Left to my own devices...

Pingu klagar på att hans femåriga dotter har noll tålamod. Jag tänker att han ju är likadan, om inte snäppet värre, så jag vet ju var beteendet kommer ifrån. Min pappa verkar tro att Pingu har adhd. Jag tycker att det låter som en undanflykt och bortförklaring. Kanske borde han istället hjälpa Pingu och bidra till att barnen möts av ett bra beteende? Pingu har dock rätt. Hans dotter kan inte stå still i många minuter, hon kan inte sitta och ta det lugnt alls. Hon har myror i benen. Jag vet inte om flickan någonsin har varit på bio, eller sett en riktig teaterpjäs. Sånt behöver man ju öva sig på. Flickan är dock väldigt bra på att spela pedagogiska dataspel och att se på, och hantera, TVn. För det är vad flickan tillåts göra, ofta dagarna i ända. Vilket jag gärna skulle se något alternativ till, för barnen.

Samtidigt tänker jag; vad gör Nioåringen när hon är ensam hemma nästan en hel dag? Jo, hon spelar på datorn och hon ser på TV. Hon skulle lugnt kunna ägna tre hela dagar åt att göra det. När vi nu ska resa bort säger Nioåringen:
- HUR ska jag klara mig i över en vecka utan TV?!?
- Jag tror nog att du kommer att överleva...

What if we go Delta Oscar Whiskey November?

Min mamma önskar trevlig resa, och hoppas att det inte händer något under resan. Hon mumlar något ohörbart, för att hon inte vill att Nioåringen ska höra. Jag vet att det handlar om flygplanskrasch, det är standard för min mamma att nämna i samband med resor.

Senare frågar Nioåringen mig hur det egentligen ser ut inuti ett flygplan, och hur det går till när man flyger. Så vi pratar om det. Sedan undrar hon om det gör ont i öronen när man flyger. Så vi pratar om det också. När hon väl börjar greppa hur det ser ut inuti ett plan undrar hon om man kastar ut skräpet genom fönstret, eller hur det fungerar med sånt. Så vi pratar om lufttryck och annat väsentligt. Till slut undrar hon om det finns fallskärmar så att det räcker till alla, ifall något händer. Jag blir fundersam. Har aldrig hört talas om fallskärmar, sånt finns väl inte? Flytvästar och syrgasmasker berättar jag om, och sedan kommer vi givetvis in på olyckor. Hur sällan det sker, och vad som skulle krävas för att ett plan skulle gå sönder mitt uppe i luften (typ...en bomb...?). Nioåringen har många frågor: om motorerna slutar fungera, vad händer då? Vi pratar länge. Tillslut tror jag att hon känner sig lugnad.

Själv hör jag någon röst i mitt huvud, från någon film. Det låter något i stil med: "This is Delta Charlie one ten, Eagle down, I repeat: eagle down."

Fobi

På bussen genom förorten. Chauffören slår av motorn och inväntar avgångstiden på en av hållplatserna. När motorn tystnar hörs radion, som chauffören lyssnar på, mycket tydligt. Ljudet är högt och varje ord hörs i hela bussen. Det är säkert radio Stockholm eller något liknande. I det ögonblicket låter det som att folk får ringa in och ställa frågor - om homosexualitet. Mycket högt lyssnar vi passagerare till hur en man säger:
- Alltså, hur är det, föds man med homosexualitet eller kommer det...växer det fram...?
Mer får vi inte höra, för chauffören har kastat sig på radion och bytt frekvens. Han vrider och vrider. Bruset är öronbedövande, och musiken han hittar är värre ändå. Tillslut hittar han ett ställe där något klassiskt stycke spelas och hans lutar sig tillbaka och pustar ut.

På tänkarbänken

Väntar på bussen. Ser en säkerhetsvakt åka förbi i en bil. På bilen står det G4S. Ända sedan helikopterrånet i Västberga har jag funderat över vad deras märke egentligen står för. G för Guard? Global? 4 för for? S fr Solution? Service? Guard for service? Nä, knappast. Det är kanske är ett sånt där märke som ska läsas på engelska, som Q8? Så jag läser G4S på engelska. Plötsligt tänker jag på marsvin istället.

Stig Helmer & Co

På bion, lördag kväll, när filmen Shrek är slut så applåderar publiken. Ja, 90% av publiken i alla fall. Nioåringen tittar förvånat på mig och vi applåderar inte, tillsammans med ett fåtal andra. Okej, om man är på en riktigt stor premiär, för en riktigt stor film, ja, då har jag också applåderat någon gång. Men, det är Shrek, liksom, och dessutom var det snart tre veckor sedan den hade premiär. Hur tänkte folk? Kanske är det god sed att applådera i slutet av en film numera, eller har jag missat något?

Det är som när man åker buss till Norrland, och de flesta passagerarna applåderar när vi är framme. Jag tänker charter. Jag tänker flygplan. Jag tänker Sällskapsresan.

Vad förvånad jag ska bli om de flesta ombord på planet applåderar när vi landar på Kanarieholmarna. Det är dock troligt att Nioåringen gör vågen av lättnad när vi landar, så spattig som hon är i nuläget.

