stå vid hennes sida när hon känner sig utsatt för att jag är emot henne. På samma sätt har inte heller jag någon annan vuxen att vända mig till, som kan resonera på ett annat sätt än jag. Ingen finns vid vår sida och kan bidra till att lösa konflikten.

Efter mer än en timme kapitulerar Nioåringen. Hon vägrar att jag ska tvinga i henne medicinen. Hon ska ta den själv, mot sin vilja. Hon sitter framför medicinkoppen i en kvart och gråter stora tårar. Mitt hjärta värker för henne, men vid det laget är jag också så fylld av förakt och förlamande frustration att jag knappt kan känna några kärleksfulla känslor alls. Vilket får mig att avsky mig själv. Tillslut tar hon medicinen, och efter en liten grimas torkar hon tårarna och säger käckt:
- Det smakade inte så illa...
Själv är jag totalt urlakad. Jag är mentalt nedbruten. Musten har helt sugits ur mig och jag känner hur jag faller in i gamla depressionsmönster. Jag slutar prata, jag kliver in i ett hålrum inuti mig själv, omvärlden försvinner, mörkret sluter upp omkring mig, jag mister viljan att leva. Jag avskyr mig själv, och jag avskyr mig själv mer för att jag ens snuddar vid känslan av att avsky Nioåringen. Så jag fokuserar på att bara avsky mig själv.

To care or not to care

- Nu kan jag i alla fall släppa tankarna på jobbet när jag är hemma, till skillnad från när jag var ung och ny, då tog jag med mig alla tankar och all oro för barnen och alla bekymmer på jobbet med mig hem, säger min kollega som jobbat inom förskolan i över 30 år.
Ja, jag har lärt mig att försöka göra detsamma. Jag lyckas inte helt. Visst tänker jag på de flesta av "mina" barn när jag är ledig, men jag är aldrig direkt orolig för dem. Kanske för att de flesta barn som jag just nu jobbar med verkar leva i rätt harmoniska familjer. Det var värre när jag jobbade i skolan, då tänkte jag ofta på och oroade mig mycket för barnen i klassen under min lediga tid. Nu försöker jag att lämna kvar de tankarna på jobbet. (Istället fylls mina tankar på fritiden nu av inspirerande tankr, om hur jag kan få verksamheten kan växa. Även dessa måste jag försöka dämpa, då jag inte vill arbeta oavlönad på min fritid.)

Aningen förvånad blir jag dock när det uppstår en diskussion på förskolan om huruvida vi i personalen borde bry oss om ifall ett barn är närvarande eller inte. När ett barn inte dyker upp en dag så undrar jag var det barnet håller hus. Kanske är det läraren i mig som undrar över närvaron, men jag tänker också på om det har hänt något eller om barnet har fått en sjukdom (som kanske kan tänkas sprida sig på avdelningen). Samtidigt vet jag ju att det är frivilligt för föräldrarna att ha sina barn på förskolan, så vi hör inte av oss och manar på någon att komma. (Dessutom är det ofta så att med en förminskad barngrupp blir arbetet lättare och de barn som är närvarande får mer utrymme i verksamheten, but that is beside the point.)

Är det så att ett barn är borta i mer än en vecka så börjar jag naturligtvis att undra. Har det hänt något? Efter en vecka tycker jag att vi bör höra av oss och ta reda på anledningen till att barnet inte är närvarande. Det anser dock inte en övervägande del av personalen. De flesta anser att det ligger i föräldrarnas intresse att höra av sig. Vi på förskolan ska inte bry oss. Vilket jag tycker går stick i stäv med att vi uppmanar föräldrarna att ta del av verksamheten och respektera våra tider.

Skulle jag som förälder bli irriterad om någon från förskolan ringde för att höra hur vi har det, och när vi kommer tillbaka, om mitt barn varit borta därifrån i över en vecka? Nej, jag tror inte det. Jag skulle nog bli glad att de bryr sig. Det skulle nog göra att jag respekterar personalen mer. Fast det kanske jag är ensam om.

