Oönskad

- Grattis, säger min mamma, när jag meddelar att Nioåringen ska sova över hos en kompis. Hon säger det på ett medkännande och hjärtligt sätt, som om jag vunnit något verkligen värdefullt.

Kanske grattar hon mig för att hon vet hur sällan jag har en stund för mig själv, och kan behöva det emellanåt för att överleva (men hon själv kan inte bidra med den hjälpen särskilt ofta). Kanske grattar hon mig för att hon minns själv hur skönt det var att få den där stunden för sig själv, när jag var barn och hon levde som ensam vuxen. Jag vet inte, men känslan som infinner sig när vi avslutar samtalet är inte en bra och skön känsla. Den ger en bitter eftersmak.