Inget sug

Tittar på Jamie Oliver i Stockholm, på Kanal 5. Det är alltid lika intressant att se hur icke-svenskar (speciellt kockar) presenterar Sverige. Jamie gör det bra. Jag skrattar högt när han står inför surströmmingen och försöker gömma sig för lukten - men tycker att strömmingen är god att äta. Själv har jag bara utsatts för den doften en gång - som tonåring - och det är ett doftminne som sitter i ryggmärgen. Never again. Ändå (tyvärr kanske) smakade jag aldrig på surströmmingen. Jamie kommenterar det hela med:
- Svenska män får väl inte sex den här kvällen...?

Sötsug - eller medmänsklighet

Åker t-bana med Nioåringen. Hon är chokladsugen. På andra sidan gången sitter det en man. Han äter på en stor chokladkaka. Jag såg på mannens stil när han satte sig att det var något med honom. Något pundarlikt. Nioåringen gnällar över att hon blir ännu mer chokladsugen. Snubben trycker lugnt i sig sin chokladkaka. Sedan tar han upp en godispåse. Godiset trycker han också i sig. Sedan tar han upp en till. Han tömmer den med, och tar upp ytterligare en. När mannen kliver av ligger det tre tomma godispåsar kvar på sätet. Nioåringen får stora ögon.
- Åt han upp allt det där??
- Ja, det var nog ingen vanlig snubbe det där.
Sedan pratar vi om hur man kan vara när man har ett drogberoende.

På bussen i förorten idag. Ett av barnen som jag känner från förskolan åker buss med sin mamma och storebror. Mamman stannar vid barnvagnsutrymmet. Bröderna, 4-åringen och 11-åringen, sätter sig längst bak i bussen. Intill en man som kom släntrande till busshållplatsen i sista stund, med en forcerande gång, skrapsår över händer och ansikte, och sina ägodelar i en plastkasse. Mannen bjuder pojkarna att äta av hans chokladkaka. Jag tänker: "Tacka nej", men pojkarna tackar glada i hågen ja, och börjar mumsa. Mamman märker ingenting. Mannen säger:
- Ja, jag vet att jag inte orkar hela chokladkakan själv - och jag vet att barn gillar godis.
Strax därefter plockar mannen upp en mobiltelfon och säger att han fick den av en kompis. Sedan tar han upp en plånbok och börjar rota runt i den. Han hittade den. Nej, det fanns inga pengar i den när han hittade den.
- Vill ni ha mer choklad?

Curse - or blessing

Pms i full blom. Räknar med att inte kunna bada varje dag under solsemestern. Samtidigt känns det bra att kroppen fungerar som den ska. Jag är inte så stressad som det känns, alltså.

Vardagsvetenskap

När jag ser inledningen till biofilmen, med fullmånen som blir en skärva med en pojke som fiskar (Steven Spielbergs logo är det väl?), så minns jag en händelse från förskolan förra veckan, vid lunchbordet.

En femårig pojke och jag pratar om månen. Han säger att han såg en måne kvällen innan. Den var alldeles rund.
- Var den helt rund?
- Ja, inte så där liten som den andra.
- Vilken andra...?
- Du vet, det finns två månar. En stor och rund, och en liten.
- Aha, så kan man tänka att det är, för det ser ju ut så, men det finns faktiskt bara en måne som vi ser. Konstigt va?
- Nähä, det är ju två...
- Nej, det är bara en, egentligen. Titta på det här päronet. Vi låtsas att det är månen. Ibland så ser vi inte hela, som så här när jag håller handen för, och ibland ser vi hela. Hela tiden är det ändå samma måne.
- Ahaaa...

Även två fyraåringar har följt det hela och alla tre sitter nu och tittar på päronet, och funderar en stund. Jag visar igen och de verkar alla nöjda med min förklaring, och har tagit till sig det hela. Då säger en fyraårig flicka:
- Fast månen ser inte ut som det där päronet.
- Nej, det är sant. Formen är annorlunda, den här toppen finns inte, och färgen är ju inte densamma.
- Nä, månen är mera gul...
- Ja, precis.

Barnen tänker lite till, tittar upp på himlen, nickar och verkar nöjda.

Self service

Bokar och betalar biljetterna till bion hemma. Går sedan till en automat på biografen för att hämta ut biljetterna. Smidigt. Skulle föredra personlig service, men det här sättet är ju oerhört tids- och energisparande. Tänker jag.

Tills vi ändå behöver köpa popcorn. Köerna till kassorna får nästan inte plats inne i huset där bion huserar. Det borde finnas automater för popcorn också. Tänker jag. Det är galet mycket folk. Vilket jag inte trodde. Varför är ingen på semester??

Nähä, visst ja, det ösregnade ju. Får försöka anpassa mitt önskande lite bättre.