Demokratisk uppfostran

Med flera andra som arbetar inom förskolan diskuterar vi ihop med en föreläsare hur vi bör bemöta föräldrarna till barnen på förskolorna. Vi är rätt eniga om att vi inte kan förändra föräldrarna, det är inte vår uppgift att uppfostra någon vuxen. Däremot är det många som tycker att föräldrarna borde uppfostra sina barn bättre. "Bättre" är då något subjektivt, eftersom de flesta i personalen lägger sig på olika nivåer av gränssättning. Jag håller dock absolut med om att när en förälder kommer till förskolan med ett barn som har med sin en leksak, eller har på sig glitterskor eller andra saker, enbart p g a att (som föräldrarna uttrycker det) föräldern inte orkar ta striden och visa att det inte är okej - utan lämnar den uppgiften till oss i personalen - så behöver föräldern tänka över sitt föräldraskap och själv lära sig att sätta gränser.

Föreläsaren - som är en del av min mammas generation - berättar hur det såg ut när hon var liten.
- Min vilja fanns uppe i en tall någonstans. Jag skulle synas, men inte höras. Så klart har jag uppfostrat mina barn - de som nu kommer som föräldrar - i en annan anda. Det var ju därför vi stod på barrikaderna och tågade i demonstrationståg; för att barnen skulle få yttra sig och kunna stå upp för sin åsikt. Därför kommer dagens föräldrar att ifrågasätta många saker. De tiger inte stillasittande och ser på, de vill veta hur det går till i verksamheten. Vilket ju är bra. Då måste vi också ha på fötterna när vi ska berätta hur vi arbetar.

Så har jag också fostrat Nioåringen, eller jag försöker i alla fall. Hennes åsikt och vilja ska tas hänsyn till, hon har rätt att vara delaktig i de beslut som tas rörande hennes liv och hon ska ha val att välja mellan. Vilket inte alltid är en bra sak. Som t ex när blodprov måste tas vid läkarbesök.
- Mamma, du säger att jag inte måste göra något mot min vilja. Jag vill inte ta någon spruta, alltså behöver jag inte det. (Ärligt talat så tror jag att Nioåringen måste gå i terapi för att komma över sin spruträdsla.)
- Vissa saker måste man göra, oavsett om man vill det eller inte. Vissa saker måste vuxna bestämma, tills dess att du är myndig och kan bestämma själv. Jag vill att du ska må bra, och om du gör ett val som går emot det, då måste jag bestämma över dig.

Cutting loose

Det känns hemskt när nära väninnors mammor dör. Det har hänt några gånger i mitt vuxna liv. Det är svårt att ta in, och jag funderar över min egen relation till mina föräldrar. Kommer jag att klara mig utan dem? Så lite som jag träffar mina föräldrar nu så borde inte skillnaden bli särskilt stor. Kanske borde jag försöka att ha en närmare relation till Pingu, min bror, så att det inte känns som att jag står ensam med allt ansvar när döden väl inträffar?

Snäckor och sniglar

Under lärarutbildningen mötte jag vid ett flertal tillfällen i olika kurser lärare eller böcker som berättade om projekt inom förskolan där de arbetade med snäckor. Ja, ni vet väl att de sniglar som har skal på huset heter snäckor (vanligast är Vinbergssnäckan), och inte sniglar? Eftersom allt handlar om ett utforskande Reggio Emilia-inspirerat utforskande arbetssätt, så tänkte jag att det nog var många förskolor som arbetade på det här sättet. I verkligheten har jag dock inte mött så många.

