Alla ska med

Läser på om ADHD, då vi i personalen på förskolan diskuterar ifall en av femåringarna skulle uppfylla kriterierna för den diagnosen. Jag tycker inte riktigt att handsken passar. Barnet har en beteendestörning, men jag tror - i likhet med andra i personalstyrkan - att vi skulle kunna få bukt med det hela om vi arbetar utifrån en strategi som vi står enade bakom. Noll tolerans. Det finns dock personal som inte håller med om den srategin, utan hellre vill arbeta exkluderade; alltså att barnet ska få specialbehandling och mötas med silkesvantar. Vilket jag anser enbart ger att det här barnet inte kan anpassa sig till gruppen (skolklassen, samhället...) i ett senare skede.

Jag tänker också på artikeln i Pedagogiska magasinet om mognad.

Det handlar om mognad, utveckling, förändring. Om att barn i stället för att sjukdomsförklaras med bokstavs-diagnoser bör ses som pedagogiska utmaningar.
Beroende på vilka studier man tittar på så tillfrisknar mellan 20 och 60 procent av alla barn med ADHD.

Vilket gör att jag tolkar det (adhd), ännu en gång, som något av en social konstruktion. Som barn formas man av sin omgivning, av sina nära och kära, och de förutsättningar man har. När man blir äldre kan man välja att försöka ändra på sina förutsättningar - och den man har blivit - eller inte.

Så klart man ska titta på mognad i skolan. Det diskuterade jag med många av mina lärarstudentkamrater. Varför delas inte skolklasserna upp efter ett mognadstest? Det skulle väl alla må bättre av.

När jag läser om ADHD så inser jag också att väldigt många människor platsar i kategorin "Du har adhd". Musikmannen bland annat.