Avtrubbad

Såg Shrek - nu och för alltid i 3D igår kväll, med Nioåringen. På Sergel 2. Fullsmockad salong. Babblande ungar och högt kommenterande ungdomar. Filmen var lite smårolig. Skönast var nog den lille Rumpelstiltskin och hans otroligt talande miner. Väl gjort. Kardemumman av sagan var att man inte vet vad man har - och uppskattar det tillräckligt - förrän man har förlorat det. Nioåringen gillade filmen. 3D-effekten? Alltså, jag tycker alltid att det är bäst under reklamen, och någonnledande scen av filmen, sedan är det inte så mycket mer effekter, vilket är lite trist. Eller, har jag redan vant mig vid tekniken?

Bakom oss satt ett par babblande ungar som, när en trailer innan filmen visades och sas komma i både 2D och 3D, frågade:
- Pappa, vad är 2D för något?

Bönhörd

Det började regna igår på eftermiddagen och hela kvällen vräkte det ned. Nu duggar det. Rått, men skönt.

Weather girl

Ja, jag tycker att det är rätt okej att solen har gassat i flera veckor. Fast det är trist att björkarna nu börjar släppa sina blad, och att nästan allt gräs är gult. Det är torrt som attan, alltså. Bekanta från Norrland spärrar upp ögonen när de kommer hit. Där uppe har det ju regnat rätt bra, där är det grönt.

Ändå fördrar jag nog solens hetta, mot de senaste två dagarnas "normala" svenska väder: ca +20 och väldigt molnigt. Önskar att vi kunde få regn. Det skulle sitta fint med en veckas ösregn nu, när vi är borta.

Ser ut som att vi åker mot samma väder dock som här dock; +21 och svalt. Undrar hur kallt det är i vattnet.

Koll på läget

Det är ganska lönlöst att ge Nioåringen böcker som Guldmysteriet. Även om Nioåringen tycker att de böckerna är väldigt bra. Den nivån på böcker är för lätta för henne, hon läser ut dem på 20 minuter. Så vi har gått med i en bokklubb där nivån på böckerna är mer för tonåringar. Böckerna är lite tjockare och handlingen en aning mer komplicerad. Nioåringen gillar dem. För några månader sedan läste hon en bok från klubben. Den var inte så tjock och hon läste ut den på någon dag, och den var spännande, tydligen, och efteråt sa hon att det var den bästa bok hon hade läst.
- Du bara MÅSTE läsa den, mamma!

Vilket jag nu har gjort. Den heter "Amys hemlighet", skriven av Ellie Royce. Ja, jag håller med, den var bra. Den var dock också rätt hemsk. Det handlar om två flickor som skriver en brevdagbok till varandra, vilket börjar för att den ena undrar hur det är med den andra och det visar sig att hon inte mår så bra - för att hennes (ensamstående) mamma har lämnat henne i sticket och dragit med en kille. Tjejerna är båda ca 12 år gamla.

Hmm. Jag kan nu förstå bättre hela den ökade oron från Nioåringen, och den påtagliga önskan om att hela tiden vara tillsammans med mig... Kanske skulle ha väntat ett tag med den boken. Bara för att läsförmågan är ypperlig, så håller ju inte den mentala och känslomässiga mognaden samma takt.

- Jag har läst boken nu. Den var rätt hemsk.
- Ja, fast det blev ju bra på slutet.
- Jo, så kan man ju se det...

Tror jag ska granska de andra böckerna närmare också.

Svart får

Pratar med Pingu och frågar hur det gick med femkampen på Grönan, med vår familj och släkt. Får hela rapporten. Spännande upplösning, jämna poäng.

Sedan berättar jag det hela för Nioåringen och hon utbrister mycket upprörd:
- Men, mamma, varför var inte du också med?!?!
- Jaaa, men jag jobbade ju då...

Dessutom vet väl både Pingu och min pappa vid det här laget att jag inte är så förtjust i deras eviga ölstopp under femkampen, så jag tror inte att de ansträngde sig för att boka en dag när jag kunde följa med. Vilket är helt okej för mig.

Tänk om jag skulle

Ibland kan jag undra vad som hade blivit om jag hade valt en annan väg i livet. Jag tänker på det när jag ser en av Pingus kompisar, eller manliga släktingar till mina kompisar: män som hela tiden funnits i närheten och varit potentiella partners till mig. Ändå har jag inte haft något genuint intresse av dem. De är schyssta och jag umgås gärna med dem, men ett livslångt förhållande? Nää.

Sedan tänker jag på hur lika de är. Männen i mitt liv, alltså. Ju mer jag jämför dem, ju mer inser jag att de alla i princip har en helt gäng identiska drag och beteendemönster. Borde jag inte lära mig att söka mig bort från dessa drag och mönster snart? Man kan tycka det.

Rela-la-la-laxa

Nu börjar min första betalda semester på sju år. Ska bli skönt.

Repressed memory of a loved one

När jag slamrar med ugnsplåten dyker en bild upp i minnet, av en skrämd katt som hukar sig inför ljudet och sedan går och gömmer sig.

Minnesbilderna dyker upp då och då, främst om kvällen. Ibland kan jag nästan inte andas när jag fylls av saknad.

Fortfarande finner jag mig själv ibland dras till husdjursektionen i livsmedelsaffären. När jag sedan står framför hyllan med kattmat är impulsen stor att plocka på mig några burkar, men jag går därifrån med outrättat ärende.