När jag pratar med mina kollegor om hur de skulle vilja att vår verksamhet ska vara utformad så säger de att de visst gärna skulle vilja jobba mer Reggio-inspirerat, där man har tillit till barnens kompetens och låter dem ha tillgång till det mesta av materialet som finns. Böcker, pensalr, pärlor i deras nivå. Fast så ser det inte ut på vår avdelning. Det mesta är höjt utom små klåfingriga barns nivå, och vi har en förmåga att hellre lämna dörrar stängda, än öppna, för att ha bättre kontroll på läget och låta barnen leka på ett överskådligt område. Jag påpekar att vi måste låta barnen få utforska. Mina kollegor håller med, men kan inte svara på hur det ska gå till i verkligheten. Jag föreslår att vi tar med oss saker från naturen in på avdelningen, vilket de redan brukar göra; löv, pinnar m m, men allt hänger utom räckhåll för barnen. Jag nämner snäckor som något vi kan titta på i naturen. Mina kollegor hävdar att de brukar titta på dem ute på gården. Jag föreslår att vi tar in snäckorna, har dem på avdelningen någon dag och betraktar dem på nära håll, t ex ger dem mat och låter barnen känna på dem. Då skrockar mina kollegor och säger:
- Nä, men nu får du ge dig, dte kan vi ju inte göra. De kommer smita ut över hela avdelningen.
Öhm, inte om man lägger ett lock på behållaren. Tänk större. Tänk att det går.

Tondöv

Ser på Idol. Ser alltid bara på uttagningen, det är roligast. Fast än så länge har det inte varit så många knasiga typer. Kanske för att det finns så många som sjunger bra det här året. Däremot inser jag att jag är helt dondöv när jag hör jurymedlemmarna säga "otroligt bra" och "fantastiskt" om personer som jag tycker låter helt falska.

Ånger

På marknaden på Gran Canaria hittade jag en kvinna som sålde fina figurer som en man gjort. Han gjorde dem av en blandning med bl a vulkansten. Figuren jag fastnade för var gudinnan Tara, den såg ut som den här, fast den var svart och mycket finare.

Fyra gånger tittade jag på den och suktade efter den, men tyckte att priset var en aning för högt. Idiot som jag är.

Jag, polisen

De lös heter det väl?

Dagisnivå

Under ett samtal med personal (enbart kvinnor) för flera förskolor så diskuteras hur vi bemöter föräldrar. Vi pratar också om hur vi skulle vilja att föräldrarna är. Då utbrister en ur personalen på en annan förskola att hon inte vill se ICA-kassar i händerna på föräldrarna när de kommer och hämtar. Många bland personalen mumlar sitt medhåll. Jag baxnar. Föräldrarna ska alltså inte gå och handla, de ska hämta sina barn. Sedan får de handla, så att de umgås med sina barn mer. Är det inte bättre att föräldern får handla i lugn och ro och kan hämta sitt barn utan att känna sig stressad? Är det inte bättre att barnet får gå hem med sin förälder och ta det lugnt, istället för att stressa vidare till affären och vara trött? Tänk om butiken ligger på vägen till förskolan? Ja, eller kanske tänker förskolepersonalen att föräldrarna helt ska strunta i att handla? Otippat hasplar då någon i personelstyrkan ur sig:
- Hellre påsar från Kappahl!
Förlåt? Var finns logiken? Jo, då kan det ju vara så att barnen ska få nya kläder. Behöver då inte barnen maten mer än kläderna? Nej, tydligen inte. Det finns en tydlig skillnad i hur vi ser på saker, min generation och den förra. Tänker jag.

Paradigmskifte?

När blev daghemmen förskolor? I och med den nuvarande (1998 års) läroplan? Jag minns inte säkert. Jag har haft diskussionen med otaliga blivande lärare under åren. Säger vi förskola eller dagis? Många säger dagis, men anser ändå att vi ska säga förskola för att höja statusen på yrket förskollärare. Jag vet inte det jag. Jag säger gärna förskola, men allmänheten verkar inte veta vad det innebär, många tror att man pratar om förskoleklassen (år 0 inom skolan). Dagsi vet alla vad det är, även barnen. Och jag tror att ordet dagis klingar trygghet och skoj för oss som har gått på dagis. Jag vet att det gör det för mig i alla fall.

