Åker till min kompis Smilla, för att fira hennes son som fyller 11 år. Det är trevligt, enormt trevligt. Välbekanta, vänliga ansikten. Många vuxna och många barn. Vi pratar och Sune, värden, grillar. Jag har nästan glömt bort hur det är att bara slappna av och umgås. När det blir kväll inser jag att vi måste röra oss hemåt, om vi ska hinna handla och komma i säng innan midnatt, vilket jag gärna gör.
Det är när Smilla och de andra kommer med kommentarer som "Va, ska du gå REDAN?", som jag inser att jag nog ofta gör så i sociala sammanhang. (Herregud, det var väl för att jag en gång i tiden drog hem tidigt som Smilla och Sune gavs möjlighet till att lära känna varandra bättre, så något gott har det väl kommit ur det också!) Kanske har jag svårt att helt slappna av, som om den inre stressen hela tiden finns med och spelar en roll i leken. Eller så har jag helt enkelt inte så mycket att ge i sociala sammanhang. Jag är inte längre den jag en gång var. Oavsett om jag får i mig en halv flaska vin eller ej. Jag saknar den där glada, spralliga bruden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar