Sa du det jag trodde att du sa, eller vad sa du?

Vi tar barnen från förskolan med oss och går en promenad under dagen, allt för att komma bort från den gassande solen. Vi går till parken som ligger i skugga, vi går till skogen. På vägen passerar vi ett litet fält. Jag vet att det är sank mark där, och jag ser att det växer vass. En 5-årig pojke, som jag lärde känna igår, håller mig i handen och tittar på fältet. Tveksamt frågar han:
- Kan hästar äta här?
- Nja, jag tror inte att hästar skulle gilla det där. De gillar nog mer vanligt gräs.
- Vad är det här då?
- Det här långa gräset kallas för vass, det ser lite speciellt ut.
- Kan man göra sig illa på det?
- Det heter vass, men det är nog inte så vasst. Det låter som samma sak, men det är det inte. Just det här gräset heter vass, men det är inte som något vasst som man kan göra sig illa på... (fast det kanske visst är vasst, när jag tänker efter, men det vill jag inte dra in i konversationen nu)
- Jaha...
- ...hästar vill nog mer ha sånt där vanligt, lågt och grönt, gräs, som växer här borta (jag pekar).
- Ja, just det. Och det är inte vasst.
- Ehm...nej... (det är för varmt för alltför djupa diskussioner, han har i alla fall greppat att visst gräs är vasst...)