Under en föreläsning ställer min kollega en fråga som innehåller något med dagis och föreläsaren (som själv arbetat och varit chef inom förskolan), såväl som flera i publiken, drar efter andan och bannar min kollega för att använda sig av det ordet. Vilket min kollega tycker är trams. Föreläsaren frågar då vad vi tänker på när vi tänker på dagis. Sedan föreslår föreläsaren några negativa uttryck, och några i publiken håller med. Sedan uttrycker en kvinna att för henne är "dagis" något hemskt, eftersom hon aldrig gick på dagis, utan var hemma med sin mamma. "Dagis" vad något som mindre (bemedlade) lyckliga barn gick till, som hon slapp. Själv jobbar hon ju på en förskola, inte dagis. Jag blir upprörd. Don´t touch my dagis. Varför är det inte okej att använda båda uttrycken, beroende på vem man talar med? Jo, jag vet att det då kan bli ännu mer förvirrande...

Håll dina vänner nära, men dina fiender...

Läser i Lärarnas tidning om en politisk debatt i ett gymnasium i Lerum. De partier som är representerade i kommunfullmäktige är på plats: Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

"När det är en kvart kvar lämnar de (samhällslärarna) som överenskommet frågan fri till publiken. /.../

En enda fråga riktas direkt till Sverigedemokraterna. Den handlar om HBT-personer och homosexuellas rätt till adoptioner. Aron Eriksson från SDU svarar att SD är emot att homosexuella såväl gifter sig som adopterar. Han hänvisar till Bibeln och får medhåll av Kristdemokraterna.

/.../ Att ingen gick hårt åt Sverigedemokraternas Aron Eriksson beror kanske på att han är känd på skolan? Han gick ut trean förra året och var elevrådets ordförande. Eller på att han inte själv tog upp frågan. /.../ Han sa att de är ett socialkonservativt parti men nämnde inte invandringen — det kanske gjorde att det blev lite svårt att placera dem."

Gömd i en burk

Handlar en stor del av valrörelsen om för eller emot burka och/eller niqab? Det ter sig så emellanåt, men det borde inte göra det. Att plaggen borde vara förbjudna inom lärarkåren och vården, samt några fler yrken, tycker jag är självklart. Om en personal skulle kliva in med ett av plaggen på sig så skulle med största sannolikhet barnen på förskolan bli rädda. Att kunna läsa av ansiktsuttryck är rätt avgörande för små barn. Jag förstår inte riktigt hur de som bär dessa plagg kommunicerar med sina barn. När barnen som jag träffar i jobbet vill något kan de tolka mycket av min blick, men det är när jag samspelar med barnen genom mina ansiktsuttryck som de kan avläsa så mycket mer. Genom enkla ansiktsuttryck kan jag inge barnen olika känslor, såsom trygghet, glädje, lugn m m.

Burka. Det låter inte kul alls. Plötsligt minns jag en ramsa som cirkulerade när jag var barn på 70-talet. "Urk på burk smakar turk." Ja, eller kanske var det snarare tvärtom: "Turk på burk smakar urk"? (I vilket fall: Vem äter turkar?) Jag vet att det fanns killar som rabblade ramsan när turkiska barn var i närheten. Aldrig att jag skulle ha sett det som rasism dock. Mobbning, javisst, men rasism? Nej, vi var alla utsatta i någon form, vid något tillfälle. Det handlade (handlar) inte om huruvida man hade (har) brun eller skär hudfärg, mörkt eller ljust hår eller pratar svenska. Hur vi bemöter världen handlar om huruvida vi har sunda eller osunda hemförhållanden med oss i bagaget.

Ulv i fårakläder

Ett utskick från Sverigedemokraterna landar i brevlådan. Tänker att jag måste granska det lite närmare. Överlag har de helt okej budskap. Bortsett från att det ter sig som att allt de vill genomföra ser ut att betalas av att invandring ska upphöra, samt alla kostnader kring det. När jag tittar på valsedlarna kan jag snabbt se att ett namn finns på alla sedlarna; Jonas Åkerlund. Knappast THE Jonas Åkerlund. Nej, en annan snubbe. Som tydligen verkligen vill ha en plats någonstans, och som jag gissar är rätt drivande inom partiet. Det finns en bild på snubben i foldern också. Han passar in på alla mina förutfattade kriterier för hur en kandidat för SD ska se ut. Imagine that.

Quelle surprise

Ledsnade på att det aldrig gick att nå Pappan. Nioåringen frågade dagligen hur det kommer sig att Pappan aldrig hör av sig. Jag har inga svar. Tillslut sa jag: Ska vi åka till honom och se om han är hemma? Sagt och gjort. Skaffade bil, fick med mig väninnan M, och gjorde en dagsutflykt av det hela. Flera timmar i bilen. Visst, möjligheten fanns att han inte skulle vara hemma. Skulle han bli upprörd för att vi bara dök upp? Varken Nioåringen eller jag trodde det.

Alla var hemma. Pappan och frun hängde framför TVn. Halvsystrarna lekte med kompisar. Kunde Nioåringen stanna hos dem några timmar? Inga problem. Med skamsen (så tolkade jag det i alla fall, men det kan ju ha varit önsketänkande), nedslagen blick mumlade Pappan fram att han hört att Nioåringen sökt honom. Ingen anledning till varför han inte hört av sig under de veckor som Nioåringen sökt honom. Mer mummel om kontantkort som kommit bort, och inte var lätt att ersätta (phff!). Dagen blev lyckad och en nöjd, men förkyld, Nioåring kunde åka hem igen. Det enda som saknades var att hon fick ta hem kaninen från Pappan.

Fläsk får ni äta hemma

Säger min chef. Det är enklast så. På jobbet äter vi aldrig fläsk. Skinkan som pålägg är utbytt mot kalkon. I maten finns bara nötkött. Fisk och fågel, förstås, men aldrig gris. Never ever. Ändå är det endast 5 personer av 40 som inte äter fläsk. Samtidigt har jag under sommaren mött en handfull barn som inte äter fläsk enbart p g a att deras (genomsvenska) föräldrar anser att det inte är bra mat. I Även i Nioåringens skola serveras det sällan fläsk. Det är kycklingkorv som gäller istället.

Vi äter falukorv och makaroner till lunch på förskolan. Fast det är inte falukorv. Korven är ganska hård, och mörk. Den är gjord av nötköt, och inte så smaskig. De flesta i barngruppen gillar dock korven. Min kollega vid bordet intill beklagar sig en aning över korven. Jag bekräftar hennes klagan, och sedan frågar jag:
- Varför får vi inte falukorv egentligen?
- Ja, det kan man fråga sig. Vi får inget fläsk alls. Jag fattar inte varför. Det är väl mer vanligt att man ger specialkost till de som behöver det, alltså de som inte äter fläsk, så att vi andra får äta fläsk.
- Ja, så trodde jag att det var.
- Nej, det är chefens beslut. Vi får aldrig fläsk. Jag kan tycka att det är som att ta bort vår kultur på ett sätt.
- Mmm...det är väl lite det som Sverigedemokraterna syftar på när de menar att våra seder och vanor håller på att försvinna, eller vad tror du?
- Ja, exakt!
- Inte för att de får min röst bara för det.
- Det vette tusan det. Jag tror nog att de kommer att få min röst den här gången. Inte för att jag är rasist, men nu får det liksom räcka. Det måste finnas en gräns någonstans. Det finns inte jobb till våra unga och vi tar bort allt det som är svenskt, för att tillgodose invandrares behov.
- Jo...
- De invandrare som kom hit på 60- och 70-talet ser ju på dagens invandrare med förakt. Nä, vi måste få till en förändring.
- Ja, det är väl det som är risken, att många röstar på SD bara för att skapa debatt, inte för att de egentligen är vettiga...
- Ja, precis, men om det är vad som behövs, så visst, då får det bli så.