Alla ska med

Läser på om ADHD, då vi i personalen på förskolan diskuterar ifall en av femåringarna skulle uppfylla kriterierna för den diagnosen. Jag tycker inte riktigt att handsken passar. Barnet har en beteendestörning, men jag tror - i likhet med andra i personalstyrkan - att vi skulle kunna få bukt med det hela om vi arbetar utifrån en strategi som vi står enade bakom. Noll tolerans. Det finns dock personal som inte håller med om den srategin, utan hellre vill arbeta exkluderade; alltså att barnet ska få specialbehandling och mötas med silkesvantar. Vilket jag anser enbart ger att det här barnet inte kan anpassa sig till gruppen (skolklassen, samhället...) i ett senare skede.

Jag tänker också på artikeln i Pedagogiska magasinet om mognad.

Det handlar om mognad, utveckling, förändring. Om att barn i stället för att sjukdomsförklaras med bokstavs-diagnoser bör ses som pedagogiska utmaningar.
Beroende på vilka studier man tittar på så tillfrisknar mellan 20 och 60 procent av alla barn med ADHD.

Vilket gör att jag tolkar det (adhd), ännu en gång, som något av en social konstruktion. Som barn formas man av sin omgivning, av sina nära och kära, och de förutsättningar man har. När man blir äldre kan man välja att försöka ändra på sina förutsättningar - och den man har blivit - eller inte.

Så klart man ska titta på mognad i skolan. Det diskuterade jag med många av mina lärarstudentkamrater. Varför delas inte skolklasserna upp efter ett mognadstest? Det skulle väl alla må bättre av.

När jag läser om ADHD så inser jag också att väldigt många människor platsar i kategorin "Du har adhd". Musikmannen bland annat.

Inte riktigt min stil

Under rasten pratar jag resor med köksan på jobbet. Hon ska resa till Thailand och jag berättar att jag ska resa till Kanarieöarna nästa vecka. Med självklarhet i rösten frågar hon mig:
- Ska din mamma också åka med?
- Eehh...nej...

Visst, jag vet folk som reser med sin mamma, men det är liksom inte jag. Kanske tänkte hon att jag då skulle haft en barnvakt som kunde hjälpa mig att slappna av, vad vet jag. Själv har jag inte tänkt tanken. Varken på att ta med min mamma eller på vad Nioåringen ska sysselsätta sig med under dagarna. Eller, jo, det senare har jag tänkt på. Hon har fått spara de nya böckerna till solstolen, så att hon inte ska bli uttråkad.

Selektivt boende, tack

Äntligen är det en aning svalare ute, efter helgens små skurar. Det blåser en aning kyliga vindar som snirklar sig in genom fönstret kvällstid. Med luften kommer också röken, den obarmhärtiga, vidriga. Jag trodde att alla rökande grannar hade flyttat. Tydligen inte. Jag önskar att man kunde få välja sina grannar. Eller att hyresvärden hade uppdelat: vissa hus är rökfria.

Antisocial, typ

Åker till min kompis Smilla, för att fira hennes son som fyller 11 år. Det är trevligt, enormt trevligt. Välbekanta, vänliga ansikten. Många vuxna och många barn. Vi pratar och Sune, värden, grillar. Jag har nästan glömt bort hur det är att bara slappna av och umgås. När det blir kväll inser jag att vi måste röra oss hemåt, om vi ska hinna handla och komma i säng innan midnatt, vilket jag gärna gör.

Det är när Smilla och de andra kommer med kommentarer som "Va, ska du gå REDAN?", som jag inser att jag nog ofta gör så i sociala sammanhang. (Herregud, det var väl för att jag en gång i tiden drog hem tidigt som Smilla och Sune gavs möjlighet till att lära känna varandra bättre, så något gott har det väl kommit ur det också!) Kanske har jag svårt att helt slappna av, som om den inre stressen hela tiden finns med och spelar en roll i leken. Eller så har jag helt enkelt inte så mycket att ge i sociala sammanhang. Jag är inte längre den jag en gång var. Oavsett om jag får i mig en halv flaska vin eller ej. Jag saknar den där glada, spralliga bruden.

Oönskad

- Grattis, säger min mamma, när jag meddelar att Nioåringen ska sova över hos en kompis. Hon säger det på ett medkännande och hjärtligt sätt, som om jag vunnit något verkligen värdefullt.

Kanske grattar hon mig för att hon vet hur sällan jag har en stund för mig själv, och kan behöva det emellanåt för att överleva (men hon själv kan inte bidra med den hjälpen särskilt ofta). Kanske grattar hon mig för att hon minns själv hur skönt det var att få den där stunden för sig själv, när jag var barn och hon levde som ensam vuxen. Jag vet inte, men känslan som infinner sig när vi avslutar samtalet är inte en bra och skön känsla. Den ger en bitter eftersmak.

Same, same, but very different

Den till höger är rätt god (bären är godast), och det är den som Nioåringen kan äta. Den till vänster har jag aldrig provat, men de är förvillande lika.

