Good intentions?

Nioåringens värsta tänkbara scenario är att bli borttappad (eller kanske grundar sig rädslan i någon form av oro för att bli bortrövad). Kan jag ha blåst upp det hela genom att vilja hålla henne i handen när vi rör oss bland mycket folk, eller kanske har det hela blivit värre av att jag delgivit henne vetskap om att det finns "onda" människor som kan vilja lura in barn/folk i en bil (info som jag hela tiden ställer mig tveksam till, men ändå finner nödvändig att inpränta i den älskade ungen, särskilt som flera av dessa "onda" människor har dykt upp i vårt närområde)?

Så ska Nioåringen spendera en eftermiddag med min mamma. Plötsligt vill min mamma åka kollektivtrafik, till skillnad från färdtjänst. Så de två ger sig på att åka tunnelbana. Vid första avstigningen hinner dock inte min mamma av med sin rullator, medan Nioåringen redan har klivit av - och blir kvar ensam på perrongen när dörrarna stängs och tuben rullar iväg. Gråtandes gömmer hon sig bakom en staty (berättar hon senare för mig).

Min mamma kliver av vid nästa station, tar vändande tuben tillbaka och de återförenas. När hon ringer mig på jobbet berättar hon dock upprivet:
- Jag hann inte av, hon blev kvar...
Vilket ger mig de värsta panikkänslor jag någonsin haft. När jag lugnat mig, och fått prata med Nioåringen, börjar jag gråta. Av oro och brist på kontroll, tror jag.
Min mamma säger också:
- Tur att vi båda har lärt henne ramsan, som du också fick lära dig som liten: Om du kommer vill, gå tillbaks och stå still. Där man sist såg varandra, där står man kvar och väntar.
- Ja, visst, vilken tur...

Senare pratar jag med Nioåringen och hon medger att det var hennes värsta mardöm besannad. Samtidigt pratar vi om att hon ju ändå är stor nog att hitta hem själv nu, och hon har ju åkt tunnelbana några stationer på egen hand tidigare. Visst, det håller hon själv med om, men det är ju inte samma sak när man står där utan varken pengar, biljett, mobil eller något mål att resa till. Vilket jag medger. Själv vill hon aldrig åka med min mamma igen. Jag hävdar dock att hon borde försöka, men denna gång ha med sig mobil och biljett.