Vardagsvetenskap

När jag ser inledningen till biofilmen, med fullmånen som blir en skärva med en pojke som fiskar (Steven Spielbergs logo är det väl?), så minns jag en händelse från förskolan förra veckan, vid lunchbordet.

En femårig pojke och jag pratar om månen. Han säger att han såg en måne kvällen innan. Den var alldeles rund.
- Var den helt rund?
- Ja, inte så där liten som den andra.
- Vilken andra...?
- Du vet, det finns två månar. En stor och rund, och en liten.
- Aha, så kan man tänka att det är, för det ser ju ut så, men det finns faktiskt bara en måne som vi ser. Konstigt va?
- Nähä, det är ju två...
- Nej, det är bara en, egentligen. Titta på det här päronet. Vi låtsas att det är månen. Ibland så ser vi inte hela, som så här när jag håller handen för, och ibland ser vi hela. Hela tiden är det ändå samma måne.
- Ahaaa...

Även två fyraåringar har följt det hela och alla tre sitter nu och tittar på päronet, och funderar en stund. Jag visar igen och de verkar alla nöjda med min förklaring, och har tagit till sig det hela. Då säger en fyraårig flicka:
- Fast månen ser inte ut som det där päronet.
- Nej, det är sant. Formen är annorlunda, den här toppen finns inte, och färgen är ju inte densamma.
- Nä, månen är mera gul...
- Ja, precis.

Barnen tänker lite till, tittar upp på himlen, nickar och verkar nöjda.