Terapisamtal

Nioåringens kompis Lorena är på besök hos oss. Då, om aldrig förr, pratar Nioåringen öppet. Främst om vad som hänt när hon varit hos Pappan (även om det var flera månader sedan det inträffade). Jag lyssnar, utan att visa att jag lyssnar. Kanske pratar Nioåringen så fritt med andra vänner också, när jag inte hör. Det hela inleds med att Nioåringen frågar Lorena:
- Är din syster jobbig ibland?
- Ja, verkligen!
- Mina systrar med. Ibland är de riktiga retstickor och inte alls roliga att vara med. En gång fick jag springa runt huset flera gånger för att de inte ville stanna och lyssna på mig.
- Ja, min lillsyster retas också.
- En gång fick jag utegångsförbud hos min pappa.
- Min lillasyster har fått hamsterförbud i en vecka en gång, för att hon inte tog hand om hamstern så bra.
- Jag fick utegångsförbud för att pappa blev så arg på mig.
- Ah, jag har också fått utegångsförbud en gång, en hel vecka.

Ibland måste jag fråga mer. Särskilt eftersom just utegångsförbud är något jag aldrig använt mig av. Kanske för att det inte skulle ha någon effekt; Nioåringen är så gärna inomhus ändå. Fastän jag vet vad konceptet innebär, spelar jag ovetande, för att få fram mer:
- Vad innebär det egentligen att få utegångsförbud? Får man vara hemma hela tiden då?
- Ja.
- Ja, mamma, man får inte gå ut.
- Aha, så vad kan man få utegångsförbud för?
- När man gör något man inte får.
- När jag var hos pappa så fick jag det för att jag inte lyssnade; jag gick nära en bäck som vi inte fick vara nära, där en av mina småsystrar nästan drunknat en gång.
- Okej. Hur länge kan man ha utegångsförbud då?
- En dag, en vecka, en månad, det är olika.
- Fast mamma, när jag var hos pappa, då fick jag utegångsförbud i fyra timmar.
- Jaha.
- Men, mamma vet du vad, bli inte arg nu, men efter två timmar så glömdes det bort.
- Jaha. (Jag gissar att Nioåringen menar att jag inte skulle tillåta sånt. I see things through.)

Sedan fortsätter Nioåringen och Lorena att prata för sig själva. De pratar dagisminnen, som de ofta gör när de ses. Det är deras gemensamma grundpelare, tror jag. De bearbetar minnen, de granskar barndomen ånyo.

Familjärt

Min nära-pensionsåldern-kollega fnyser åt hur vissa föräldrar beter sig när de lämnar och hämtar sina barn på förskolan. Hon skönjer en skiftning i föräldraskapet. Nästan alla föräldrar vill numera vara kompis med sina barn, mer än att vara en auktoritet, och många har väldigt svårt med att sätta gränser för barnen. Vilket naturligtvis går stick i stäv med vår verksamhet, där vi eftersträvar gränser i mångt och mycket. Jag kan också fnysa i smyg åt vissa föräldrar, som t ex ber oss i personalen att byta skor på barnet, för att de själva inte har styrka nog att stå emot barnets vilja. Samtidigt vet jag delvis hur det är. Jag har till viss del stått med ena foten i det där föräldralägret, men jag har kämpat för att förflytta mig därifrån. Jag vet också hur det är att stå rådvill inför det första barnet, och lära sig för varje sitaution. Så jag vill inte dömma. Innocent until proven guilty, är min paroll.

När det sedan händer att föräldrar (läs: mammor) dröjer sig kvar längre än nödvändigt vid lämning av barnet, bara för att - av någon sjuk anledning - få barnet att reagera med gråt och jämmer över att föräldern går, så tycker min kollega att dessa föräldrar är helt blåsta. Vilket jag till viss del kan hålla med om. Samtidigt minns jag den där känslan av att: "vad då, betydde jag SÅ lite i ungens liv? klarar hon sig verkligen SÅ bra utan mig, så där lätt? Som om ingenting hänt, som om jag inte fanns.", och så vill man se om det verkligen är så idylliskt hela tiden eller om barnet faktiskt saknar sin förälder något. Jag var dock försynt och ställde mig utom synhåll, men det gör inte dessa föräldrar. Var med i verksamheten, eller gå. Stå inte några meter bort och påkalla barnets uppmärksamhet, när du egentligen inte vill ha den. Det kallas något annat...tortyr kanske.

That was it

Lånar några filmer av en bekant. Bl a "That is it" med Michael Jackson. Tänker att det nog inte är så mycket att se, men jag sugs med. Han var verkligen speciell. Han hade karisma. Vilken show det hade kunnat bli. Dokumentären är rätt bra uppbyggd. När det hela är slut ställer jag mig dock frågande till hur det kommer sig att det ingenstans framgår att stjärnan är död. Varken i filmen, eller på fodralet. Märkligt.

Good intentions?

Nioåringens värsta tänkbara scenario är att bli borttappad (eller kanske grundar sig rädslan i någon form av oro för att bli bortrövad). Kan jag ha blåst upp det hela genom att vilja hålla henne i handen när vi rör oss bland mycket folk, eller kanske har det hela blivit värre av att jag delgivit henne vetskap om att det finns "onda" människor som kan vilja lura in barn/folk i en bil (info som jag hela tiden ställer mig tveksam till, men ändå finner nödvändig att inpränta i den älskade ungen, särskilt som flera av dessa "onda" människor har dykt upp i vårt närområde)?