Framtidspartiet

Är det något parti som har synts mycket och blivit omtalat i olika media, så är det väl Folkpartiet. Främst via Jan Björklund, skulle jag säga, men då är jag väl inte objektiv, eftersom skolvärlden är ett ämne som jag riktar mer uppmärksamhet än andra.

När jag ser TV-reklamen från Folkpartiet som rullat de flesta kvällar den senaste veckan så tänker jag att de (tyvärr) har fattat. Bilden av en högstadieklass som återges i reklamen är väldigt nära verkligheten. Fast varför då cementera den bilden, så att ungdomar själva känner "ja, det är så där det/vi är" (med det sagt att det är så de förväntas vara). Eller vill partiet skriva föräldrarna på näsan att det är så här det är? Ungefär som Björklund vill ha in föräldrarna i klassrummet när ungarna är stökiga. Kanske för att föräldrar inte riktigt vet hur det egentligen är i skolan. Det är ju en tillfällig lösning och en form av nederlag för alla parter; skolan, såväl som förälder och barn. Hur blir det då med de barn som inte har föräldrar som bryr sig tillräckligt för att komma till skolan? Tror Björklund att de som är stökiga i klassrummet är de som har föräldrar som bryr sig, som kommer på föräldramöten m m? Och bara för att eleven heter "Kalle" - som Björklund tidigare benämnt eleven - så har den eleven inte föräldrar som kommer att bry sig.

Nej, Folkpartiet får inte heller min röst.

What´s the big deal, liksom?

De rödgröna går (bl a) ut med: rätt för barn att gå 30 timmar på förskolan, även om de får ett syskon och föräldern är föräldraledig. Jaha? Så jobbar vi redan. Inom hela Stockholm, trodde jag, men så kanske det inte är? Jag trodde det var så i hela landet.

De går även ut med att målsättningen är max fem barn per anställd i förskolan. Jaha? Jag trodde att även det gällde inom hela landet. Så jobbar vi redan idag, och så var det redan när Nioåringen gick i förskolan. Hur ser det ut i övriga landet? I de flesta (mindre) kommuner trodde jag nog att grupperna var ännu mindre, men vad vet jag...

Stay at home mom

Är hemma med Nioåringen. Hon blev förvånad att jag skulle vara hemma med henne, när hon nu har hosta igen, för tredje gången på tre veckor (nej, precis, hostan har aldrig lämnat henne helt). Hon har fått klara sig flera dagar hemma solo de senaste veckorna, nu kände jag att det räcker. Jag måste prioritera. Samtidigt tänker jag att jag är rätt glad att jag inte jobbar i skolan nu, och har en klass som skulle stått ut med en vikarie flera dagar i veckan de sista veckorna, då både Nioåringen och jag har varit sjuka. Jag vet att mina kollegor på förskolan är kompetenta, och att barnen inte påverkas avsevärt av att jag är frånvarande.

Sedan tänker jag på hemmafruar. Tänk om jag kunde vara en hemmafru, att ha hela dagarna för mig själv och fixa med saker och kunna möta mitt barn avslappnad varje dag. Det skulle förstås kräva att jag hade en (välbetald) man, antar jag. Och kanske att jag bodde i USA. Det är hemmafruar överallt på TV numera; danska, norska och svenska, Hollywoodfruar och Östkustsdito. Jag tänker att de (eller kanske snarare deras män) måste ha väldigt bra med pengar, så som de spenderar och lever. Jag förstår inte hur de får det hela att gå runt. Även när jag läser den handfull bloggar som jag följer där ("riktiga") svenska hemmafruar i USA skriver om sina liv undrar jag hur de får det hela att gå runt. Många bygger om hemma också, eller reser eller spenderar tid med familjen på många olika aktiviteter. Var är skillnaden? Att vi har hög skatt i Sverige?