Familjärt

Min nära-pensionsåldern-kollega fnyser åt hur vissa föräldrar beter sig när de lämnar och hämtar sina barn på förskolan. Hon skönjer en skiftning i föräldraskapet. Nästan alla föräldrar vill numera vara kompis med sina barn, mer än att vara en auktoritet, och många har väldigt svårt med att sätta gränser för barnen. Vilket naturligtvis går stick i stäv med vår verksamhet, där vi eftersträvar gränser i mångt och mycket. Jag kan också fnysa i smyg åt vissa föräldrar, som t ex ber oss i personalen att byta skor på barnet, för att de själva inte har styrka nog att stå emot barnets vilja. Samtidigt vet jag delvis hur det är. Jag har till viss del stått med ena foten i det där föräldralägret, men jag har kämpat för att förflytta mig därifrån. Jag vet också hur det är att stå rådvill inför det första barnet, och lära sig för varje sitaution. Så jag vill inte dömma. Innocent until proven guilty, är min paroll.

När det sedan händer att föräldrar (läs: mammor) dröjer sig kvar längre än nödvändigt vid lämning av barnet, bara för att - av någon sjuk anledning - få barnet att reagera med gråt och jämmer över att föräldern går, så tycker min kollega att dessa föräldrar är helt blåsta. Vilket jag till viss del kan hålla med om. Samtidigt minns jag den där känslan av att: "vad då, betydde jag SÅ lite i ungens liv? klarar hon sig verkligen SÅ bra utan mig, så där lätt? Som om ingenting hänt, som om jag inte fanns.", och så vill man se om det verkligen är så idylliskt hela tiden eller om barnet faktiskt saknar sin förälder något. Jag var dock försynt och ställde mig utom synhåll, men det gör inte dessa föräldrar. Var med i verksamheten, eller gå. Stå inte några meter bort och påkalla barnets uppmärksamhet, när du egentligen inte vill ha den. Det kallas något annat...tortyr kanske.