Så ska Nioåringen spendera en eftermiddag med min mamma. Plötsligt vill min mamma åka kollektivtrafik, till skillnad från färdtjänst. Så de två ger sig på att åka tunnelbana. Vid första avstigningen hinner dock inte min mamma av med sin rullator, medan Nioåringen redan har klivit av - och blir kvar ensam på perrongen när dörrarna stängs och tuben rullar iväg. Gråtandes gömmer hon sig bakom en staty (berättar hon senare för mig).

Min mamma kliver av vid nästa station, tar vändande tuben tillbaka och de återförenas. När hon ringer mig på jobbet berättar hon dock upprivet:
- Jag hann inte av, hon blev kvar...
Vilket ger mig de värsta panikkänslor jag någonsin haft. När jag lugnat mig, och fått prata med Nioåringen, börjar jag gråta. Av oro och brist på kontroll, tror jag.
Min mamma säger också:
- Tur att vi båda har lärt henne ramsan, som du också fick lära dig som liten: Om du kommer vill, gå tillbaks och stå still. Där man sist såg varandra, där står man kvar och väntar.
- Ja, visst, vilken tur...

Senare pratar jag med Nioåringen och hon medger att det var hennes värsta mardöm besannad. Samtidigt pratar vi om att hon ju ändå är stor nog att hitta hem själv nu, och hon har ju åkt tunnelbana några stationer på egen hand tidigare. Visst, det håller hon själv med om, men det är ju inte samma sak när man står där utan varken pengar, biljett, mobil eller något mål att resa till. Vilket jag medger. Själv vill hon aldrig åka med min mamma igen. Jag hävdar dock att hon borde försöka, men denna gång ha med sig mobil och biljett.

Sa du det jag trodde att du sa, eller vad sa du?

Vi tar barnen från förskolan med oss och går en promenad under dagen, allt för att komma bort från den gassande solen. Vi går till parken som ligger i skugga, vi går till skogen. På vägen passerar vi ett litet fält. Jag vet att det är sank mark där, och jag ser att det växer vass. En 5-årig pojke, som jag lärde känna igår, håller mig i handen och tittar på fältet. Tveksamt frågar han:
- Kan hästar äta här?
- Nja, jag tror inte att hästar skulle gilla det där. De gillar nog mer vanligt gräs.
- Vad är det här då?
- Det här långa gräset kallas för vass, det ser lite speciellt ut.
- Kan man göra sig illa på det?
- Det heter vass, men det är nog inte så vasst. Det låter som samma sak, men det är det inte. Just det här gräset heter vass, men det är inte som något vasst som man kan göra sig illa på... (fast det kanske visst är vasst, när jag tänker efter, men det vill jag inte dra in i konversationen nu)
- Jaha...
- ...hästar vill nog mer ha sånt där vanligt, lågt och grönt, gräs, som växer här borta (jag pekar).
- Ja, just det. Och det är inte vasst.
- Ehm...nej... (det är för varmt för alltför djupa diskussioner, han har i alla fall greppat att visst gräs är vasst...)

Skottpengar

Måsar. I tätbebyggt område, långt från vattendrag. WTF? Måste de skrika som något väsen kommet ur en avgrund, vid 02-04 på morgonen? Okej ringduvorna, de kan få leva, de hoar lite dovt. Skatorna kanske också kan få bli kvar, om de kan hålla sig från att kraxa lika tidigt. Men måsarna?!? Bitte nicht...

Welcome to the jungle

Vädret här hemma liknar inte längre Grekland. Det är så fuktigt, det är liksom tropiskt. Vi är många som längtar efter en urladdning av åska och regn. Svetten rinner vad man än gör. Helst vill jag bara slumra på soffan.

På jobbet har vi sommaröppet, med allt vad det innebär. Nya bekantskaper i form av barn och personal från andra förskolor. Vi försöker hålla oss inne halva dagen, solen är inte att leka med.

Jag hade nog inte behövt boka någon resa till solen, även om det är ett par veckor kvar. Där kommer det nog att vara svalare än här hemma, så jag hoppas på en skön resa.

Gräva guld

Jag orkade inte se hela VM-finalmatchen. Jag la mig innan förlängningen började. Precis när jag höll på att försvinna in i ett annat medvetande så hörde jag grannar som skrek ut sin målglädje. Nyfiken i en strut gick jag upp och såg på inspelningen, och avslutningen av matchen. Sedan la jag mig igen - och lyssnade på karnevalstämningen som spred sig utomhus; bilar som tutade och folk som skrek. Det lät dock inte som 1994, när Brasilien vunnit, och ett litet karnevaltåg vandrade förbi mitt hem i sommarnatten.

Osvenskt

Jag tittar på slöjmolnen på himlen och tänker att de liknar något jag sett. De liknar molnen i...Grekland...eller någonstans där det är riktigt attans varmt om sommaren. Inte ofta jag ser de molnen i Sverige.

