Bland barnen finns en prinsessa

Det finns en liten flicka, på förskolan där jag jobbar, som har en pappa som har det största kontrollbehovet jag någonsin stött på hos någon. Flickan är helt hämmad i hans närvaro. Så snart pappan dyker upp så förvandlas flickan till en grönsak. När hon är med oss under dagen så är hon levande, glad och pratsam. Vilket hon kanske är hemma också. När flickan är utan kofta, eller går barfota när pappan ser det så får både hon och vi i personalen en utskällning. Barn vill göra det andra barn gör. Dessutom klär vi naturligtvis på dem när det blir kyligare. När det är gassande sol är det dock svårt att motivera varför barnen ska gå runt i svettiga gympaskor och fleecekofta.

När flickan någon gång ramlat och fått ett blåmärke så blir vår översyn som ansvarig personal mäkta ifrågasatt. För att inte tala om när flickan har hög feber och vi ber pappan ta hem henne tidigt, för att hon är medtagen och inte orkar vara med i verksamheten. Då hävdar pappan att flickan omöjligt kan vara sjuk: hur har hon i så fall fått en sjukdom? Tjaa, det går andra barn i förskolan också, de åker buss varje dag till och från hemmet, han träffar folk i jobbet; det finns många alternativ. Det mest logiska för pappan är dock att vi inte har givit flickan tillräckligt med vatten, klätt på henne för mycket, och inte hållt henne i skuggan. Resultatet är så klart att hon fått solsting. Visst, det är ju ett av alternativen.

När jag sedan kämpar med att tvinga vatten i ögonen på en pojke för att skölja ur dem efter att han har fått sand kastad i dem, och pojken skriker som en stucken gris för att det gör så oerhört ont med gnagande sandkorn i ögonen och situationen med att bli påtvingad vatten inte är angenäm, så ifrågasätter pappan till flickan min lämplighet som personal. Jag får ta hjälp av ännu en personal för att hålla i pojken. Jag skulle ha gjort detsamma med pappans flicka om det hade hänt henne, men det vågar jag inte säga när han är så upprörd.

När sedan pojkens pappa hämtar honom undrar han istället varför jag inte sköljde ur ögonen på pojken ännu mer, då det ännu rinner små korn ur ögonen. Ingen annan i personalen verkade ta situationen på samma allvar som jag, men nästa gång ska jag inte ifrågasätta mina instinkter utan skölja tills jag är nöjd.