Igår låg vi på stranden, i skuggan, och doppade oss i sjön, i solen. Det känns att huden stramar efter de få solstrålarna, men härligt var det. Idag håller vi oss mest inne. Gassande sol, +37c.

Undrar hur varmt det är på Gran canaria om två veckor... Hoppas att det blåser lite.

Hilarious

Dane Cook , "Vicious circle", på Comedy central. Tror att han uppträder i Madison Square Garden, för några år sedan. Han är bra, en annorlunda komiker, och det är mycket som är väldigt roligt. Det bästa är nog historien om "the sneeze". Det är roligt att se hur han berättar historier och konstant går in på sidohistorier. Som jag gör (gjorde) när jag är riktigt på g. Störtskön.

Kastruller

Under kryssningen till Helsingfors går jag med Nioåringen upp till våning 12 på båten och något som kallas Club Bali. Där ska det finnas dataspel för barnen under dagtid, vilket det gör. När vi passerar de stängda barerna i Club Bali får jag en flashback. Här har jag varit tidigare. I ett annat liv. Full som en kastrull stod jag och kysstes med en man här. När jag fick kväljningar och insåg att jag skulle kunna kräkas i hans mun, så gjorde jag min sorti och sa godnatt. Anno 1992, eller så.

På tal om kastruller, det påminner mig: jag måste kolla med hotellet på Gran Canaria om det finns kastruller i vårt kök. Känner att jag nog kommer behöva koka pasta till Nioåringen emellanåt.

Lattjo lajban

Tittar på TV med Nioåringen. Inser att det mesta handlar om sex, i vartenda TV-program. Det är i princip omöjligt att undvika. Om jag inte stänger av TVn alltså. Vårt nya nöje de senaste två veckorna är dock TV-serien "Jims värld" (According to Jim) på Comedy central. Ikväll handlar avsnittet om att Jim ska lämna sin sperma i en burk, men han är rädd att han inte har så bra sperma, så han ber sin svåger att fylla muggen med sin sperma istället.
- Hur får han ut sperman, mamma?
- Eehh...
Jag försöker välja mina ord, och jag tror att jag får fram budskapet med ett enkelt språk.
Då erbjuder Jim svågern att vara i Jims garage. Svågern säger att Jim kanske ska hålla sig borta, för han är rätt högljudd. Senare säger svågern att han lattjade på Jims gräsklippare.
- Vad menar han, mamma?
Jag fortsätter förklara, mer utförligt, utan att använda svåra ord eller vuxenförståelse. Något i stil med att en man måste ha bra känslor också, det får inte kännas konstigt, eller äckligt. Om det känns bra, så kommer sperman ut efter ett tag, och då kan mannen göra ett ljud, som ett skratt liksom, för att det känns bra.
- Jaha...mamma, är det ungefär som när du rensar mina öron med tops, och det känns så där skönt?
- Ja, ungefär så.

The fat lady has not sung yet

Nioåringens pappa har inte hört av sig inför sommaren, fastän jag meddelade i våras när vi har semester och när Nioåringen skulle bli glad av att slippa vara på Fritids. Pappans mobilnr och hemnr har upphört. Både Nioåringen och jag har ringt till Pappans syskon för att försöka få tag i ett nummer till honom, men icke. Alltid detta jagande.

När nu Nioåringen vill gratta Pappan på födelsedagen står jag villrådig. Tillslut föreslår jag att hon ska ringa farmor, vilket hon gör. Farmor svarar och undrar om inte Nioåringen ska gratta Pappan. Tur att Nioåringen har svar på tal:
- Jo, det är ju det jag vill göra, men jag har ju inget nummer till honom. Så...har du det?
Ja, hon får ett nytt mobilnr. Vilket hon ringer och han svarar. Hon grattar, och frågar när hon skulle kunna komma hem till honom. Tveksamt föreslår han en vecka. Jag ser på Nioåringen att hon blir dämpad.
- Jaha...det är nog precis då vi inte är hemma...då har mamma semester. Kan jag inte komma på en helg då...?

Sista ordet är inte sagt.

Bloody Monday

Äntligen har 6:an börjat visa Dexter igen. I like.

Banankontakt

Är på Skansen med Nioåringen. Ayla håller i "Barnens allsång". Idag är det Electric banana band som är gäster. Det är Schaffer, Trazan och Banarne. Det är jättebra, roligt och ett makalöst sväng. Nioåringen gillar det, och jag med. Alla barn i publiken försöker hänga med, men det är mest de vuxna som hänger med i texterna när gänget sjunger om att bo i en svamp och om banankontakten. Trazan (Åberg) verkar riktigt trött och sliten, vilket jag kan förstå i hans ålder, men de är roliga ändå.

Tyvärr sitter det två tysk/svenska familjer framför oss som drar ned stämningen genom att tro att deras fem barn bör se bättre än oss andra. När deras barn står upp på bänken och skymmer oss andra, och vi är flera som ber dem sätta sig, så blir framför allt mamman sur. Mamman som också tillåter att hennes barn slänger glasspapper på marken under bänkarna.

The truth shall not be told

På väg till Helsingfors med Nioåringen inser jag att det inte alls är hennes första resa dit.
- Du var ju faktiskt där när du var ungefär fem månader gammal. Vi bodde hemma hos min kompis Aina då.
- Men, mamma, det räknas ju inte, eftersom jag inte kan minnas det.
- Nej, jag vet. Förresten var du ju i Helsingfors en snabbis när du låg i magen också. När pappa och jag var på väg till New York. Fast det räknas ju verkligen inte, eftersom du inte ens kunde se.
- Nä, precis. Förresten, mamma...hur gammal var jag i magen när det tog slut?
- Tog slut? Mellan mig och pappa menar du?
- Ja.
- Jaa, alltså...du var ungefär sju månader...sedan föddes du lite sent, så nästan tre månader senare...
- Jaha...men...min halvsyster är ju född...ett år senare...
- Ja...

Sedan började vi prata om andra saker. Jag tror inte att Nioåringen räknade ut att Pappans första barn (hon själv) föddes någon månad innan hans andra barn (halvsystern) skapades med en annan mamma, och jag vill inte skriva henne det på näsan. Det känns onödigt.

Have mercy

+29 C grader i skuggan. +37 C grader i solen. Solen skiner på förskolegården från morgon till kväll. Det finns inget skydd för solen någonstans. Klätterställning och förråd ger lite skugga några timmar. Under eftermiddagen är solstrålarna skoningslösa. Ändå klagar jag inte. Ännu. Det är parasoller, solhattar, tunna kläder, solkräm och mycket vatten att dricka som gäller. Vad mer kan man göra för ettåringar? Utan att de geggar ned sig totalt alltså. Jag tänker vattenlek, i någon form, men jag kan inte riktigt komma på en bra lösning.

Respektera liv

Jag märker att det är flera barn, på förskolan där jag jobbar, som inte klarar att respektera djuren omkring oss. Allt ska stampas på och krossas; en myra, en spindel, en skalbagge, en snigel. "Död", är bara ett ord, inte att man faktiskt är borta. De har inte en inneboende känsla av att livet är viktigt, det är något att värna om. Mest förvånad blir jag när jag ser några av de äldsta barnen bete sig så mot djuren, främst sniglar, då de går ut i skogen och personalen ofta är med dem i naturen. Våra, de yngsta barnen, kan jag förstå beter sig så, för de har ännu att lära sig att man inte gör så. Så jag säger till min kollega:
- Jag tror att vi får börja ha övningar i empati under hösten, och ta in lite djur och titta på.
- Vet du, jag tror inte att det gör någon skillnad. Det ligger hos föräldrarna. Det är inga föräldrar som lär sina barn sånt idag längre. De tittar inte på djur och pratar om livet.
- Nehej, men det betyder ju inte att vi ska vara likadana.

Bland barnen finns en prinsessa

Det finns en liten flicka, på förskolan där jag jobbar, som har en pappa som har det största kontrollbehovet jag någonsin stött på hos någon. Flickan är helt hämmad i hans närvaro. Så snart pappan dyker upp så förvandlas flickan till en grönsak. När hon är med oss under dagen så är hon levande, glad och pratsam. Vilket hon kanske är hemma också. När flickan är utan kofta, eller går barfota när pappan ser det så får både hon och vi i personalen en utskällning. Barn vill göra det andra barn gör. Dessutom klär vi naturligtvis på dem när det blir kyligare. När det är gassande sol är det dock svårt att motivera varför barnen ska gå runt i svettiga gympaskor och fleecekofta.

När flickan någon gång ramlat och fått ett blåmärke så blir vår översyn som ansvarig personal mäkta ifrågasatt. För att inte tala om när flickan har hög feber och vi ber pappan ta hem henne tidigt, för att hon är medtagen och inte orkar vara med i verksamheten. Då hävdar pappan att flickan omöjligt kan vara sjuk: hur har hon i så fall fått en sjukdom? Tjaa, det går andra barn i förskolan också, de åker buss varje dag till och från hemmet, han träffar folk i jobbet; det finns många alternativ. Det mest logiska för pappan är dock att vi inte har givit flickan tillräckligt med vatten, klätt på henne för mycket, och inte hållt henne i skuggan. Resultatet är så klart att hon fått solsting. Visst, det är ju ett av alternativen.

När jag sedan kämpar med att tvinga vatten i ögonen på en pojke för att skölja ur dem efter att han har fått sand kastad i dem, och pojken skriker som en stucken gris för att det gör så oerhört ont med gnagande sandkorn i ögonen och situationen med att bli påtvingad vatten inte är angenäm, så ifrågasätter pappan till flickan min lämplighet som personal. Jag får ta hjälp av ännu en personal för att hålla i pojken. Jag skulle ha gjort detsamma med pappans flicka om det hade hänt henne, men det vågar jag inte säga när han är så upprörd.

När sedan pojkens pappa hämtar honom undrar han istället varför jag inte sköljde ur ögonen på pojken ännu mer, då det ännu rinner små korn ur ögonen. Ingen annan i personalen verkade ta situationen på samma allvar som jag, men nästa gång ska jag inte ifrågasätta mina instinkter utan skölja tills jag är nöjd.